Du som tycker om att läsa på denna sida, tala om det för mig, för får jag gensvar så är det kul att skriva.
Du är besökare Nr
Smeden Eskil lät hammaren falla tungt på järnet. Gnistorna smätte runt städet, flög en snabb färd. Landade på det stampade jordgolvet och svartnade. Eskil var sto. En stark man, men han var klok efter många dagar vid städet. Har många tankar vandrat i hans huvud. Dunk, ännu en skur av gnistor. Biten tog form på städet. Varje slag gav det glödandet järnet liv. Med van hand rörde han järnet på städet mellan slagen. Han gjorde en enkel krok som avslutning på dagen. Järnet svalnade till körsbärsrött. Eskil lade undan kroken för att svalna. Han tänkte, en krok som man gjorde som lärling, nu smider jag de bästa svärd. Många förödande slag har gett mig synen att se järnet leva. Han vägde hammaren i handen. Min kraft lägger jag i slagen. Ger det till järnet. En krok få slag lite liv. Ett svärd många slag och svett. Ett starkt liv. Han lade upp hammaren på städet. Nog för idag. Min son sa han, tänk på koken hur lätt den gick att göra med van hand. Tänk på det när du gör ett svärd. Ju mer arbete ju fler gånger, så kan du bli en duktig svärdsmed med tiden. Svante nickade. Att vara lärling för sin far kan vara svårt men det är en chans till att bli den bäste. Han släppte bälgen. Det flåsade till i härden.En sista suck för dagen. Far och son stegade iväg uppåt långhuset. De böjde sig i den låga dörren när de gick in. Det var lite dunkelt men ögonen vande sig snart. Brasan vid härden gav det mesta av ljuset. Mor i huset stod o smakade av kvällsvarden, som var på gång i grytan. Ingrid nickade till hälsning. De satte sig vid långbordet. Vid kvällsvarden satte sig alla till bordet som bodde i huset. Far och mor satt i var sin kortända. Far var den som bestämde även om här inne var det mor som fick vad hon ville. Hon var van, för hon höll i mycket på gården när Eskil var ute och reste. Vid ena långsidan satt barnen på andra sidan satt drängen och pigan. Trälarna fick sitta på en bänk bakom. Lite ovanligt att de fick äta samtidigt som husfolket. Men Eskil var en god människa som respekterade andras öde.
Fortsättning följer........
En människa rör sig sakta över gårdsplanen. Månen lyser och ger ett mjuka skuggor. Vad är hon på väg någonstans vid denna tiden. Det är en klar natt. En del stjärnor syns. Men ändå är det inte kallt. Hon fryser inte heller ändå ser man att hon ät lätt klädd. En lätt klänning med en schal över axlarna. Hon har inte bråttom men ändå är det målmedvetet. Det som hon är på väg till är något hon känner till. Men det får en att fundera kan det vara sant. Hon har lite för brått, lite märkbart. Månen lyser i håret. Det blåste till lite lätt. Håret fladdrade till i vinden. Vilken lek är det som skall hända i natt. Hon stannar vid en dörr. Tvekande? Vad är det som döljer sig där innanför. Det är inte ofta någon går hit. Det är ingen stig hit. Men ändå ser låset lite slitet ut. Dörren är sliten men ändå väl underhållen. Ett svagt lyse fanns innanför. Det slapp ute lite ljus och träffade hennes ansikte. Hon såg glad ut. Men ändå såg det ut som hon valde där med handen på klinkan. Eller hade hon något val. Imellan vad? Hon tryckte ner handtaget, beslutet var gjort. Det var gjort för länge sen. Har hon kommit så här långt så visste hon vad hon gjorde. Men ändå väntade hon med att gå in. Dörren var nu helt öppen. Ljuset flödade ut. Hon njöt. Det syntes. Hon var glad över valet. En katt kom och strök sig mot hennes ben. Hon tog upp katten och smekte den. Den lade sig till rätta i famnen. Hon tog ett lätt steg in. Tog tag i dörren och stängde den lätt efter sig. Ljuset försvann. Bara vinden hördes i träden. Jag gick fram till dörren, tog tag i handtaget. Det gnisslade. Det hörde jag inte innan. Ljuset var borta. Det var mörkt. Jag tände min lykta. Tittade in. Katten kom och gick ut. Strök sig mot mittben, tittade upp mot mig. Jag nickade, kanske förstod jag. Det fanns inget innanför dörren. Jag stängde tyst. Och tänkte, Jag tänker gå denna väg någongång. Jag vet vad den leder.
910122
Länk till första sidan TOP Gästbok
Tid
En dag som var i en annan tid så hände det sig att det kom en vandrare över nejden. Som alltid en fråga vem var han. Dt kan ju vara på det viset. Är det någon som är emot det konstiga i livet är att leva. Leva för vad det kan man alltid undra. Jag har alltid undrat och vad som sen händer, när det är på detta viset. Kan man ge sig av för att göra något så ovisst.
941029
Länk till första sidan TOP Gästbok
Hej hopp i lingonskogen, vad är det för rött bär. När man går där och plockar så hittar man lite av varje. Där ligger en gammal spade. Vem har glömt den här eller har den blivit utslängd. Lite avbruten i kanten. Man vandrar vidare, fyller spannen med skogens röda guld. Oj en torpargrund. Man sätter sig och vilar en stund på stenfoten. Fundera på hur folket levde. Plockade de också bär för att överleva. Naturen runt torpet håller på att ta över det torpare kämpat fram. Skall man kämpa med naturen eller hur skall man bära sig åt.
941029
Länk till första sidan TOP Gästbok
I en annan tid tittade en vän på en kub och såg rummets tre dimensioner. Längden hit och dit, djupet framåt och bakåt, höjden uppåt och neråt. Vännen förundrades över att man kan rör sig till alla hörn så lätt. Det ända är att det tar tid. Han betraktar kuben fundersamt. Vänder och vrider på den. Ser diagonalerna. Men de är bara en funktion av rummet. Vännen tittar på rymddiagonalen, förundrad av dess sträckning på väg i rummets tre dimensioner. Vrider och vänder på kuben och där som i en dröm vännen ser den. Samma sträckning i rummet som rymddiagonalen. Där går tiden som en funktion av rummet. En otrolig sak att se för den korta ner avståndet i rummet med sig själv. Det som gjorde att vännen grubblade mest var att tidslinjen befann sig utanför kuben, rummet. Vännen tänkte vilka möjligheter det här ger. För när tiden är en funktion av rummet så är den ej konstant. Kanske är rummet en funktion av tiden. Då går det att beräkna och använda. Men tanken vänder åter till kuben, där han ser tidsdiagonalen utanför rummet. En bild, tankar vandrar i den. Förvånad för tidsdiagonalen är röd, ändlös och kurvformad.
960702
Länk till första sidan TOP Gästbok
Det var en mörk fuktdrypande kväll vinden blåste snålt, drev fukten tät intill stammarna i den djupa skogen. Det var en besynnerlig kväll. Den var inte tyst som en vanlig natt emellan de stora grannarnas sus hördes skrik ut i nattan. Vad är det som är på gång. Efter ett tag tystnar de glada tillropen. En eld lyser upp, sprakande ut sin värme till omgivningen, driver fukten en bit bort. Folket som sprungit runt i mörkret samlas närmare eldens värme, sätter på en dryck för att kunna värma sitt inre. Ibland de stora stammarna har det så bildats en ring av ett folk som har en gemenskap genom tid och rum med alla andra som suttit runt eldar i alla tidevarv för att söka värme hos elden och vänner emellan. Suset i grannarnas toppar blandas med en stilla sång från lägerelden. En sällsam stämning bildades av sången, den får ett svar av den stora skogens djuphet, suset läggs på som en understämma. Det kan gå rysningar genom kroppen vid sådana tillfällen. Något som funnits i urminnes tider, naturens krafter elden, vinden, regnet, markens trygga stabilitet, sångens kraft. Vid ringen emellan vänner utväxlas historier ifrån andra eldar i historien. Korta repliker med skratt efteråt, stämningen glad och humorfylld. Nästan trolsk i denna granpelarsal som det väntat de på något skall hända, vad? Ingen vet , men någon vet, eller? Blickar söker. Vandrande runt elden. Korta snabba. Där träffade det! Två par ögon möts, fastnar i varandra, längre än vad som är tillåtet för ett ögonblick. Förvånat tittar de vidare in i varandras själ vad ser de där. Jag vet ej dessa svarta ögon hade ett större djup än vad jag anade, jag såg mer där än vad jag gjort på länge en berättelse, om vad jag vet det ej än, jag såg även att hon såg, förvånat hon ser att jag ser även om vi inte förstår allt vi ser. Hur länge varade evigheten emellan oss. I verkligheten gick det nog snabbt men mellan oss varade det annat än detta rums tid. Sen skildes blickarna men ej själarna för de har sett.
I en värld jag färdas för att finna. Men inte vart det är men jag har en intressant tur. Där det bjuds på överraskningar som knappast kan ana. Men där mitt i allt växer en berättelse fram jag som vandrar mellan stugor sen min vandring i det fria tagit slut. Där jag vandrar mellan små torparstugor och gårdar. För att med mina kunskaper göra ett materiellt lyft på ställena. Och när det är tillgodosett även lyssna på de ensamma och berätta för de som längtar. I allt detta föddes jag en ensam vandrare som aldrig fick det som jag berättar om. Och de som lyssnar och får hjälp tänker aldrig på detta förrän jag försvunnit i fjärran och de förstår de djupa berättelsernas bakgrund. Där kommer jag vandrande över åsar och kärr. Hoppar över en å och ser att en lite torparfamilj har sett mig komma. Det är ännu tidigt på dagen. Dimmorna har nyss lämnat världen. De står nu och väntar vilken främling det är som är på väg upp mot deras torpaplan. Min vandring är så lång att kanske endast de äldre kommer ihåg mig, men är inte säkra för de inte är så klara i huvudet längre. Men i sin barndom kom de ihåg en som kom vandrande och berättade sällsamheter. Men de tror inte när jag kommer igen för det var så länge sen och vem kan leva så länge jag var ju redan första gången de såg mig en gammal person. Nu har vi sett en del av mitt öde, att få vandra ensam, fredlös i tiden. Vad kan ha hänt för att man skall bli på detta vis. Jag skakar på huvudet åt de som frågar. För länge sen i en annan berättelse finns det en ledtråd. Att jag nu kom upp på gårdstunet. Hälsade de inneboende och undrade om dagsverke. Vilket var den vanliga seden för en vandrare. Att komma tidigt och undra om behoven. Kvinnan tog till orda, antagligen för att hon styrde och ställde på denna boplats. För jag såg även att det var gott ställt och mannen hon fått att leva ihop med tog hand om stället. Jag vet vem han är för jag var här den natten han föddes. Jag fick tillsammans med honom lägga stenmur. För mot skogen till var det till ända med den goda jorden så där gick inte att bryta mer mark till åker. Hit kom sten släpandes efter hand om åren. Nu var det dags att få lite räta linjer över detta och i ena hörnet var det påbörjat en mur. Det var en härlig vår när det mesta av övriga arbetet var gjort så man kunde egentligen ta ledigt att njuta av vädret. Men det finns alltid arbete att göra och att göra en fin mur när det är fint väder och man inte behöver arbeta fortare än att man hinner höra fåglarna sjunga. Ja där hamnade vi jag fader och hans äldste son. Det var ett svårt arbete som krävde ett visst sinne för hur stenarna skulle ligga. Inte bara lägga ihop dem. För då rasar de efter ett par år. Det gäller att göra en bra grund. Jag såg att han förstått detta och ser diket han grävt till frostfritt djup, och börjat fylla det med småsten. Därefter tog vi till hjälp av jätten. Ja stenjätten, en enkel lyft som kunde lyfte de stora stenarna på plats. De nästan tog upp all plats i muren. Det här var ett arbete man inte fick ha bråttom med. Man borrade ett litet hål i stenen och satte i en lyftögla. Sen kunde man lyfta stenen. Sakta och med lite vridande och vändande fick man den på plats i muren. Det gällde att hitta en plats osm den ville ligga still på. Att den låg dött, sa man. Jo att när man försökte röra sten kände man att den inte vill röra på sig. Detta gällde både stora och de små stenarna. För om det fanns lite liv i dem så kom snart muren på vandring och man fick göra om det. Det vill man ju inte för stenar är tunga. Ett gott arbete står sig i många hundra år. Nu var den på plats. Man fick välja så man fick en slät yta utåt. Så att man fick ett arbete man kunde vara stolt över. För det kommer ju att synas en lång tid vad man har gjort. Nu över till de mindre stenarna, lyfta och kila in mot den stora bumlingen så att utrymmet försvann och linjen fick sin räta skönhet. Det var gott för ögat denna linje som kom fram i landskapet och bröt mot naturens böljande landskap. Visst människan förändrar men sakta och med naturen och inte emot den. Att bruka jorden så den kan föda i generationer är en kunskap som vårdas väl här. Ni som inte förstår borde veta det att den här långsamma kulturen har funnits och överlevt nu i tretusen år. Det finns skrifter ifrån dess början och kartor som ritats. Det är inte mycket som har förändrats sig. För folket har haft vett att inte föda fram mer än världen kan bära. Så vandrade tiden vidare och jag hade blivit en del av den. Solen stod på och värmde gott i den friska vårmorgonen och när så tiden gick vidare framemot middagstid, blev vi inbjudna att äta. Livet var gott för man brukade jorden väl så det fanns alltid gott om mat. Det här gjorde att man inte behövde lägga ner så mycket tid på att överleva. Så det fanns tid över till att skriva måla hantverka. Vilket skapade underbara ting även hos enkelt folk, om nu skall kalla dem enkla för att de lever så här. Livet gjorde dem rika på ett härligt vis. Det finns alltid tid över till att vandra runt och besöka sina släktingar och vänner. Det fanns alltid någon som kunde ta över verksamheten med djur och jord för kortare perioder. Det gjorde ofta vandrarna för att de visste bistod med det kunde själva räkna med den hjälpen senare i livet. Nu fick vi sätta oss till bords. Det luktade gott om maten. Frun i huset hade gjort ett gott arbete vid maten. Det fanns spår av konstnärlighet i dukning och uppläggningen av maten, det gjorde det till en fröjd för ögat. Jag prisade skickligheten och hon tog emot det med ett leende. Måltiden gjorde sitt väl med magen och efter efterrätten, en god paj. Så kunde vi avnjuta en stunds middagsvila i solens sken. Vi återvände till stenen, lade sten på sten och snart kunde vi överst lägga de sista stenarna så krönet blev slätt och fint att se. Nu blir det ju inte många meter på en dag men en stenmur kommer ju att stå länge så att den växer i längd sakta är inget problem. För efter några år så når den dit den behöver och fyller sin uppgift. Ibland kunde man på ett stort block med en snygg sida ut rista runor. En liten vers och en underskrift av den som lade muren. Under måltiden hade det dykt upp en liten vers ”Ingenting sig förklara jag som vilsen är jag bara vet att en kraft jag är”. Och så skrev vi under med våra namn. Att sätta sitt märke i tidens oförgänglighet var lite kul ibland. Många runt i bygderna gjorde en liten anmärkning på visa ställen för kommande generationer att fundera över. Så kom kvällen och maten stod på bordet och efter att gjort den till freds så var förväntningen där. Jag fick ta till orda, en eld hade tänts i öppna spisen och i dess sken när mörkret föll spanns berättelser. Att berätta var en konst och den fängslade skaran av lyssnare var tysta och lade på minnet för i sin tur kunna berätta goda historier. Orden flödade och vävde band mellan tingen och när man kom ut i andra ändan så kunde man ibland vara klokare och ofta förundrad att den kunde vara så. Där lämnad åt sin fantasi kände man att berättaren lämnade slutet lite ovisst bara för att lyssnaren skulle tänka och finna ett slut, kanske inte det skaparen tänkt sig men inte osannolikt. Elden falnade och sängen var inbjudande för alla efter en arbetsam dag. Natten med sitt lugn sänkte sig och drömmarna tog vid. Morgonen solen värmde på och sken ystert in i huset och gjorde de inneboende pigga på vad dagen skulle ge. Jag stannade några dagar till och efter tre meter stenmur var jag och torparen nöjda. Jag tog min vandringsstav och gav mig av. Fick lite färdkost som tack för mödan. Efter några decennier skulle de höra berättelser från andra besökare som skulle få dem att minnas sin vandrare och då skulle en del puzzel bitar falla på plats. Mycket förvånande skulle de bli över vad de funnit. Och de ristade runorna skulle få en annan betydelse där de letades fram bakom gräset och underskriften bekräftade det märkliga.
