Min egen sjukdom började för flera år sedan med att jag trodde att det var något fysiskt fel med mig, pågrund av de olika symtom som visade sig. Jag pendlade mellan hemmet och akuten där de aldrig hittade något fel på mig. Symtomen var ont i bröstet, andningsbesvär, yrsel, svimningsattacker, dödsångest och ren och skär rädsla. Efter ett antal sjuhusbesök träffade jag en läkare som sa att det inte var fysiskt utan psykiskt. Jag vägrade tro honom och tyckte att han var dum. Sedemera gick symtomen över och det gick ett par år tills det blossade upp igen. Denna gång mycket kraftigare och jag tog mig till en psykmottagning där jag ordinerades Anafranil och psykologterapi. Detta har hjälp mig enormt och jag är på väg mot ett normalt liv. Men det är en lång väg tillbaka.

Hej!

Skönt att hitta en sida med lite mera info om panikångest på. Jag drabbades själv av det efter en fruktansvärt stressig sommar och höst. Jag trodde att det hela var något nytt, när jag fick panikattacker efter att ha drabbats av en depression. Jag hade turen att ha en bekant som också drabbats av panikångest, och som kännde igen symptomen. Hon gav mig stöd under den veckan jag var riktigt nere, och vid samtal med henne kunde jag så småningom se ett mönster i vad som hänt. Depressionen och den stress det innebar var bara en utlösande faktor till den sista serien av attacker. Jag började tänka tillbaka på vad som inträffat tidigare i mitt liv. Symptomen på panikångest började egentligen redan i tonåren. Då yttrade det sig som svårigheter att andas, vilket diagnosticerades som astma av skolläkaren. Dessa problem har sedan följt mig sedan dess. Tidigare under den här hösten trodde jag att jag fått hjärtfel. En kväll när jag satt i godan ro hemma hos en bekant fick jag plötsligt kraftig hjärtklappning. Hjärtklappningen ville inte ge sig, och så småningom fick jag även en känsla av tryck över bröstet. Jag trodde att "nu är det klippt, jag dör". Vi åkte upp till akuten, där man tog EKG, kollade blodtrycket OSV. De hittade ingenting, frågade om jag hade haft det stressigt med jobb och skola, sade att jag skulle ta det lugnt och stressa av, och skickade hem mig. Två dagar innan hade jag dessutom varit på akuten för vad jag trodde var ett astmaanfall. Läkaren såg skeptisk ut när han undersökte mig den gången. Han tyckte inte att symptomen riktigt stämde med astma, trots att jag inte fick luft och händerna hade domnat. - Klassiska beskrivningar av panikångestattacker! Jag kommer underfund mer och mer att jag har haft attacker till och från under lång tid. Idag är jag 31 år, och symptomen har nog funnits där ända sen tonåren. Det enda jag tycker är synd idag är att jag inte diagnosticerats rätt tidigare, det hade kunnat spara mig och min omgivning mycket lidande. Panikångestattacker är nog så jobbiga för den det drabbar, men även de vänner och anhöriga som försöker hjälpa när man mår dåligt, drabbas.

Jag har fortfarande en väldigt lång väg att vandra innan jag kommer att vara symptomfri. Ännu så länge är jag bara i början av min behandling och det kommer säkert att komma bakslag på vägen. Det känns i alla fall skönt att veta vad man har för sjukdom, och att det går att göra något åt det. Att dessutom ha en nära vän som stöd, och som har samma problem känns som ett enormt stöd. Hon är i slutet av sin behandling och är i stort sett symptomfri.

Det finns ett ljus i slutet av tunneln, det glimmar svagt ännu men jag ska ta mig dit.

/Anders

Efter att ha läst en del berättelser om panikångest, är det påfallande hur symtomen stämmer överrens, ochså med mina egna - medans orsakerna kan vara vitt skilda. Själv har jag sedan sena tonåren haft panikångest i sociala sammanhang. Jag var mycket aktiv och relativt framgångsrik golfspelare, och hade som 17-åring en klubbmatch. Under den matchen fick jag en av de första attackerna. Plötsligt som en blixt från klar himmel kände jag en stark ångest, och jag blev livrädd. Jag sprang in i omklädningsrummet och visste inte vad det var som hände mig. Allt jag visste var att jag inte ville möta en enda människa i det tillståndet, så det fanns bara en tanke innom mig - att fortast möjligt ta mig därifrån och från situationen som framkallade denna ångest. Den här upplevelsen var så skrämmande att jag som följd av detta slutade spela golf tämligen omgående. För övrigt levde jag ett socialt och mycket utåtriktat liv och lät inte den obehagliga händelsen slå någon skugga över mitt liv - tills jag tillsammans med några kamrater åkte på en 4 månaders resa i sydostasien...där festades det och röktes en hel del mariuana, ja så gott som dagligen var det dags med en "joint" ( som alla naturligtvis uppfattade som rena hälskuren ). Vid en fest sent en natt hade det blivit för mycket för mig, jag blev fullkomligt paralyserad av panikångest och blev hjälpt från festen av några andra, hem till min bungalow. Några dar efter detta fick jag svår yrsel, och fick åka in till ett primitivt fältsjukhus i närheten. När jag sent omsider kom hem till Sverige, var jag helt förändrad. Jag hade overklighetskänslor och yrsel, och rädslan att möta någon i det tillståndet gjorde att jag undvek att gå ut i dagsljus. Alla läkare konsulterades, för att slutligen hamna bland fullständigt oförstående och på den tiden, tyvärr kanske även idag, om panikångest fullständigt okunniga psykiatrer och psykologer. Panikatackerna kom som ett brev på posten, med osviklig precision, då det var dags för kaffe på jobbet, lunch, fikarast i skolan och liknande. Middag med okända var uteslutet. Så här höll det på tills det att jag var 30, då jag arbetade innom landstinget. Vi hade ett fikarum, som jag såg på som helvetet självt. Till slut fick jag ångest bara jag gick förbi fikarummet. När det var fikarast sprang jag upp på mitt kontor och gömde mig. Situationen blev ohållbar, och jag sjukskrev mig för att börja i terapi. Tabletter har inte varit någon väg för mig, då jag på nära håll sett hur illa det kan gå med psykofarmaka. Det mest kraftfulla och resultatgivande anser jag vara kognitiv beteendeterapi. Annars har det varit obehagligt många bondfångare i terapisvängen som sett chansen till lättförtjänta pengar från människor i underläge.