2001-04-10
En kylig novemberdag och solen gömmer sig bortom molnen det regnade lite och världen var grå. Den enda färg som var kvar var de färgade höstlöven som tog sitt sista farväl. Och det var kyligt. Att vandra i denna tid var det fuktigt. Vintern var bättre för kylan höll fukten borta. Men inte nu, fukten kröp in i huden och kylde en som bara den. Det gick knappast att elda, för allt var blött. Inget torrt, för den senaste veckans regn och blåst hade gjort allt genomsurt. Och vad skulle man göra då, om man eldade rök det bara. Inget vidare men det fanns tappra som var ute ändå. Vilket kan vara otroligt. Det ända som fanns att leva på är rötter och jakt. Jakt är inte dumt då djuren är många och fina efter en god höst. Man får vårda det man fått. Man kan undra varför man vandrar på detta viset. Man hör sig ofta fråga sig hur det kan vara så. Men nu här i november rusket blir frågan på nytt aktuell. Varför gör vi detta. Surmulet går vi efter varandra. Ingen säger något. Allt blir endast en dimma av något. Var skulle jag ta vägen med mina tankar. Vad vet du och jag. Det skulle vara kul att skriva en berättelse om dig om det bara fanns någonstans i den stora berättelsen. Hur kan den bli sån där jag ändrar ett liv på alla som jag ser. Det faller på hur ni kan läsa det. Ja man tänker mycket när man går. Vad skulle man göra med alla tankar inte vet jag. Men man kanske skulle väva in berättelse. Vi får väl se hur det blir. Men dagen är grå, så det blir nog inget.
971116
Du ville flyga högt på himlen, nära solen där det var varmt och skönt. Där flög du på dina smäckra vingar. Ibland tittade du ner på moder jord och kom ihåg dina plikter som jorden ställt. Du landade och gjorde vad som sas och glömde dig själv, eller gömde du det verkliga jag i en låda. När någon kommer och tittar i lådan, du glömmer du tid och rum, då vill du så gärna visa hur det är att flyga. Du lär någon att flyga. Någon flyger efter. Du skrattar är lycklig. När någon tänker gå du sträcker dig efter halmstrået. Lämna mig ej jag vill ej vara instängd i en byrålåda av krav. Men någon vet ej. Då gråter fågel blå bakom ryggen på någon. Men någon är trogen kommer säkert åter. Då öppnas åter lådan, fågel flyger fritt. Någon blir verklig i skrattet högt i skyn. Verklig har lärt sig flyga. Verklig tack blå. Verklig vilja alltid flyga med blå. Blå säger ja min vän. Flyg med mig. Tiden går paret flyger lyckligt. Vänner ler och säger bra. Verklig vill flyga oftare med blå, tycker att fågel ofta får vara i en låda. Fågel blå nickar. Det är jobbigt att vara i en låda. Verklig längtar och hjälper men blå blir rädd, för sig själv, var tog kraven vägen, vilket skall vara rätt, lådan stängd eller öppen. Verklig frågar och vill att blå ska glänta på lådan. Fågel blir rädd låser lådan gömmer sig. Verklig blir bara någon. Någon träffar åter blå. Fågel blå är kall. Kylan är hård. Någon är orolig. Vart tog flygkänslan vägen. Måste det vara så hårt. Var tog nyckeln vägen. Frågor blir många. Svaren blir få. Svåra att förstå. Någon sörjer, finns fågel blå. Någon försvann bara för att finnas. Finns glömmer ej. Finns vill ej störa. Finns blir tyst. Finns fågel blå. Vill fågel blå finns.
I en dal för länge sen gick det ett par människor. De tog sig sakta framåt i naturen. Vad var de på väg. Vi tittar närmare För blicken lite närmare och ser att gruppen består av fyra människor som går på ett led. Ibland med vissa mellanrum så stannar de och samlar och begrundar något i naturen. Med ett löst samtal utväxlar de kunskaper och förfrågningar av vad de ser. Vår grupp närmare sig en glänta. De studerar den lugnt ifrån ena kanten. Ser om det finns några större djur som har använt. De styrde iväg till ett hörn där solen tittade ner. Precis där de höga lövträden vispade med sin skugga. Det var en varm dag så det var gott att sitta halvskugga och få både skugga och sol. Vi sätter oss ibland dem och ser vad de tänker göra. Vi sätter oss därborta. Gräset ser fint ut där. Ja där på en höjd. Då har vi utblick över ängen. Vi steg upp på kullen och möttes av böljande gräs. Sätter oss och plockar upp våra ryggsäckar och tar fram mat. För det är dax för middag och vi är hungriga, för vi började tidigt idag, när det var vackert väder. Vi tog fram en del vilda goda växter som vi hittade på vägen. Det ger alltid god krydda i maten. Man behöver inte så mycket med sig bara man lär sig att plocka upp det man hittar på vägen. Det är det ett lugnt liv om man bär sig åt rätt. Vi gjorde upp en eld och tog fram ett par grytor. En god doft spred sig i gläntan. En hare lyfte upp huvudet och blickade i doftspårets riktning. Vi tittade närmare på varandra en stund Vi tysta glädjande åt synen, haren förundrande över lukten. Rynkande nosen. Ser lugnt i buskagen för att vakta sin vaksamhet. Under tiden maten kokar färdigt lektes det på ängen. Det var skönt att springa fritt utan kängor och ryggsäck. Gräset kittlade skönt under fötterna. Leken lugnade ner sig och man samlade sig runt grytorna. Maten smakade väl. Idag åt vi mycket. Vi hittade mycket utmed stigen som var gott i grytan. Efter maten var vi gott mätta. Så vi slocknade i skuggan. Fåglarna sjöng med trädens sus som bakgrund.
950322
Dansvirvlar
På en vandring långt borta i fjärran möttes vänner ifrån många håll och stigen de kommo på fanns inte att se utan den fanns nedärvd i mångas hjärtan, hit de kom för en sak för att kunna skiljas och veta att åter en ny dag fanns att finna. Där vandringen började, från många olika håll. Var och en med sitt öde. Att veta sitt öde få förunnat men dessa utvalda visste vad de vandrade för. Ingen längtan var den andre lik men alla visste att när träffades så visste de att den andre visste vad den andre funderade på. Vissa av dem våga aldrig prata med dom andra, för i saken som de vandrade för var en stor sak. Man hade stor respekt för vad de andra tyckte, egentligen pratade man inte så mycket om saken. För dem var det ändå så självklart. Den som visste, kunde bara ge sig av hemifrån för att vandra. Föräldrarna protesterade aldrig, bara såg att i deras ögon att nu var det dax. De packade snällt åt dem sa inget om vad som kunde finnas därute, eller åt vilket håll stigen gick. Och så kom det sig att var och en gick sin stig men ändå kunde komma att vandra samma vägar som andra. Så möttes människor och en del fann varandra för livet och vandrade till ett ställe båda fann lämpligt, ibland hem till föräldrar ibland till något nytt, ibland till något övergivet. Ibland kunde vägar skiljas åt men saken var alltid den samma. Denna berättelse kommer att handla o en jag mötte där ute. Jag som vandrar länge, mer än vad mitt hjärta vill erkänna för kroppen, och på det viset gjorde det att jag aldrig kom att veta hur gammal jag var/är. Under min vandringstid som började en gång för länge sen vilket jag inte kommer att berätta här om. För det är en helt annan historia, men man kanske bör nämna att i en gången tid så skildes jag och en vän pga att orsakerna och ödena inte kom överens. Vilket kom att smärta oss båda två stort. Båda visste att den andre också älskade men att inget gick att göra. Detta var också min första som jag verkligen trivdes med i dansen. På så sätt blev smärtan dubbel och jag fick fortsätta på min vandring. Sökande när jag träffade på dans. Efter det där extra som jag tidigare hade hittat. För av dessa som vandra efter saken. Har också i sinnet känslan av musik och rörelse. Att i en dans kombinera detta med en partner som känner lika. Och dessutom komma på samma våglängd att i dansen två blir ett. När så dansen lyfter till ett högre plan. Bara stunden ger sitt värde till framtiden. När jag i dansen hittar detta känner jag att jag lever. På detta vis sökte jag runt i mitt liv och visst ibland på danser och även vid vissa andra tillfällen kände jag att det stämde. Men det var inte riktigt rätt. Mitt öde följde mig gav mig inte rätt att stanna. I min ensamma vandring efter dessa tillfälle gjorde mig till en ensam tvär vandrare. Tålde inte sällskap på ett par dagar . Låg ensam i en lada och grät mig till söms Vaknade med ett ryck skrikande i nattens ensamhet. Låt er nu inte skrämmas utav detta. Även om detta låter hårt så är det så. Men den skada som jag får av detta vet jag inte vad det tar vägen. Jag klarar mig i alla fall vidare. Så förflöt mitt liv vidare och tiden tror jag gick vidare. Så en dag när jag som andra fått ett rykte höra. Att det var dans på gång. På en gård i närheten var det dans på gång. Nu var det så att danser kunde dyka upp lite här och var. Det berodde på att de kringvandrade musikerna vandrade på olika håll och när de mötas och ville spela upp ville de ha dansare och så kom det sig att det blev dans på olika ställen. Musikerna ville ha det där det fanns akustiken att kombinera detta med en någotsånär slät yta till dansarna var inte alltid så lätt att hitta. Men här i en dalsänka bredvid en bergvägg gick en större väg och svängde av och gick på en plankförsedd bro över det strömmande vattnet. En liten bäck kom ner för bergsidan med ett eget ljud, musikerna inspirerades av detta och kunde bygga upp härliga musikslinger. På denna bro var det härligt att dansa, tildet var lagom slitet och vi som dansade där jublade och ljudet slog mot bergväggen och fick dubbel klang så ljudet strömmade ner i dalen och nyfikna kom och tog del av skådespelet antingen med att foga sig till dansarna eller musikerna, eller bara som åskådare, det var en sällsam kväll. Magin fanns närvarande. Dansarna kom på nya turer uppmuntrade av musiken. Leende byttes mellan aktörerna. Åskådarna häpnade över det.
En sån här kväll hände det att två avlägsnade sig från mängden för att göra sin egen vandring. Månen steg upp det skulle bli en sen kväll. Där hade jag sett det på hål, en som hade en viss glädje i dansen det högg till i hjärtat, men jag tror inte att ödet skulle gå i min hand än. För det är det alldeles för tidigt för att få frid. Men jag skulle få ett uppehåll så jag skulle kunna vandra vidare med bättre styrka. Fick bjuda upp och i djupet i ögonen vi förstod något, meningen ville säga något, bara dansen finns. Och den virvlade vidare i natten, det blev flera danser i rad och flera gånger under kvällen. Så slutade det och vi skildes åt. Utan att veta när det hände. Ingen visste vem den andra var. Jag vandrade vidare på min långa väg. Ingen vet var jag går eller vart jag kommer. Det är så härligt att vandra, har hittat glädjen i det, jag vet jag borde inte ha det men skall jag undslippa galenskapen så är det här min chans. Med ett leende jag vandrade över ängar, med en lätt vårbris det jublade i hjärtat, Det finns hästar där på ängen. Ett samspel mellan de som förstår djuren, ser i deras ögon en själ. Där djuret vet att man kan lita fullt på den varelsen som de står öga med. På så sätt fick jag låna en vän som såg att färden skulle få något nytt med sig och jag red åstad och runt i världen, fick ett nytt meddelande. Det spelas upp till dans på logen hos bonden bortgårds. På ett ställe som låg lite vid sidan om fanns det en gårdsägare som hade lite rymligare loge än han behövde till hö. Så framåt vintern när det inte fanns så många vandrare i rörelse, de flesta övervintrade någonstans hos vänligt folk, men en del kunde vandra i vilket väder som helst. På detta vis fann en häst en ny bostad för bondens gamla gick i pension, precis som det skulle vara så. Och hans anordnande av dans fik sin belöning. Där i dansen virvlar dök hon åter upp. Så förunderligt vi såg på varandra, men vad vi saknade varandra, nästan hela kvällen snurrade vi i dansens virvlar. På nattpratet efter dansen upptäckte vi att vi var släkt på håll. Vi fick inkvartering på höloftet, gott för det blåste upp till snöstorm. Inget allvarligt för en del gick sin väg, ingen hindrade dem för de som har kunskapen med sig klarar sig och de blir en erfarenhet rikare. Jag fick höra deras färd flera år senare, då den blivit en skröna för barnen. Men kornen av sanning fanns kvar och jag log vid sagan. Jag och min nyfunna vän stannade ett par dagar för att vänta in vädret, men orsaken var dansen, för där vi dansade själva för att upptäcka och utveckla, vi visste att vi inte skulle få vandra ihop men ändå ville vi dela det vi kunde så musiken flödade och vi fick vad vi ville och när vi gav oss iväg sa vi snart igen när känner att vi behöver glömma världen och bara njuta av dansens virvlar. Tiden gick och våren kom. Jag vandrade långa svänga runt riket, mötte många men inte min speciella vän, men där plötsligt på ett annat ställe hon fanns jobbade på en mindre gård, för att slippa att dansa för hon hade fått höra att hon inte var bra, sårad hon sökte annat, hon var inte ensam men när jag kom sa hon att hon ändå längtat efter dansen, blev så glad att jag kom. Jag bjöd henne med till dans och hon tackade ja och hon längtade det var länge sen för mig med och det var som en gång förut många där som dansade men ändå var det bara som för oss det dansades. Dansen tog slut och jag eskorterade hem henne. Tysta eller gnolande på någon melodi vi gick tysta hem i natten. Jag svängde av för en tanke byggde vägar i mitt huvud, vi kom fram till ett vattenfall, månen dök upp och vattenröken från vattnets fall mot klippan där nere skapade en dimma som fastnade på världen runt om och i månens sken det visade ett magiskt skimmer över platsen, hon blev tagen av scenen. Såg vad jag såg, figurer och krafter. Vi pratade tyst och mäktigt om det som bara var för en stund i världens vimmel. Sen gick vi därifrån. Visste att nu behövde vi inte nå längre.
Tackande för att det fanns lycka i livet. Jag återtog min vandring och tror att våra vägar åter skall korsas för vi har ett öde, även om inte detta livet skulle vara vårt så var inte ödet värre än att det unnade oss glädjen i dansen. Och så hände att ibland när det var dans så träffades två vänner tysta och bara dansade och efter gick var och en på sitt håll
2001-05-10
En dag som alla andra, ta ditt spö och fiska, ja man har löst att göra när man sitter och lyssnar på samma gamla prat om kvarnar som aldrig blir klara i tid. Vad är det som fattas. Ja, man kan undra om vad som händer. Varför blir det aldrig klart. Ritningar hit och dit. Att Gessle kan skriva så verkliga visor. I det läget när man ser att livet går så, då har man lust att ta en paus och ta sitt spö och gå och fiska. Många människor borde nog ha den pausen. Att sätta sig ner, stirra på flötet och meditera. Se om man tänker rätt beslut rätt om andras människors öde. Har en människa rätt att bestämma över så mångas andras öde. Eller är allt förutbestämt. Man önskar att man hade resurser att göra det man tänk. En tanke att utveckla och få människor att uppskatta sig själva och få en annan levnadsrytm en som harmoniska med årstider, kroppsrytm och dygnet. När man fått människor att engagera sig och ändå jobba mindre och får mer gjort. Kan man ändra på så livet så mycket att det kan ge en nystart för människor. Jag hoppas det. Jag hoppas att vi kan bli lyckliga i framtiden.
Tiden är förunderlig än hur man vänder sig så står man där förundrad över vad den har bränt mig. Men ändå springer man kors och tvärs för att inte ramla utför branten. Så bränner tiden mig och ibland som förblindad av rök vinglar jag farligt nära kanten. Men ibland så brinner tiden klart i mig och då ser man klart i dess sken. Då kan jag springa snabbt på brantens kant, för där är marken slätast. I det klara ljuset ser jag lyckligt ut över kanten på den vidunderliga utsikten. Skrattande rusar jag vidare i livet. Det ända som oroar mig är att jag i lyckoruset skall snubbla på en sten. Helst av allt så skulle jag vilja ha en vän som sprang med mig där vid branten. En som man kan räcka handen till när man ramlar på tuvan som skall stjälpa en. Du skall veta det att det behövs så lite för att handen skall hjälpa mig. Ett litet ord, en liten rörelse, en blick, en rad ord. Jag saknar så mycket, att få växla några ord med någon. Öppna mitt djup vidare. Du skall veta vad du öppnar. Det svämmar över mig. Jag är rädd för mig själv. Jag vet inte hur lätt jag kan störta. Jag står där och gapar som ett fån, men jag vet inte vad jag gör. Det ända som är fritt i mig är det skivna ordet. Det jag lämnat bakom mig har bränt min själ så jag inte kan säga vad jag vill. Det låser mig. Ändå står jag vid branten och undrar vad jag skall göra. Hur skall jag tolka mitt liv. Hur skall jag tolka det påverkande. Hur skall jag tolka ditt handlande. Varför saknar jag dig så.
Att vandra en runda utan att veta var, det är en konst att veta inget. När man vandrar och ser vad man går förbi. Så se man ibland det man inte tror på. Men vad är det som sticker fram där bakom stubben. Gå närmare och titta närmare. Vad var det. Du går bakom och ser att det endast var en hare som haft sitt nattkvarter där. Du vandrar vidare, sorg och glädje följer stigen. Det faller ett lätt regn, som sköljer de tårar sorgen skapar. Du stappla fram på Rådjurstigen. Hjärtat vill inte vara med. Du ser inte roten, snubblar, faller på stigen. Bry dig inte här, hjärtat har fallit till ruinens brant. Ligger där och blir blöt både inombords och utombords. Men när man ligger där och livet är slut. Så kommer någon och lyfter upp en. Det slutar regna. Man orkar att gå vidare även om det värker i kroppen. Var är jag. Man går vidare och ser skogen skiftar runt sig. När man kommit tillbaka till verkligheten, så finns det bara lite sorg kvar. Ärret, det som alltid sitter där. Man går vidare. Vem var det som hjälpte mig upp, det var inte första gången. Jag tror det var en skyddsängel.
??
I Maj är våren grön, vilken färg det är. Vad många nyanser det finns. Det är en tid då det finns många nyanser, berättelser. Berättelser som kan bli så olika. En berättelse är som än bäck, med krumbukter och biflöden som ger sitt till historien. Förvånansvärt kastar den sig ut och faller med ett mäktigt dån, men ändå klarar sig och flyter vidare. Där i det lugna vattnet söker sig kanotister fram. Det är Sökarna som är ute. De följer ibland vattnets väg. Det är ett lätt sätt. Man kan få det bekvämt med hjälp av den last man klarar att ha med sig. Tyvärr vet man att det är ett jobb när det skall bäras förbi fall. Man följer med vattnet med lätta paddeltag flyter man med den sköna vårsolen och blir röd-brun på alla sidor i åns vida svängar. Man sitter där och tittar på allt grönt. Och fåglar som sysslar med nästa generation. Att tiden inte finns förstår man knappt. Man småpratar med följeslagarna. Vad är liv om inte att leva. Filosofiskt går färden vidare solen stiger och ger naturen kraft. Paddlar förbi ett biflöde. Där kommer visst ett annat följe. Ibland möts Sökarna, inte ovanligt men inte regelbundet. Det blir strandhugg, efter utväxlning av blickar och ord att vi får byta resekamrater fram till nattens hajkplats. Färden går vidare i den vackert inramade flodfåran, björkarna med vita stammarna och sin otroligt nyutslagan gröna färg hänger i valv över os där vi färdas. Allt är grönt, den nya vassen som sticker upp nyvaket grönt över fjolårets gulgrå torra spröt. Vattenväxter som utnyttjar det nya årets växtkraft för att bli stora. Alla ser sig runt i detta. En kniv kommer fram tar en kvist rönn. De överblivna gröna rönnbladen flyter iväg och en drillande melodistämma stiger fram. Vilket tillfälle naturen erbjuder. Ett par ögon träffas. Där är en matplats, kanoterna tar land för solen står högt och magarna är hungriga. En härligt grön äng breder ut sig och gräset är nytt och mjukt. Här och där lyser maskrosorna uppstickande gult. Kanotisterna tar sig tid och lagar mustiga rätter med nya färska kryddor. Att äta gott det vet de med rätta. Vi leker en stund, i gräset ystra vårlekar. Kanoter sätts i vattnet, middagsvila i kanot som flyter lugnt. Men det fattas en kanot. Är inte alla med. Ingen tar någon notis om detta. Det är vanligt. Det står fritt att följa eller lämna. Vilka blir kvar. Där på den gröna ängen med gula maskrosor. En brun och en blå hatt. Han står och blickar ut övernaturens hav och ser endast hennes gröna ögon där under hatten som väntar på något. De vet det ej men solen står snart röd i kanten på de mörka granarnas gröna barr. Varför tvekar han, varför sitter hon kvar. Blev de lämnade så. Här stannar berättelsen, vattnet flyter vidare och i fjärran på en grön äng rörde sig någon.
990524
Sökare
Jag såg på långt håll borta på en höjd. En grupp personer. De stod och såg ut över dalen. Stilla, länge. Jag tittade på siluetten. Mot den blå himlen. De hade packning på ryggen. De gick ändå lätt uppe på åsen. De kom neråt ån och följde den vidare upp mot gården. När de närmade sig såg jag att de var lika klädda. Sättet var likt. Men det man såg var att bar en blå skjorta med halsduk. Humöret var glatt på dem. De kom upp på gården, la av sig packningen. Hälsade. Jag bjöd dem på brunnen. Vi småpratade över en skopa vatten. Jag fick ett erbjudande om hjälp. För tillfället var det inget med jordbruket på gång. Men de sa att de kunde röja till det lite. Jag släppte dem lösa. Ja de gick lös på gården. De hittade vad som behövdes fixas till. De höll på tillmiddag. De blev bjudna, så tackade ja. Efter en trevlig middag ställde de upp med lite föreställning. Komik och sång. Det är roligt när det kommer lite ungt folk och berättar om världen. De i den åldern brukar företa en vandring. De uppehöll sig på att arbeta för mat. Men folk som bjöd in dem visste hur det var att vandra, så de levde rätt lätt. Men de unga behövde en period av sökande och frihet. En del kom aldrig igen de hittade någon på vägen att leva ihop med. När de var färdiga framåt eftermiddagen fick de färdkost och ett tips på en vacker glänta att övernatta i. Bara vid mycket dålig väderlek accepterades erbjudande under tak. De försvann och snart steg en rökpelare ifrån lägerelden och efter det steg en sång i takt med att solen sjönk. Vid vissa klara fina kvällar kunde man höra dem lång väg. För de lade sig ofta lite högre upp för att kunna höra och höras. Det gav minnen sen man själv vandrade. Det sjöng genom dalen. Jag gick ut och lyssnade. Jag hörde tre grupper idag. Så jag får kanske besök imorgon. Det intressanta, för när solen når horisontkanten så blir det meddelande. De ropar korta nyheter till varandra, sänder vidare via andra grupper, på så vis vandra orden genom dalarna. Nyheter fick på detta vis en snabb förmedling. Många stod och lyssnade för man fick kontakt med många. Blev det nöd eller större olycka på något håll kunde man snabbt samla hjälp bland bofasta och kringvandrande grupper. Det var en säkerhet som värdesate mycket. De kallade sig sökare, vandrare, --scouter.