/Rickard

Hej

Jag blev så lättad när jag upptäckte den här sidan. Det finns fler med samma problem som jag! Jag är en tjej på 24 år som har haft panikångest sedan 20-års åldern. Till en början förstod jag inte vad det var för någonting som hände med mig - trodde det var min blygsel som tog överhanden, men efter ett missfall i år, fick jag en djup depression och mina panikångestattacker blev outhärdliga, jag kunde inte fungera socialt på jobbet, hos släkten eller vänner och jag flydde allt som innebar sociala kontakter, (precis som Rickard). Jag sökte då psykhjälp och fick veta att jag led av just panikångest. Jag ordinerades Cipramil och Xanor, och började äta dessa. Jag känner ett visst motstånd till sådana här tabletter eftersom min far äter dem - och kan inte sluta. Så jag la av efter några veckor bl a på grund av det, och för att känslolivet blir avtrubbat, man kan varken känna glädje eller sorg - man bara "är" liksom och vem vill känna så?! och dessutom bestod min panikångest ändå.... Jag vill ju försöka få barn igen också och man kan ju inte bära ett barn och gå på tabletter, där sitter det ju förstås också mycket ångest.

Nu har jag börjat hos en kurator och har frågat efter någon form av gruppterapi, men det är tydligen lååååång väntetid. Jag "försöker" att sköta mitt jobb, men jobbmöten och fikaraster undviker jag så gott det går. Klart att arbetskamraterna undrar, men vad ska man säga? Jag är folkskygg... Jag får ändå ett visst hopp när jag läser era andras brev, det kanske finns en väg ur detta, men den är nog lång och snårig. Kram på er alla.

//Maria

Hej!
Det kändes bra att läsa om er andra som har skrivit här. Därför berättar även jag min historia..
Mitt första ångestanfall, som jag kan påminna mig, fick jag i sexårsåldern när jag skulle gå på simskola. Mamma lämnade mig där bland alla främmande, jag visste inte vart jag skulle vända mig eller ta vägen. Jag kände mig övergiven. Plötsligt började jag må illa. Jag förstod förstås inte då varför, men jag fick kväljningar och visste inte vad jag skulle göra. Efter noga övervägande klädde jag på mig och gick hem (det skulle aldrig falla mig in att berätta/visa för någon vad jag kände - var mycket kontrollerad redan vid denna ålder - att t.ex. gråta öppet var otänkbart). Grunden till mina problem ligger i en kärlekslös och hämmande uppväxttillvaro. En tillvaro med en deprimerad mamma som ställde höga krav, och en pappa som ständigt jobbade. Ömhetsbetygelser förekom överhuvud taget inte. Själv kände jag mig i vägen och hade ständiga skuldkänslor för att jag tog tid, pengar o.s.v. För mamma var det väldigt viktigt att vara normal och inte sticka ut på något vis. Jag fick heller aldrig några impulser från andra vuxna, eller lärde mig umgås med människor, då mamma och pappa inte hade några vänner. Jag är uppfostrad till  att alltid vara lagom, artig, aldrig ta för mig, ställa till med nåt, att inte ha några krav på omgivningen, att alltid foga mig. Jag kände mig oälskad och värdelös. Säkert är jag även en känslig person. När jag var  sjutton år började panikattackerna Eftersom det sitter i ryggmärgen, att det är fult att avvika från det ”normala”,  har jag svårt att berätta för någon om mina problem. Jag försöker hålla fasaden uppe. Många har nog svårt att föreställa sig att den där trevliga framåt tjejen i själva verket lever i ett helvete. Samtidigt så har jag inte förmågan att lösa mina problem, även om jag på ett intellektuellt plan vet vad de grundar sig i. Jag har medicinerat med seroxat i omgångar samt gått i kognitiv psykoterapi, dock ej beteendeterapi. Det hjälpte en del, trots att jag ej heller i teapin tordes berätta om mina tankar och känslor. Ett halvår efter terapin är jag inne i mina gamla mönster igen. Mitt största problem är den sociala isoleringen - jag är rädd för människor, livrädd för att göra bort mig.  Jag är egentligen en extravert person som trivs med liv och rörelse runtomkring mig. Men nu sitter jag här i min lägenhet, med bara ett par vänner. Efter många år med panikattacker, har torgskräck och social fobi kommit som brev på posten. Men - jag har inte gett upp. Jag vet att det finns hjälp att få, och att det bara är jag själv som kan ta itu med problemen. Men när man skäms för sina problem, och tycker att ett telefonsamtal är jättesvårt, så tenderar dagarna att gå utan att något händer. Livet rinner iväg utan att man lever, men vem tackar en när man är sjuttio och fortfarande sitter hemma i sin lägenhet? Nej - jag SKA göra något åt saken.. en annan dag..