911026
Det var tät morgondimma. Fukten hängde i luften. Det var lite kyligt för det var tidigt på våren. Men det skulle bli en fin dag, dimman gick nedåt, inget regn. På gården var vi fädiga med vårbruket. Så nu tog vi det lite lugnt, när den praktfulla lövsprickningen var på gång. Det var en härlig tid. Frukosten var livlig, barnen visste på känn att dagen skulle bli härlig. Vi skulle även släppa lite djur idag. Det skulle bli ett himla liv på dem, när de stått inne hela vintern. Solen steg högre, fjärran hördes ett rop från ett uppbrytande sökareläger. Jag log det var en härlig tid att börja vandra i. Jag och vår nye dräng från en närliggande dal började se över gärdesgården. Vandrande upp och ner över ängar runt ägorna och uppsättande av grindhål som varit öppna i vinterns fria öppna marker. Naturen låg i startgroparna. Det är en upplevelse att vandra runt nu. Man ser massa djur som har ungar, harar ekorrar fåglar kaniner möss insekter, allt är på gång. Allt rör si. Vi kom neråt ån till. Den värsta vårfloden hade dragit sig undan. Nu strömmade vattnet lugnt förbi. En stock med en modig mus gled förbi mot nya äventyr. Vi gick hemåt, förmiddagskafft väntade. Vi blev serverade i österglasveranda. Där den tidiga vårsolen skapade en behaglig värme. Så nu var det dags för skådespel. Vi släpphagen bakom ladugården samlades familjen. Barnen väntade ivrigt. Det är spring i benen på både folk och fä. Jag och drängen gick in i det råmande fähuset. Där var den förste på väg, oj vilket hopp. Förtjusta rop från barnen. Det var bara att fortsätta med resten. Nu var det full cirkus. Pang, där sprang en genom gärdesgården . Det var bara att springa efter. Jag stoppade i hålet och drängen tog upp jakten på de två som hann ut. Jakten gick neråt vägen österut. Fick tag i den första djuret, vilket lugnade sig fort när den kände igen sin skötare på fähuslukten. På håll såg drängen att han inte behövde fånga den andre. För på nästa krön dök det upp en på häst och kvigan vände om. Vi styrde in den första och inväntade den andre med den oväntande hjälpen bakom. Kvigan kom fram och återförenades med de andra och vi tackade kvinnan på hästen för hjälpen. Drängen tappade hakan för det var en vacker kvinna och hennes dräkt och utrustning var av otrolig kvalitet. Hur kan hon ha råd med det. Vi inbjud till middag enligt sed. Hon tog fram hästen och vattnade den. Därefter släpptes den att äta på gårdsplanen. Vi hade ett trevligt samtal under middagen om ingenting. Hon framlade en önskan att få göra husesyn. Vilket jag inte blev orolig för. Jag har god ordning på mina saker och sköter hus och djur väl. Vi gick igenom hus, lager, fähus, kvarn och fortsatte med inägona, ängar, närmaste skogar, laxtrappan. Drängen undrade vem som har så mycket frågor och med vilken rätt. En kvinna som bara kommer och vill titta, och ställa så mycket frågor. Jag log åt honom han visste inte. Jag sa snart får du veta vem hon är. Vi sökte oss mot kvällsvarden och hon gick för att få av sig lite resdamm. Fåglarna sjöng sina vackra drillar. Maten sattes fram och hon steg in. Drängen bara gapade men barnen blev jätteglada, ögonen riktigt tindrade. Vår drottning var på besök. Nu stod hon här med krona på huvudet. Under måltiden förklarade hon hur det var att resa runt i riket och se över gårdarna. Det var längesen hon var häråt i landet. Hon talade om vår gårds gästfrihet för sökarna och vandrande folk. Vi tackade för maten. Hon stannade nu i köket och samtalade med mor i huset När vi kommit till ro framför brasan, tog hon iklädd i sin prakt ordet. Berättade en saga. Trötta och nöjda gick vi till sängs. Nästa morgon var hon tidigt resklar. Hon satt upp på hästen. Då kom drängen springande, trött och rödögd. Han överlämnade ett skärp med ett smitt spänn. Jag bara tittade, vilket arbete han lagt ner på det. Jag förstod vad han gjort i natt. Drottningen tog imot gåvan spännde det på sig, passande dräkten hon bar, försvann sjungande.
960220
En dag när solen lyste så frisk och luften likså. Det var ett härligt vinterväder. En sån dag man kan rida långt i, Där över nejderna och kullarna i det fina bokets svala skuggor, där kom ett par ridandes. Inte en ovanlig syn men det var något annat med detta. För det var en ovanlig stil på klädseln. Hon i en underbar klänning som både visade och dolde. Rikt broderad egendomlig makalös som bara sig tänkas kan, inte en dräkt för längre turer men för henne var det naturligt. Han log åt naturen där hon gled fram så glad åt allting. Åt varje liten blomma. Och varje fågel i skyn. Han som red bredvid var en man för henne. Där så följsam mot henne, vaksam men ändå avslappnad kunde han se vad hon red. Iklädd rustning. En lätt sådan. Men det är något som man inte se i dessa dagar, för det var länge sen man stred med varandra. Vad denna vaksamhet avsedd för. Här fanns det ju inga som ofredade, inga som oroade för det var fred i världen. För efter det stora slaget var det ingen som stred. För saken var ur världen och folk har kommit ro. Men vad har allt för historia att dessa två rider här. Det är ju så underligt. Hon så underbar, han så vaksam. Ingen vet. Vad det är på gång. Vad är det för historiaför att de skall färdas så här. Jag mötte dem vid hagen där de väntade. En sån skön syn. Där i gläntan i skogen, solen tittar fram så klar. En strimma av solen letar sig ner och speglar sig. En stråle kommer i en droppe och sprakar till och ge dem en gloria. De hörde att jag kom Lyfte på huvudena och log mot mig, som de kände mig. Men jag vet inte för jag har ju fred i min lilla del av världen. Fasta handslag delades, stort förtroende imellan oss. Jag bjöd dem till gården för vila och det var vad de hade tänkt sig. Ni kan behöva lite vila och tvätta av er lite av resdammet och berätta lite historia. Det syntes att han var sliten av krigsföring. Fast i vår värld utkämpades det inga krig. Hon var trött det såg när man tittade bort och såg i smyg. Att världen har gått så hårt åt dem. De vilade hela dagen till middag, jag tog hand om hästarna. Jag såg att det fanns fula ärr här och var efter svärd. Sanning och väg så har jag aldrig sett ett svärd förrän nu. Det var ett dyrbart svärd, ett vackert arbete. Men eggen var sliten. Djupa jack. Från strider som tagit hårt på deras liv. När kvällen kom och de intagit en god måltid, satte vi oss i uterummet. Och medans solen gick ner så berättade de om sitt öde. Det var som en saga som är värd sin egen tid. I en tid för länge sen när världen var orolig. Så gav vi oss av för att strida för det rätta. Jag sökte mig en vägvisare som förstod saken.Och han letade bland vapensmeder efter sitt svärd, för de godas sak. Han vandrade bland många men blev inte nöjd. Men med hennes hjälp, för hon sågsanningen bakom tingen. Trolldom sa en del, med väpnarens skugga bakom sig sa ingen något, för han visade att det betydde något annat.De fann till slut vad de sökte. Hos en gammal man som inte skröt om sittliv. Bakom smedjan visade han det andra aldrig fick se. Han sa att han vet om att han kommer att dö snart. Och innan den dagen skall han gräva ner det som inte tillhör andra att bruka fel. Med hennes hjälp sökte han och med gammlingens godtycke hittade han ett gammalt svärd. Redan då såg man att det brukats förr, men fortfarande höll. När han tog i det tycktes det glöda. Gammlingen nickade och det slocknade. Han sa, visa det inte för mycket. Och för hennes del visade han fram en dolk. Det kändes tung när hon fick den, men den lättade när hon kände sig att den var god. Precis som om de kom överens. Detta var början på deras berättelse. Hon lutade sig tillbaka och slappnade av. Hon fyllde i och sa att deras sista strid väntar men fått en tidsfrist att vila upp sig. Här hos mig var de säkra. Imorgon eller nästa natt skulle de vidare Hon såg ut att nicka till. Jag frågade, sover då. Nej jag bara tänkte, såg väldigt lurig ut, så jag visste inte ut eller in. Jag tittade på henne men hon bara log, tittade på sin väpnare. Det är nog dags att vi går och lägger oss. Vi behöver sova. Jag undrade om de behövde någon filt eller så. Men svarar det behövs inte pojkar är så varma. Och jag förstod och himlen var röd, det blir vackert väder imorgon också.
960807
Utmaning
Den här kvällen kunde man höra rop och sånger i många vädersträck. Jag gick upp på en höjd för att lyssna. Idag bara för att lyssna, mitt bud hade gått tidigare i år. För att samla. Nu var de bara en halv dagsfärd hit. Jag tänkte mig hur det var för mig en gång. Sökarna kom fram till sista natten innan det började. Hittade vindskyddet precis som det var berättat. Det fanns fasta så här nära en samlingsplats. För att göra det lätt när det kommer många. Från ett annat håll kom det ett par andra vänner. Den natten pratade vi om gamla minnen och förväntningar. Solen steg upp vi åt vår grötfrukost. Det kommer bli en lång dag. Vi vandrade längs en ås, i stekande sol. Sommarvädret var på sin höjdpunkt. Nu såg vi ett par flaggstänger i fjärran. Med hissade flaggor. Vi stannade för lunch. Under vårt intagande av den goda soppan dök nästa gäng upp. Så sista biten fram var vi ett dussin sökare. Åsen tog slut och vi hörde den välkända forsen brusa. Vi steg fram till kanten och sjöng ut i ett rop. Så att de bofasta skulle veta att vi kommit. Vi fick ett kort svar, välkomnande. Vi gick ner för branten, tog bron över dammen. Kom upp på kvarnbacken. Där samlades nu alla. Folk la av sig packningen. Spända på vad som skulle hända. Hittade ett ljusspår och sökarna droppade iväg. När man kom fram till en eld, satte man sig i en ring. Spänningen steg. En figur reste sig. Väntade. Såg en stund på alla. Tog fram en yxa och slog den i en stock. Och sa -Nu har utmaningen börjat, lärdommen.
940607
Ord ja kan man lite på dem. Ett skrivet ord säger både och. Men det kan skrivas fel medvetet och då syns det inte direkt, men det gör det för hela innehållet kan spegla verkligheten. Nu det var det talande ordet jag tänkte skriva. Ja vilket ord är sant, det som sägs i kärleksrus eller i telefon, kan man lite på ordet som sägs för att det förväntas av en. Kravens ord är de viktiga. I telefon där man kan gömma sig men det blir aldrig bra. Sorgens ord hur är de, sanna obetvingade. Kärlekens ord sanna otvunget, lätt sagt, men det är de jag litar på. De som verkligen kommer ifrån hjärtat de hörs och känns väl. Vännens ord är väldigt lika. Akta dig för ärvda ord.
92????
Det var en gång en väg som inte gick någonstans, bara en ensam vandrare gick där på äg till ingenstans, sjuk i hjärtat och sorgsen själ.En ilska över ödet som spelat honom spratt. Han hatade ej någon, bara en saknad kärlek. Men ilskan över ödet var svår så förbannat svårt att folk vek från hans väg. Det kokade och pöste. Vad skulle man av sin ilska det finns ju ingenstans att gå. Därför blir vägen lång. Går där med knutna nävar bered att slå. Bli av med sin ilska Men ödet går ej att slå Det finns ju inget att ta på. Så arg. Han blev otrevlig mot folk, på dåligt humör. Vägen blev tom. Vem kunde glädja honom, som gått så djupt. Vinglande på avgrundens djupa kant. Förblindad i sin blick av ödet så orättvisa finger. Snedsteg ut över kanten vinglande tillbaks. Livet går vidare vandraren går sin väg. Sorgen i själen dröjer sig kvar. Förpestat stark. Han sjunker ihop och gråter där mitt på vägen. Ingen ser honom. Han gråter så hårt att marken skakar. Ingen vill se honom. Solen sjunker ned för horisonten. Det blir svart. Inte en stjärna som vägleder dig. Ett skrik i natten till dom som inte hör. ifrån en trött vandrare. Han gråter tills själen dör, hårt sitter det i hjärtat. Han reser si blind av tårar., tom i själen med brustet hjärta. Vinglar vidare på vägen som han inte ser med avgrunden som en väntan. Ett snedsteg och han faller.
960306
Länk till första sidan TOP Gästbok
Det hade varit ett rackans väder före gående dag. Regn och blåst. Det blir inte lätt tänkte mannen som gick i skogen. Han började se sig om efter lämpligt material. Det var gammal storskog med stora höga risiga granar. Det var lite skumt här. Ljuset nådde inte riktigt ner. Mossan växte i klungor här och var. Där fuktigheten tillät. Han började plocka upp grova grenar. Tjocka som en ungflicksarmar. Han bar fram dom till en stor gran. Där såg han att det var rymligt undertill. Det var även lite lä här bakom den hundraåriga stammen. Han började med att slå grenarna mot en sten så de delade på sig. Han stampade också. Han blev varm. Gott tänkte han. Än fryser jag inte. Bitarna var nu en åtta tum lång. Han la upp dom i en liten trave. Sen började han bryta grenar på granarna. Det small till så det ekade ev de torra döda grenarna. De var hårda. Han bar ihop fångett till sin trave och började knäcka grenarna. Han sorterade dem i flera högar, efter storlek. Efter ett tag verkade han nöjd. Runt honom fans nu flera högar in fallande ordning. Han bröt upp letandet. Fann till slut en mindre gran. Han gav sig in i riset. Det var tjockt. Han hade det jobbigt. Men det hade också regnet haft. För han log när han kom ut. Riset var nästan kruttorrt. Han gick tillbaka och föll på knä. Tog fram en påse ur jackan. Plockade ut en näverbit där i la han en del av det torra riset. Ur påsen tog han lite enbark. Han gned den mellan handflatorna så den blev luddigare. Han lutade sig över den så att inte dropparna ifrån granen skulle blöta hans verk. Han plockade fram lite fnöske. Han var rädd om bitarna. Det tar tid att framställa. Först plocka tickorna. Sen väl hemma skala och skiva dem. Sen skulle de kokas i pottaska eller björkaska vilket det är. Därefter banka de tunna och smidiga. De fick torka inne vid spisen. De så nästan ut som läderbitar när de var färdiga, luddiga och mjuka som sammet. Nu kom stålet fram. Väl använt. Det är alldeles blankt. Han har ärvt det av sin farbror. Det var vackert. Nu fattades bara flintan, den hade han hittat en gång när han gick med stenplockning. Det var en rest efter stenåldersfolkets tid. Han höjde stålet och slog till ett par gånger på flintan. Det yrde gnistor som till sist fastnade i fnösket som låg på flintan. Han tog det glödande fnösket och la i enbarken som låg i riset. Han rullade ihop nävret lite gran och började blåsa försiktigt. Efter ett tag började det ryka. Han blåste allt mer. Det började brännas i fingrarna. Han lade ner det försiktigt ibland stenarna på marken. Blåste. Det slog upp små lågor. Han tog kvistar från den minsta högen. La på försiktigt. Man får inte kväva det lilla. Efter hand tog han till allt större och större tills han kom till grenarna. Det fräste ånga från dem när de torkade av den värmen . Det sprakade friskt nu. Det kom fina höga lågor. Det är gott tänkte jag. Att ha en eld.
910219
Länk till första sidan TOP Gästbok
Jag tog min båt och styrde ut i strömmen. Det var bra med vatten, efter regnet de senaste dagarna. Gården vid fallet försvann snart. Vattnet mörknade och djupna. Jag fick börja ro. Det var lätt nu men det skulle bli värre på hemvägen. Jag visste det så jag tog det lugnt nu. Jag kom snart ner till utloppet och skärgården fyllde upp horisontlinjen. Jag tog ut en syftlinjen en ut bland småörna. Här i inneskärgården klarade jag mig bra med min flodeka. Det är kul med båtar. De blir olika efter var de byggs. Med olika karaktär de möter sin uppgift. När man reser skall man passa på att prova dem. Det ger en nya erfarenheter. Nu skulle min möta en skärgårdseka. En bit längre ut fanns ett par bebodda öar. Där var bra fiske som skärborna utnyttjade. Jag brukar ta ett par turer om året och möta på ett skär och byta mig till lite fisk och vad annat havet har att erbjuda. Det uppskattas alltid med omväxling hemmavid. Med mig har jag lite från skogen, tjära och svamp. Det var gott om det i slutsommarn. Jag kom först till mötesplatsen. Men jag fick inte vänta så länge för jag såg seglet en bit ut. Båten gjorde det sista slaget och närma sig i den lätta brisen. En fin dag för segling. Båten lade intill min vid stranden och landstigning skedde. Vi hälsade lätt på varandra. Vi tog iland lite ifrån oss båda av våra livsmedel. En gryta ställde vi upp vid ett par stenar. Den puttrade snart trevligt efter ett mångårigt samarbete. En knytgryta med bland annat fisk rotfrukter svamp grönsaker, det skulle bli gott. Under tiden satt vi med den härliga utsikten över vattnen tunt oss och sporde vad som hänt den andre. Vi hade släkt gemensamt så det var roligt att höra lite skvaller. Elden falnade och lät oss smaka av grytan. Diskade upp och bytte vad vi skulle. Vi tog ett starkt farväl av varandra. Vi la ut våra båtar i tystnad. Vända mot varandra vi såg avståndet öka emellan oss när vi rodde på vart sitt hemhåll. Efter en stund kom en klar röst och en enkel taktfast roddarsång steg upp till måsarna. Jag log på min färd hemåt och tänkte, min vän Blå låt oss ha nöjet att ses igen nästa gång innan isen lägger sig. Vad hon tänker vet jag för det är vår hemliga gåta som håller oss ihop.
94????
Länk till första sidan TOP Gästbok
I ett annat hus
I ett annat hus på en tid så undrar vad man kan göra för att se en annan tid. En berättelse som ger ett annat. Jag vet inte vad. Kan inte det ge ett nytt tips. Akta dig du som vandrar där. Du som lät håret flyga i vinden. En stark scen i årstid som ger syner, du stod där på en ås. En siluett mot den klarblåa vårhimlen. Luften var hög och klar. En fågel sjöng i himlen. Och jag hörde en sång, klar, som vattnet i bäcken, som porlade lätt nedanför. Det skapade ett basljud för sången. Som på håll lär som ett vårskrik. Som Ronja rövardotters vårskrik. Ett högt ljöd som hörs långt, men med en melodislinga som lekte i ljudet. Man bara gapade och stod förundrad över skapelsen, över vad örat hörde. Allt gav en känsla av att flyga. En vind blåste och gav bilden liv. Håret svängde i vinden och fångade solens strålar och gav en strålglans till bilden. Vilken syn och så var det borta. Och jag vet inte vart. Jag skall finna den igen.
971115
Länk till första sidan TOP Gästbok
Nu finns där något fast man gjort så lite kan det vara så att gå sån liten sträcka i förflyttning, kan se en sån utsikt. Där kan jag se långt. Det är som att cykla en trött, man hittar en backe ger ett kol och ger sig iväg uppåt berget. Det börjar luta, man får upp pulsen. Naturen ändrar sig ifrån slättlandets böljande kullar och vidsträckta fällt som bara bryts av holmar bestående av högresta träd och lägre buskar. De är vilsamma för ögat. Framåt sensommarn, otroligt gröna ibland fältens gula mognad. När marken höjer sig kommer lövskogen genombruten av en mängd hagar och odlade fält. Ett otroligt mångskiftande landskap. I denna bygd är det otroligt rikt. Den odlade grödan i kombinationen med skogens råvaror skapar ett hantverkskunnigt folk. Även bergfolkets gruvjärn kommer hit. Bearbetas till praktiska och även sköna ting. Man fortsätter i stigningen. Gruset känns friskt att färdas på. Luften är lite fuktigare här. Lite svaligt i lövskuggan. Brantheten tar överhand, man får parkera cykeln vid vägkanten. Tar benen upp till toppen. Bergigt. Man kommer upp får sen sin belöning. En otroligt fin utsikt, vidsträckt ser man sig omkring. Vinden känns i det fria. Man känner fullkomligheten.
930330
Länk till första sidan TOP Gästbok
Där går en man över ängen, stegen är jämna i sin takt. Man kan tro att han kom ifrån skogen. Man kan ana öppningen i brynet där borta. Det ligger lite dimma där. Var det där han kom ifrån. Vi vet inte ej. Plötsligt gick han bara där. Vart är han på väg. Här där det inte finns någon synlig stig. Ändå går stegen så målmedvetet rakt. Som han var på väg mot något viktigt. Hans blick vilar på något i fjärran . Vi tittar dit men ser ej vad han ser. Bara en enahanda syn möter oss. Han vandrar vidare. Det regnar, men ändå ser han inte så blöt ut. Där rusar en hare upp. Han stannar ser länge i harens spår, som vindlar bort med hastiga språng mot renen och dess skyddande buskar. Han ser länge däråt. "längtansfullt"? Vad har haren för frihet. Han ser ut att fundera en stund med blicken i marken. På vad? En fågel kvittrar till. Han rycks ur sina drömmar. Naturen väckte honom ur tankegången. Han tittar upp. Nu längtar han verkligen. När han ser fågeln flyga ut över ängen. Fågeln försvinner i fjärran och mannen tager åter lugnt upp sin vandring. Målmedvetet tar han sig fram även om naturen har lagt ett hinder i vägen. Han hoppar lätt över gärdesgården. Trådarna dallrade inte ens. Det är tyst. Vinden driver lite i regnet. Vad tänker han på, målet? Vart är han på väg. Han hoppade över diket med enkel vighet. Han förlorade inte takten ens. Vad är det som får honom att vandra så. Vandra utan att se hindren, men ändå hinner han se harens flykt, och fågelns frihet. Vart styr han stegen. Från någonstans till ingenstans. Han kom upp på gårdsplanen. Tog sig tid att stanna till. Tog lugnt sitt kaffe han blev bjuden. Tyst hans blick tog vad fatet erbjud. Han sa inget men svarade vänligt på tilltal. Men något han dolde. Antingen undvek han att svara. Vad sökte hans blick. Katten förstod väl vem han var spann lugnt i hans knä. Han lockade aldrig på den. Han tackade och gick. Ingen vet vart. Lika målmedvetet han gick vidare. Katten följde honom en bit. Satt och tittade tills han försvann. Gårdens folk var förundrande. Vem var han? De såg honom lämna Gården lugnt. Naturen slöt sin famn. Vad hade hänt. Han vandrade, gårdens folk minns den dagen, han grät.
Länk till första sidan TOP Gästbok
Hunden 910808
Djuret nosade på okänd mark. Vilken lukt leder åt rätt håll. Där var spåret efter haren som gick för att gräs nere på åkanten i förgår. Lite längre fram en starkare lukt. Ett snabbt spår med rädsla i, även det en hare men inte samma som i förgår. Detta var en mycket yngre doft. Doften av räv som hade jagat haren var stark. Hon slog in på spåret och följde räven bort i grönskan. Den var hungrig, kanske inte ätet på ett tag. Hon kom fram till en glänta. Öppningen i skogen var omringad av stora väldiga granar, höga pekade de mot skyn. Det var blod i spåret, räven fick sitt byte. Blodet gick mot mitten av gläntan. Där ett litet berg stack upp. Hon kom upp, såg resterna, räven hade inte varit svulten. Gick fram och nosade. Rätt färskt, satte tänderna i och lät sig få ett mellanmål. Solen gick ner i rött, och sken på tallen som stod där på berget. Tallen fångade in skenet och sprakade i i rött. Det brinner i martallens topp. Lite mättare strövade den iväg mot skogsbrynet. Gick mot solens nedgång. Nosade då och då i marken efter kända lukter. Det blev mörkt, skogen slöt sin tysta famn. Den blev tät, men det var inget problem för hon litade på sin nos. Där hittade hon ett spår som gav ett minne. Det var svagt men hon visste att det ledde hem. Hon tog upp spåret med glädje, men vägen var lång. Hon hade börjat bli gammal. Kom fram till en bäck gick ner och drack lite vatten. Ruskade till på sig. Det började bli röset. Framför på stigen ljusnade det i skogen. Hon mötte en räv, morrade till djupt i strupen. Räven vek av från stigen för den som var större. När hon kom fram i skogsbrynet och såg dalen i månsken satte hon sig ner ylade till i sin ensamhet. En varg långt borta svarade. Hon la sig ner för att somna. Solens första strålar fick värma henne en stund innan det vaknade. Hon gäspade och sträckte på sig. Hon var i hemtrakt nu, hon kände igen lukterna i vinden. Började vandra ner i gräset mot dalsänkan. Vek av ifrån stigen genade över ett fält med kort gräs. Slog in på en väl upptrampad djurstig. Följde den upp mot en lite kulle. Nu såg hon mig på gårdsplanen, började springa. Dukade under gärdsgården, gav till ett skalv. Jag vände mig om och log. Gamla gumman har hittat hem. Böjde mig ner och tog imot hunden. Hon puffade till min näsa med sin nos. Vi var båda glada. Vi gick mot mangårdsbyggnaden för att få frukost. En varg har funnit sin flock.