/Erica

Hej !

Är 23 och har haft panikångest sen jag var 18. Min egen historia är lik många av de jag läser här. Jag var aktiv och spelade gitarr i ett band och uppträdde en del. Det började med att jag hyperventilerade några gånger. Men varken jag eller någon annan visste det då, min farsa trodde att det var allergiska attacker och berättade för mig att man kunde dö av såna inom 20 sekunder, det lugnade inte mig direkt...... jag trodde också att det var fysiska problem, att jag inte fick luft eller nåt sånt. Jag slutade med att umgås med kompisar och spela helt. Satt för mig själv i ett år innan jag fick hjälp, och hamnade på akuten några gånger. Själv visste jag inte att det fanns något som hette panikångest, utan trodde att jag var allmänt galen, och mådde skitdåligt. Trodde att om jag berättade om mina problem för någon skulle jag få sitta på Ulleråker(bodde i Uppsala då) resten av mitt liv. Sen fick jag medicinen Anafranil som har hjälp mig mycket. Den tar inte bort problemen, men lindrar dom så mycket att jag klarar ett någorlunda normalt liv. Arbetar sen 3 år tillbaka, men sitter fortfarande mest för mig själv. En fördjävligt plågsam åkomma vi har drabbats av.. håller ni inte med ? Tur att vi inte lever för 200 år sedan, då hade vi nog bott ute i kojor i skogen, eller dränkt oss i någon sjö.

 Tobbe

Det blir bättre !!!

"Det kändes bra att läsa denna sida" skriver "Erica" och visst på sätt och vis håller jag med dig men samtidigt ska jag erkänna att tårarna kryper försiktigt fram ur sina kanaler när jag läser dessa berättelser. Förmodligen på grund av att jag känner igen mig så oerhört.

Jag fick min första panikångestattack för en par år sedan men det skulle dröja ända till Augusti ´96 innan jag fick min absolut värsta attack. Jag skulle ut på en mindre resa en vecka som jag givetvis fick ställa in. Jag var helt slut i flera dagar, då bestämde jag mig för att göra nåt åt situationen. Jag ringde läkarstationen där jag bor och fick sedan börja gå hos en behandlingsassistent. Jag gick där i tio månader, en gång i veckan. Jag skulle få Cipramil om jag ville när jag mådde som sämst men då skulle jag få äta dessa i sex månader. Jag har en syster som varit tung narkoman i nitton år, så jag är lite skraj för piller. Givetvis ska man ta emot det om man mår mycket dåligt, men om man känner att man kan klara det utan så tror jag det är bättre.

Jag spelade i ett band som hade en ljus framtid med skivkontrakt och turne´planer både i och utanför Sveriges gränser. Jag var tvungen att sluta för jag kunde inte resa. Jag visste att om vi skulle ut på turné så skulle jag få panikångest. I och för sig gör det inte så mycket i dagsläget då jag är ganska trött på "rockstjärnelivet".

Det jag tänkte på när jag läste de övriga breven var att många har svårt att berätta detta för sin omgivning vilket är vanligt. Men jag tänkte, efter att det värsta lagt sig (alltså när jag själv accepterat att jag hade panikångest) att om inte de människor runt mig accepterar detta då kan dom dra åt he***te ! Och jag säger det, ingen har reagerat negativt eller slutat att umgås med mig för det. Jag tror det är viktigt att man faktiskt inser att detta inte är konstigt eller onormalt (man är faktiskt inte knäpp för att man har panikångest). Det är till exempel helt okej att ha ont i ryggen så man inte kan vara med och spela fotboll, så varför skulle det inte vara okej att stanna hemma för att man mår psykiskt dåligt ! Det är något som bör ändras i Svensken Svenssons lilla värld. Det verkar också som panikångest är den nya folksjukdomen. Det är vanligare än man tror. Jag känner nio stycken i min omgivning (flera är mycket nära vänner) som har eller haft panikångest, så
man är INTE ensam.

Som sagt DET BLIR BÄTTRE !!!

"29 år och 99% panikångestfri".

/Liza