Länk till första sidan TOP Gästbok
En morgon när jag som vanligt blickade ut övre fälten så såg jag en figur långt nr vid ån. Det var en fin morgon. Att det alltid en fin morgon. Nu såg jag att personen satt till häst. En rysning gick utmed ryggen, ovanligt. Varför kände jag så för det här. Det blir nog en ovanlig dag. Jag hade släppt ut djuren för dagen som vanligt. De hade fått nytt bete, de åt friskt på det daggiga gräset. Fåglarna hade börjat sjunga borta i skogen. Allt var som vanligt, förutom känslan om figuren borta vid ängen. Jag såg hästen hoppa över ledet uppe upp på gärdesvägen. Jag ropade till min käresta att det blir nog en gäst under dagen. Hon hälsade att det går bra. Hon kom ut och nickade, det blir nog en lång dag. Jag höll med. För ryttaren hade inte bråttom man ändå kände man på sig att det fanns en rastlöshet bakom färden. Jag gick ner till grinden vid gårdsplan. Och väntade in ryttaren. Jag såg nu att hästen var packad för långfärd, men ändå var det ingen skrymmande packning. En lätt men praktisk utrustning. Ovanligt det var en kvinna, De brukar alltid ha sällskap. Och hon red inte som kvinnor brukar göra. Hon satt ovanligt ledigt i sadeln, med tömmarna lätt i hand. Hästen var vacker. Inte stor men välvuxen och tränad. Den skrittade lätt fram till grinden. Jag såg att hon log lätt. Hon var en lycklig kvinna. Jag öppnade grinden för de två. Hästen nosade på mig. Hon släppte hästen fri. Den gick bort till vattenhon och drack av det friska vattnet. Hon hälsade stadigt i handen. Jag bjöd henne till att stanna över dagen. Hon tackade och sade sig obestämt att stanna ett par dag. Hon talade lite tyst men ändå tydligt. Lättförståeligt. Vi gick och sadlade av hästen. Ledde hästen ner till hagen. Släppte den ihop med vår arbetshäst. De bekantade sig med varandra. Men det var som de två hade träffat varandra tidigare, så det såg ut som ett kärt möte. Jag såg förundrat på deras lek som följde. En dans över tuvorna. En jakt, på vad. De lugnade ner sig och betade vidare i morgonsolen. Vi stegade upp i trädgården och pratade om dagens kommande väder. Hon uttryckte en förfrågan om att få arbeta på gården under dagen. Som alltid på en gård finns det mycket att göra. Höskörden var påbörjad så det var tacksamt med extra hjälp. Arbetet flöt lätt hela dagen. Det blev inte mycket berättat under arbetet. Middagen pratade vi om arbetet på gården, om hur jag hade det. Hon berättade inget om sig själv. Hon sa att hon skulle berätta till kvällen. Det var vackert väder denna dag så arbetet flöt fantastiskt bra denna dag. Efter mjölket och en god måltid så satte vi oss på verandan i den nedgående solen och lyssnade på hennes berättelse. Jag förstod att min fru och har pratat under arbetet i köket. De nickad sins i mellan vid vissa bitar i berättelsen. Hon slutade. Det var tyst en lång stund. Det var en besynnerlig historia, som en saga. Man kunde gråta ibland skratta. Men ändå kände man sorg. Man kunde bara sitta där tyst. Näktergalen började sjunga i ett träd. Det var en sorgsen sång i kväll. Hon bad att få gå till sängs. Jag såg till hästarna, låg där tätt intill varandra i månskenet. Det var lugnt ikväll. Hon var uppe när jag vaknade, för att gå och mjölka. Så förflöt två dagar och på morgonen efter mjölket. Fick jag hjälpa henne att sadla. Hon satte sig upp och red iväg.
Jag kom inte ihåg hennes namn men hon red på en enhörning.
910126
Länk till första sidan TOP Gästbok
Sommaren var i full gång. Höskörden var avklarad så det hade lugnat ner sig lite grann på arbetet. Vattnet i badviken var härligt redan på morgonen. Lite svaligt men ändå inte kallt. Senare på dagen badade många där. Det är mycket liv här på sommaren, för det är ju lätt och resa då. Denna morgonen fick vi ett lätt regn, men nu steg solen upp med en regnbåge. Det steg upp en fuktig dimma över ängarna. Det behövdes egentligen mer, det var rätt torrt i backen. När dimman försvunnit. Så djupnade grönskan mer. Allt är så härligt grönt nu. Allt lever. Det blir till att njuta nu. Jag och käreste min gjorde en promenad i grönskan. Gick över ängen bland småkalvarna, de nosade lätt på oss. Ikännkännande. Men de återgick till griset som fått lite annan smak nu efter regnet. Vi vände åter hemåt. Jag gick och ryktade hästen. Den nafsade lätt på mig. Den hade blivit lite glad av regnet. Fast den var ju ledig nu en tid framåt det hårda arbetet var över nu. Hon gnäggade till och såg bort mot kullen. Där kom en och red. Jag ryktade vidare i väntan på besökaren skulle komma fram. När de kom ner förbacken så vinkade jag så hon såg var vi var. De försvann en stund innan de kom upp ladugårdsplan. Jag kände igen henne fast det var en bit ner till hästhagen Hon släppte hästen lös. Gick till pumpen och pumpade upp lite friskt vatten och njöt av dess kraft. Jag gick för att möta henne. Vi sa hej och pratade en stund om hur skörden gått. Jag såg att hon råkat ut för regnskuren. Tja sa hon. -Det regnade visst lite grann. Men vad gör det, det behövs ju lite. Då såg jag att hon inte var lite blöt. Hon hade inte sökt skydd när det kom utan stått och njutit av det. Jag vet hur det är. Jag kunde också få för mig det. Hon såg på mig och log. Förstod vad jag tänkte på. Hon stannade till kvällen och red hem i kvällsbrisen. Det regnade igen men hon brydde sig inte. Hästen tyckte det var gott i värmen. Hon såg sig inte om, men vi båda visste att vi skulle ses igen. Hon är min vän.
910210
Länk till första sidan TOP Gästbok
I en annan tid kom det annan vän, jag undrar vad det kommer ifrån. Att det är så mycket mystik. I ett brev för länge sen kom en katt och tog en annan vän, far åt skogen. Vilket brev! Vem skicka det varifrån. Vem fick det eller ska få. Kom det inte fram. Var det länge sen det skrevs eller hände det för längesen. Eller vad det längesen läsaren fick det. Eller har det varit på väg länge. Var kom katten ifrån. Varför är den ensam. Eller var det en många. Är den väg på någonstans. Varför tog den en vän, finns det fler vänner. Varför valde den en annan vän, fanns det en första vän. Vem var vännen, kattens vän. Läsarens eller skrivarens vän, eller en gemensam vän. Eller en annans vän. Far åt skogen, har det med det andra att göra eller vad är det med far. Vad har det med saken att göra, eller är det en väldigt viktig information. Vem skall fara åt skogen, vännen, eller en annan vän, läsaren eller skrivaren. Eller är det riktat mot katten. Är det riktat mot en utomstående. Eller var det någon som redan farit. Brevet är kanske sen längesen. Eller var det för längesen. Vilken skog. Jagade katten i den eller är den på väg dit. Eller vilken skog som helst. Kanske är det en fader som äter skog. Vems fader, vännen, en annans vän, skrivaren, läsaren, eller en annan fader. Kan man äta skog. Eller var det mat från skogen. Är det uppmaning att man skall äta något från skogen. Var det bra att äta. Eller var det därför katten kom eller vännen, en annan vän, skrivaren, läsaren. Vilken tid hände det här?
I ett brev för längesen kom en katt och tog en annan vän, far åt skogen:
Länk till första sidan TOP Gästbok
Det är i november på väg till månadsskifte. Lite oroligt i vädret. Undrar vad det har att erbjuda? Det har erbjudet slask och kyla omvarandra de senaste dagarna. Fast isarna har hållit sig bra. Tack vare de kalla nätterna. Jag hade valt en skogsdag som arbete. Men när jag åt mina medhavda smörgåsar vid den ensamma elden i skogen fick jag upplevelse när snön sakta började komma i allt större flingor. Mina glänta jag satt i kanten, visade upp ett skådespel med hjälp av vita stycken mot den gröna granen. En hare hoppade i ena kanten, bort för att söka skydd. Det kändes som vi var ett en stund. Elden falnade och påminde mig att en sån här dag skall man ge sig hem i tid. Jag samlade ihop mina verktyg och började vandra hemåt. Dagen mörknade snabbt när jag kom framtill gården. Det var bara till att sköta om djuren och söka sig till brasan. Familjen lyssnade till historier framför brasan. Ute var det tyst. Bara den fallande snön. När vi skulle gå till sängs hade snön avtagit lite, vi stod i dörren och beundrade den vita värld som bildats. När vi vaknade dagen efter hade det börjat snöa igen stilla sakta men oundvikligt. Det skulle bli mycket innan kvällen. Dagen ägnade jag åt att hålla vägen fri från snö. Jag hade väghållning till nästa gård. Man blir som en snögubbe när man åkt fram och tillbaka. Skymningen var på väg när jag gjorde sista skottagen. Tittade över nejden och såg en figur i fjärran. Det blir nattgäst. Ropade in i köket för att förbereda. Man får alltid vara bered på att man får gäster, oavsett årstid. Var och en har sin tid att resa. Fast vinterresenärer är ovanligare. Det blev vackra spår i snön efter ryttaren. Ett spår som ringlar sig från höjdkanten och ner i dalen mot gården. Vintern får sina egna linjer. Jag ställde undan skyffeln. Gick fram för att hälsa gästen fram. Hon höll in hästen på gården. Det var min vän söder ut från åsen mot havet. Hon gav mig ett leende, Jag längtade efter snön, och kände på mig att du skulle få lite. Hon steg av hästen och kastade sig och rullade snön och gjorde änglar. Hästen såg avundsjuk på, ville bli av med sin sadel och packning. Vi hjälptes åt och befriade stoet. Hon la sig ner och rullade. Sen blev vi alla lika tokiga av den första riktiga snön. Jag fick tillökning på min snögubbekostym av en kram. Jag blev glad, av personer som inte förnekar sig. Vi gick in för att söka mat och värme.
990219
Länk till första sidan TOP Gästbok
Jag hade suttit och arbetat kvällen innan. Det blev lite sent, men jag blev färdig. Det är inte roligt att fortsätta senare när man kommit igång så bra. Men jag var utvilad ändå nu på morgonen. Efter sysslorna så åt min hustru och jag vår frukost. Vi satt och njöt av den på österverandan. Morgonsolen stod på och värmde i hörnet. En frukost på ett sånt ställe ger aptit. Vi åt en rejäl frukost med gröt, ägg, kallskuret och chokladmjölk. Efterhand kom barnen fram och tog sin del av bordet. Att de vaknar i tid till frukost. Ja de har en förmåga att lära sig tiderna väl. Efter ett tag när honungskladd och mjölkfläckar hade brett ut sig flög de iväg till sina studier. Jag och mor log mot varandra, stormen hade dragit förbi. Jag skulle färdas en bit idag. Hon hade packat en matsäck och lite bud om diverse varor. Varor som var svåra att samla här runt gården, men runt torget dit jag skulle var det lättare. Vi gjorde så bytte med varandra. Det var ett smidigt system. Men det krävde att man litade på varandra och att man aldrig fick värdesätta något så det aldrig gick att byta bort eller till sig. Antigen dog människor här som vanligt. Snälla, försynta även lite lätt tillbakadragen. Annars det som man minns var att de hade varit goda. Jag selade hästen och gav mig iväg. Jag skulle till min vän i torpet. Det var ett tag sen jag såg henne, sist hon var neråt gården var när det regnade lätta vårregn. Oberörd blöt hon var. Hästen tog ett skutt över bäcken. En stig fanns lätt skönjbar. Det syntes att det var en använd väg i naturen, men inte mer. Jag kom fram till torpet, hoppade av hästen och gick framåt stugan. Det var ett lyckligt torp. Man blev glad när man såg det i skogsgläntan. Jag knackade på. Men ingen kom fram. Jaha ingen hemma. Jag såg mig runt och såg på det som var framlagt att vännen snart kommer. Jag passade på att spräcka lite ved. Ja varför inte lika gärna som att rulla tummarna, det vinner man inget på. Det är så man blir rik på vårat sätt. Hon kom bakom min rygg och frågade med blicken. Vad har jag idag. Vi gick mot stugan och sporde lite rykten. Hon bjöd på mat och jag bytte mig till lite av stugans ting, även min hustru hade lite till henne. När ärendet var slut så fick hon mitt kvällsarbete. Hon vecklade ut papperet och läste intresserat. Nickade och log. Vek ihop det försiktigt och återlämnade det.
911202
Länk till första sidan TOP Gästbok
Jakten
Han hade stigit upp tidigt. Det lite morgon dimma. Han hade grunnat lite över gröten ifall han skulle råka på något idag. An har han inte sett något här i skogsbrynet. Dimman började lätta. Han satte sig ner. Hällde upp en kopp kaffe och tog sig en smörgås. Frun i huset var duktig att göra goda mackor för en kulen höstmorgon. Han tänkte på henne i denna stund. Det var en fin tanke. Han undrade om han skulle få något med sig hem till henne.. Han stängde smörgåslådan .Lutade sig mot trädet. Ett gammalt träd. Han har varit här förr. Väntat. Han var med sin far här. Väntat. Trädet var gammalt då med. Han tittade upp mot tallens krona. Mäktig. Den får stå kvar. Den är för stor att skicka. Sågverket vill inte ha så stora stockar. Väl tänkte han, det är ett ståtligt träd, och så kom det sig att han tänkte på sin far. Plötsligt knäppte det till. Vad var det. Vilket djur hade vaknat nu. Han spände nerverna. Väntade. Då flög en Orre upp borta vid bäcken. Han slappnade av. Han fick nog vänta en stund till. Man vet aldrig om man får något. Många gånger går man hem tomhänt. Han såg på orren. Den satt i en tall och tittade tillbaks. Ingen fara den flög vidare. Dimman började sjunka sakta mot marken. Sakta den skiktade sig. Lade sig i stråk bortåt ån. Försvann till sist ner i vattnet. Det blir vackert väder idag tänkte han. Dimman stiger regn, dimma sjunker vackert väder. Det var molnigt. Men inget regn var att vänte. Kaffet kom upp igen. Rykande varmt. Smörgås, kaka. Mor min är duktig tänkte han. Han satt och njöt en stund. Spejade runt sökande. Var kan det komma. Han reste sig. Lite ömt och stelt. Väntan är lång. Han sträckte på sig. Vaknade till lite ifrån tankarna. Skärpte blicken ut mot fälten. Ett fågelsträck gick söderut. Lämnade honom där i skogsbrynet. Han såg efter dem en stund längtande en smula. Han lyssnade, vinddragen försvann. Långt borta hördes bäcken, porlande ner mot ån. Det är ett evigt kretslopp tänkte han. Då kom det. Vandrande ned med lätta fjät. Ett, två, tre, räknade han. Han skärte blicken. Det var en hel familj. Tjuren först ståtlig med en fin krona. Han stod på helspänd. En ko med kalv. Kalven gick lätt efter modern. De hade ingen brådska att ta sig fram. Älgarna var på väg mot vattnet efter en god nattsömn. Han valde. Då bröt solen fram över molnen. Det blev vackert. Älgarna fick syn på honom och skyndade bort mot dungen. Han hörde deras tramp i morgonens tystnad. De försvann . Han stod i solen en stund och värmde sig. Packade ihop och började vandra hemåt. Tomhänt? Han tänkte. Nej Han gick lätt hem med ryggsäcken och gevär. Han var en sann jägare.
910121
Länk till första sidan TOP Gästbok
Vägskälet
Jag visste om vägen här. Den gick rakt fram: Jag hade åkt här flera gånger, snabbt och lätt går det. Man tycker man känner till hela sträckan. Det brukar inte hända så mycket på den. Men i dag var tiden en annan. Jag hade färdats långsammare till denna sträcka. Då fick jag syn på en liten avstickare, precis innan raka vägen. Jag tog mig fram igenom snåren vid vägkanten. Det var en gammal väg. Den var i dåligt skick, här närma sin granne stora vägen. Jag blev intresserad följde den vidare in. När bruset ifrån grannen byttes mot den stora skogens brus blev vägen bättre. Sankheten försvann hålorna blev mindre. Det började bli vackert. Jag färdades vidare. Skogen var stor ock mörk, men vägen ljusnade borta i en krök. Det var som en riktig trollskog, stora stenar, mossa, höga träd, fallna träd. Man färdas inte fort på en så här väg. Dels är den smalare, ojämnare, gräs i mitten, men ändå får man en känsla av att man kommer någonstans. Det går undan. Det skiftar ljus. Hela tiden dyker något nytt upp. Jag var framme vid ljuset. Solen sken igenom lövträden och gav ett annat ljus på vägen. Det blev mer gräs i skogen. Det grönskade. Jag log det var vackert. Det porlade i en bäck. Jag färdades vidare. Fåglarna sjöng här. Vägen blev fastare, gruset tittade fram. Lite lagom i hjulspåren. Hastigheten var behaglig. Jag kom fram till bäcken. Den gjorde en krök följde vägen en bit, virvlade till snurrade ner ibland de kilade stenarna. Rann under vägen, lågt mullrande. Spottades ut på andra sidan, gurglade till och porlade vidare mellan stenarna i skogen. Jag såg framåt. En mossig stenmur dök upp. På andra sidan följde en igenväxt hage muren. Det kom en grindpåle, de rostiga gångjärnen satt kvar. Grinden hade ruttnat ner. Borta när det inte behövdes mer. Jag kom fram till en glänta, jag stannade till. Steg upp mot höjden i gläntan. Såg vägen lättsamt böja av till andra sidan gläntan, kullen, och försvann in i skogsbrynet där jag inte såg den. Bara spåret. En öppning på de stora grantopparna. Jag kom fram till en ruin. Ett litet torp. En nedfallen spismur suckade övertiden. Man fick en känsla av ett kraft ändå finns kvar.Det var varmt i solen, efter en lätt ljummen skogsfärd. Jag såg ett gammalt lutande äppelträd. Jag styrde mina steg däråt. Märkte att gräset nyligen hade trampats ner. En tanke viskade förbi. Jag gick runt stammen och tittade en kvinna rätt i ögonen. Häpna bägge två sjönk vi ihop. Spänningen tog vår kraft. En berättelse tog sin form, lika för oss bägge, från var sitt håll. Solen gick ner röd bort i en tjärn, vi somnade i varandras armar.
911021
En vandring längs vattnet. Vad leder det hän. Upp eller nedströms. På bägge håll möter man vandrare. De på väg nedströms vandrande för att söka vart vattnet tar vägen, vart rinner det ut. Havet eller var? De på väg uppströms vad kommer allt vatten ifrån, alla dessa vatten massor. Alla som söker sitt mål vandrande uppåt, neråt. Vissa kommer aldrig fram. Vissa i olyckor, men många träffar på sitt livs vän. Så vandrar de på ett annat håll.
En stig som går en annan väg korsande älv på väg bort i ögats kant. Vad rörde sig där, jag vet ej. Men rörelsen väcker alltid en undran. Den första rörelsen långt borta i horisonten där stigen syns för första gången innan den går ner i dalen. Där på krönet just det ögonblicket blicken vandrade kom en vandrare förbi. Man får vänta en stund till vandraren kommer, tills dess får man fantisera lite om honom. Vad som händer när han kommer fram vet man ej.
En annan som kommer ihåg vad ifrån min vän, vad har du gjort. Visa din vilja min vän. Vilja att bara vilja hjälpa mig, vad är jag.
En lång väg som slutar någonstans vad är det som händer där. Där regnbågen går ner eller floden börjar, eller slutar. Vilket är det som är sant. Vilken väg, vägen ut, vägen in, dem pratas det ofta om men.......
Svamlande ord vad gör det tiden bara går.
December92
Qwerty är också en vän som är snäll, men han är oftast glömd.
Men sen finns det ju andra, och det är en helt annan historia,
Kom till lägerelden en kväll så får du höra. Fråga efter Zwänn i Wä.
Det hade varit en underbar morgon. Vädret var klart, otroligt klart med en helt blå himmel. Solen sken varmt och klart och varmt. Vad den värmer gott. Jag hade tagit mig lite tid att sitta här vid boan i lä en stund för att njuta av den vackra tavla naturen målat upp åt mig. Min kära kom och gjorde sällskap. Vi satt där och njöt. Natten hade varit kall. Men ingen vind. Det hade kommit in lite dimma under natten för vår tavla var täckt med rimfrost. Det klittrade i varenda gren. Vi såg ut över isen. Den var fin i ån. Den hade frusit tidigt, så den var blank och fin. Men vi hade fått lite snö på sistone. Det låg ett tunt lager på isen. Vi följde harens spår över isen, bort mot ön. Då mötte något nytt i blicken. En prick syntes bort mot sjön, högre upp i ån. Den blev större. Vad var det som var på väg. Vi såg nu att den hade god fart. När den närmade sig ön så delade den upp sig i två halvor. Vi såg att det var ett par på skridskor. Vem var ute nu för att åka, här till oss. Takdroppet började komma igång vid bodväggen. Vi flyttade oss en bit. Vintern kändes inte så kall nu. Vi såg lite fåglar flyga bland träden. Rimfrosten dalade när de stötte till grenarna. Det glittrade härligt i solens sken. När solen träffade dem spreds ljuset åt alla håll. Vilket skådespel. Det började bildas vattendroppar på grenarna. När en solstråle träffade denna lilla punkt gnistrade vattendroppen till och fick en djup färg. Så vår utsikt berikades med regnbågens många färger i droppar små. Det lättade upp på allt det vita. Paret närmade sig med lätta skär. Luften var fortfarande kall för vi såg att det rök i munnen på dem. De två var kvinna och man. Lätt klädda fast ryggsäcken var stor. Det var inte ofta folk färdades vid denna årstiden. Och ännu ovanligare på dessa skodon. De var lyckliga, för vi såg att när deras skär gick motvarandra så kramade de varandras händer. Vi gick ner till åkanten, för att ta imot våra färdgäster. De bromsade in lätt så att snön yrde runt fötterna på dem. De tog i varandras händer och pustade ut. De var lite andfådda, för de hade lagt på ett kol när de fick se oss. Vi hälsade på varandra och undrade vart deras historia färdades någonstans. Mannen svarade att berättelsen behöver en brasa och en bit mat. Jag nickade, vårt hus är ert idag och natt. Kvinnan var mycket vacker, mannen hade fått ett gott val. Hon sa: Vinden blåste i mitt hår, den var kall. Vi såg nu att det var vitt.
910203
I en annan tid. Fram och åter, där. Jag tittade på klockan. Lite över fem. Magen kurrade till. Ja det var dags att ge sig hemåt. Jag log. För mig själv igen jag lagar min mat och tittar på TV. Det blir väl inte mer av dagen. Jag sparade det sista arbetet på disken och sträckte fram handen och slog av datorn. Det knäppte lite i lokalen. Annars tyst. Det är lite ödsligt här på skolan när alla gått hem. Jag tar min väska och går. Släcker ljuset. Kollar att allt är med. Slår igen dörren och känner efter att den gått i lås. Går till omklädningsrummet. Tar på mig jackan. Låser skåpet. Det är tyst. Man får många tankar vid dessa tillfällen. Det är så tyst. Man hör sig själv, tänker. Jag stegar iväg i korridoren. Tänker. Vad kan hända runt hörnet. Mina steg ekade lätt på det hårda golvet. Jag flinar till, lägget till ett per takter. Klack-liti-klack, klackliti-klack. Det går bra att göra dem med tofflor. Ja lite speciella saker har jag för mig. Ångmaskinen tornar upp sig mot slutet av gången. Min fantasi och önskan för får den att provköra sig. Skulle den fungera Vad skulle det behövas jobb att göra det. Väl bredsides den svarta skapelsen drömmen tonar bort. Det bär uppför, jag styr mina steg mot dörren. Allt runt omkring mig ligger i mörker. Då hör jag Mjauu. Klackitti- , steget stannar min blick vänds in mot hörnet. En lampa lyser och skapar ett fält av ljus och mystik. Vad är det där. Jag vänder mina steg och går dit. Då skiner jag upp i ett leende. Det är Anna. Sitter hon där. Vid denna tiden. Själv. Ja jag kommer fram och Hej! Jag slår mig ner. Vi pratar, jag minns inte vad, fast jag vet vad jag skall leta. Hon övade portugisiska.. Läste upp ordet, överstatte det, skrev ner det uttalade det. Strök över det och fortsatte med nästa. Jag frågade om träningen, du log. Tiden försvann och jag gick ut hem bort vart.
910711
Jag tar på mig en tröja till och de mesta av löven hade ramlat av träden. De fina höstdagarna med hög luft och värmande sol var över. Vad skulle barnen gör idag. Förut har de kunnat springa i löven. Röra sig på vidderna. Utan att djur störde dem. Det ljusnade sent. Redan före middag regnade det smått. Men de ville inte ge upp. De var ute till middag, kom in genomsura och leriga. Naturen är i brunskala vid denna årstid. De har förlorat en miljö en lekplats. Det är inte lätt. De var på dåligt humör vid matbordet . Det mulnade på med ännu svartare moln på himlen. Regnet tilltog. De lyssnade på trummandet mot rutan. Det dök upp en glimt i ett öga. Utan att behöva tala om det för de andra, eller så hörde vi föräldrar det inte. Så visste de snart vad de skulle göra på eftermiddagen. De rusade ifrån matbordet, tog på sig torra kläder och tofflor. De gick ut innevägen till ladan. Jag hörde deras steg klampa iväg på loggolvet. Jag log och förstod. Inomhus när det regnar är mysigt. De var snart uppe på rännet lade sig i höet högst upp och hörde trummandet på nära håll. Hur skyarna drog förbi, svepte. Det började blåsa upp. De hoppade vidare i höet och ner mot logen igen. Snart var tafatt leken igång. Med otrolig hastighet tar de sig fram, missar mjölkskålen till katten, snubblar utan att ramla över mjölsäckar. Jag mötte dem runt ett hön med skottkärran. Ett illtjut och helomvändning. Jag tappar kontrollen och kärran välter. En gång till pappa ekar det, och jag jagar dem förtvivlat de försvinner in i en högång, fnittrande. De har en koja där tänker jag. När de tröttnat på at springa går de husesyn. Det tar lång tid det finns många dörrar och vinklar, gångar för vårt hus är gammalt och hopbyggt med övriga närstående hus. Till barnens glädje. Jag hör deras smygande steg när jag arbetar, ibland över mig ibland under mig. Jag undradevem som hittar bäst. Jag eller ungarna. Till sist kolsvart det blir ute och inne. Det tystnar. Var är de, ja säg det. Men när jag kommer in och får mitt kaffe och hört efter med mor. Jo jag gick för att se. Lite huller om buller de nästan somnat framför en sprakande brasa.
911205
Det är mörkt ute. Det prasslar till i löven. Det var frost i morse, så hade det tagit hårt på träden. Det har varit sol hela dan på de gula löven, så de är torra. Det prasslar till vid knuten på huset. Jag vänder mig om, men ser inget. Det är lite småkyligt ute. Det är så dår lagom att ta en tröja till så är man varm. Jag kikar runt knuten En skugga fladdrar till. Vad det busken. Nej det blåser inte. Jag rycker på axlarna och går inåt. När jag går förbi buskarna vid gången till huset. Hör jag någon dra efter andan. Jag vänder snabbt på huvudet, där var det. Kraften är fortfarande vid liv. Jag småler när jag stänger dörren. De håller på fortfarande, precis som jagen gång. De smyger de små ungarna.
911016
Lärkan drillade till högt uppe i skyn. Man såg den knappt. Det var mycket högt uppi den blåa himlen. Det blåste en ljum vind. Den kändes som en smekning på min kind. Det rök i den lätta jorden när jag körde vagnen framåt. Stannade till hästen och lyfte av min följeslagare. Hon ropade till av förtjusning när jorden dammade till runt hennes fötter. Det stekte lätt på skinnet. Det var gott att få lite färg så här tidigt. När dammet lagt sig sprang hon vidare , letade efter sten. Det var roligt att få lite hjälp i denna lite evighetssyssla som mina fäder påbörjat. Var kommer all sten ifrån? Frågar hon. Ja det är så man fundera själv ibland. Växer den? Isåfall vore det en bra gröda. Om den gick att äta. Jag fick hjälpa henne när hon hittat riktigt stora stenar. Hon var överförtjust varje gång jag fick ta till spett eller slägga. Plötsligt ropade hon till av rädsla. Jag såg också vad hon såg. En lika rädd har skuttade iväg neråt eken. Hon sken upp när hon upptäckte vad det var. Hon hade aldrig varit nära ett så levande vilt djur. Hon böjde sig ner och kände i gropen där den legat och tryckt. Hon frågade och jag fick svara hur haren levde på fälten. Nu fick jag lyfta upp henne på kuskbocken, hon ville köra hästen en stund. Hästen var van att vara vid vagnen så den lyssnade på mer mig än hennes ibland vilda ryckningar. Hon skrattade ihop med allt fågelliv i buskarna runt omkring. Lasset blev till slut fullt. Jag hoppade upp och tog över tömmarna. Hon satt bredvid mig och sjöng glatt om vägens mödor. Vi kom till stentippen, tippade till vagnen. Det skramlade till nedför sluttningen. Ett dammoln steg upp. Vi kände oss lite törstiga så vi åkte till källan borta i lövbacken. Vi vattnade hästen och tog varsin kåsa och drack. Klart kallt vatten med en eftersmak som man funderade över. Flickan vid min sida frågade på sitt vis, vad kommer vattnet ifrån? Vilken färg har vatnnet. Jag skrattde svarande så gott jag kunde. Vi busade till en stund. Det gick lite illa åt vitsipporna. Men det fanns många igen.. det var en grann syn i backen. Ja både vi och sipporna. Hästen gnäggade till. Flickan hoppade till, och sprang iväg. Mötte sin mor som kom med fikakorgen. Det var en härlig vårdag med vår härliga dotter.
910218
En verklighet som med bara små förändringar är lik sig genom åren.!
Vasaloppet 97
Så står man där på torget tidigt en fredags morgon, väntar in varandra och ser vem som hart orkat att stiga upp först? Det här blir fjärde gången för mig så det känns som rutin. Rutin menar Johan, det är lika lätt att glömma alla år, man går på det ändå.
Hört på torget under väntan. Ja var är Björkmanspojkarna? Klockan går väl fel där!? "Skomakarns barn har sämst skor". Jag är hungrig, är vi inte i Hasslerör snart. Är det vallakungen som kommer. Har inte Peter blivit väckt.
In med packning och på med skidorna på taket. Det är bäst allt är med priserna i Sälen är marknadsanpassade.
Skillingaryd, avlstning, pålastning på bussen, Jonny busskörare lika glad som vanligt undrar vad vi har så mycket grejer till, det undrar vi också. En kom in i bussen och hälsade, Jag skall säga er det grabbar: -Det blir ett helvete, det blir blött. Han steg av "Jag vill inte vara med några vasaloppsdårar. Väl bänkade i bussen börjar förhöret på hur mycket träning vi lagt ner för det här "vansinnet". För min del känner jag mig rätt nöjd med 30 mil i benen. Varav jag också har avverkat två tävlingar. Där den sista i Tvärred gick bra. Benny läste fel tidning, måndagen den 24.
Vi som åker är Peter Svensson, Hans Johansson, Dan Svensson, Sven Andersson, Jonas Carlsson, Bengt Knutsson, Andreas Samuelsson, Johan Larsson, Benny Johansson, Fredrik och Henrik Björkman. Det är roligt när man är så många.
En god stund innan Hasselrör känner vi oss hungriga. Peter serverade fika Kaffe med dopp, när han själv fick sitt, han hade inte samma kaka som vi han hade en med choklad på. Men det här gav mersmak och vi börjar diskutera mat och vad man skall äta, Pasta, Pyttipanna, Dagens? För min del blev det Pyttipanna, vilket var gott. Nästa inköp, godis, så man inte svälter i bussen på väg upp i landet. På bussen och iväg, så var det dags att tippa sin tid i mål. Man tror på bra före som många andra och tippar en tid på 9.45. Taktiksnacket är ligga och avvakta till Evertsberg och sen full fart.
Vansbro här kan man simma om man gör en klassiker. Men vi är här för att äta igen, var det någon som var hungrig. Vi upptäcker att det är fler än vi som åker hit och äter för stuvade makaroner med köttbullar är slut. Pannbiff med lök tog jag istället "pasta är bara för veklingar". Vi smälte maten lite grann och tittade på Gundes skida. Så var det dags för buss igen. Snacket kom in på hur man kan seda upp sig, vilket led man kan starta i. Att det är så långt. För min del blev det den sedvanliga middagsvilan på liggunderlaget. Hur det ser ut mellan Vansbro och Sälen det minns jag inte för när jag vaknade så såg vi startfältet. Det fick man ingen inspiration av för det regnade i spåren. Vi stannade till här för att hämta ut våra nummerlappar. Och i det här Intersporttältet fick man köpbehov av diverse utrustning. Jag inhandlade Energi-kakor vilket jag tycker är gott att ha under loppet. Andra tittade på stavar. Med en ny typ av handrem som effekten av att ha ett bättre grep skulle göra en tjugo minuter bättre på loppet. Det var trångt vid vallaståndet, där klistervalla lottades ut de sista de hade. Då var det bara en sak kvar här att göra, seedning. I ett litet timmerhus satt det några och delade ut domarna på vad vi skulle stå. Jag klarade nionde led på 2 min när. Det kan vara skönt att stå lite längre fram.
Sälens skola, här är det vi skall ligga i år, en rymlig gymnastiksal, som snart blir fylld. Man packar upp och gör sig lite hemmastad för det blir ett par nätter här. Vissa upptäckte att det fanns massage i källaren och enligt förra året skulle man åka 20 min snabbare på att få massage före loppet, jag som trodde det bara var för efter.
Nu kan man äta i skolmatsalen om man är hungrig, vilken dag åka buss och äta, hur blir då förhållandet mellan intagen kalori och förbrukad?
Någon fixar glid på skidorna inför morgondagen och andra läser startlistor och annan litteratur eller vilar sig efter den jobbiga bussresan. Vi blir ett gäng som är sugna på mat, så vi klädde på oss och tog steget över gatan och frågade Sibyllan om dom hade stängt. Nej vi öppnar när ni kommer. Vi beställde hamburgare och tillbehör. Det var gott med ett lite sent kvällsmål. Peter charmade flickorna bakom disken och fick kort taget på oss alla.
Sovsäcken var mycket inbjudande och snart sov vi gott. På morgonen fick man höra vem som sovit bäst, eller sågat timmer.
Så var det frukostdags, med en blick ut i det fina vädret njöt vi av maten. Det hade klarnat upp och solen sken. På med skidkläder och skidskor, nu är det dags för Mångsbodarna. När vi kom dit var det jättefint före, kallt i snön och hårda spår. Man hade inget problem med glidet det var bara att staka på. Hela gänget drog iväg till det vanliga glidtestabacken ut på myren.
Fast det blåste motvind kom vi längre än förra året. Vi provade spåret in bit bort och vände för att avsmaka blåbärssoppan. Därefter var det dags för bussens Bullenskorv i bröd med Merdricka. Snart var alla nöjda med skidtest och mat så bussen gick vidare till starten för att inhandla diverse varor som vi kommit att sakna.
Ja då var det bara vila, mat och begrundande av morgondagen kvar. Men så var det här med vallningen. Det skulle bli tö enligt rapporterna. I källarkorridoren var det full gång hela kvällen. Dimman stod tät, vallajärnen rök och skidor bars ut och in. Tipset för vallning är, ny rillade skidor, helst grovt för att det blir blött därefter en glidvalla för riktigt blött och varmt.
Därefter kommer det olika recept på klistervallning, vilket var det ända tänkbara. Jag vallade norsk kola i botten och sen swix nya universal med silver i. Det är det klibbigaste jag har vallat någongång. Det får morgondagen utvisa var det blir av detta. Nu var det dags att gå och lägga sig för fem i morgon är det dags för uppvaknandet.
Vem är det som är vaken fyra, säkert en som kollar vädret och vallar om. Vänder mig och somnar om. Men nu är kl halv sex, upp och inte hoppa det är frukost. Här laddas det med gröt och smörgås i långa banor. Stuvar ner det sista och väntar på att bussen skall gå till starten.
Även om morgontimma är tidig finns det många leende och skojande, fast det kanske är ett tecken på något annat.
Avstigning, så vandrar vi med övriga fram till starten. Vilket väder det är idag slask och flera plusgrader vilken dag det kommer att bli. Full fart på startfältet som vanligt. Vilka toalettköer det finns. Av med väskan till lastbilen. Vilken tundra det är här, tjäle med två cm lera ovanpå "riktigt lerigt". In i startfållan, kika efter en bra placering, så man kommer bra fram till backen och att man kommer upp på höger sida. Ställer upp skidorna och nickar hälsningar till några. Ja kom igen, lite uppvärmning till "friskis och svettis", alla har inte koordinationsförmåga. Speakern ropar ut tävlingsregler och säger att starten går inte än. Så tar man av sig överdragskläderna och lägger i sin påse. Dessa kastas i högar. Det ser roligt ut när alla löpare kastar dessa färgglada säckar i stora bågar högt upp i luften. Där gick starten. Hets fram till backen. Upp för branten sakta men säkert, det gäller att ha skidor och stavar i behåll. Jag för min del fick skapligt flyt framåt. När man kom ut på hygget 2,5km så hördes det ett stegrande rop komma närmare, "VÅGEN" , den mullrade vidare framåt.
Backen tog slut till sist, och man fick sträcka ut benen över myren. Välkommen till Smågan, en till tre sportdryck smakar gott och är snabbt avklarat. Med gott humör skidar jag vidare till Mångsbodarna. Fästet är bra på skidorna, det är fuktigt i spåret.
Halvvägs hejar Andreas på mig, då har han hunnit ifatt mig. Bra gjort han startade ju ledet bakom mig. Han höll bra takt och försvann så småningom.
In i Mångsbodkontrollen med full fart ifrån backen. Det smakar gott med blåbärssoppa och ett par bullhalvor. Klockan är elva, hyfsat i tid, med gott mod till Risberg.
Det går snabbt utför långa härliga backar. Men glidet börjar bli sämre. Fundera lite på fästet, det är bra så det får gå vidare.
Risberg mer blåbär och bullar. Hälsar på en Anderstorpsbo, han skall valla fäste.
Mot Evertsberg det glider på. Det trycker på i blåsan så jag ger mig utanför spåret och slår en sjua. När jag lyfter på skidorna följer granbar och snö med i glistret, man snubblar fram i spåret innan man skavit av skogen från skidorna.
Evertsberg i sikte, trodde jag, dessa reklamskyltar mitt i skogen är inget ha. Någon kilometer till får man åka. Det blir nog inget spurtpris sa någon. Nä inte idag. Upp till byn och ge ett leende så fastnar du på kort, när det kommer i brevlådan kan det vara en hemsk syn "Var jag så trött. Vad pigg jag ser ut" In till middag en sportdryck till förrätt, bulle med buljong till huvudrätt och lite blåbär till efterrätt. Buljongen sitter fint med sin salta smak. Ett par tugg på ernergikakan på väg ut, för att förebygga resten av dagen. Man kan ju bli hungrig.
Lite nedförsbacke, middagsvila? Nej glidet har blivit sämre över spåret rinner det små bäckar.
Oxberg är nästa steg att kämpa sig fram till, där det var ont om snö hade dom hämtat snö i någon by för det var inte bara snö utan det fanns inslag av sand. Nu maler det bara på framåt, man tänker inte så mycket. Framme och mer buljong, blåbärssoppa och bullar. Ut på spåret staka åka. Pissenödig igen av spåret och ser till att skogen har något att växa av till våren.
Till växten måste vara bra ut med spåret för man är inte ensam att stå och titta rätt ut i ödemarken. Excuse me, what is the time? Half past four. En tjej ifrån Polen som åkte för första gången. Hon undrade om vi skulle uppför backen vi såg framför oss? Nej det är slalombacken innan Hökberg. Skönt! Vi pratade om lite av varje sen åkte jag vidare.
Det är inte så mycket folk ute i år pga det dåliga vädret. Men här och var står det lite tappra som hejar fram oss.
Hökberg, skönt lite närmare mål. Dricker buljong och blåbär av ren vana. Man blir serverad med ett leende, hur många har dom varit vänliga mot och inte tröttnat. Nu är glidet skit.
Ut på nästa sträcka. Det är inte så mycket folk ute och tittar i år. Det är för dåligt väder.
Milen maler på. En skylt Mora 14 kilometer. Man åker vidare, det blir lägre tal hela tiden. Ut i skogen, Hm det blir nog bra tillväxt utmed spåret, det var redan gult i snön på ett par ställen. På spåret ut, mala på framåt, missade jag skylten, det gjorde jag nog. Åker vidare, ja där kommer nästa skylt. Mora 13 kilometer, nej. Det är en bit kvar, man åker vidare. Se där förvarning för Eldris. Efter en stund står man där med en mugg blåbär och bulle. Där fick man buljong, den var het så det kändes i hela kroppen. När man kommer så här på slutet så är de trevliga och frågar vad man vill ha och muntra upp en nu är det Mora nästa. Ja det är lika bra att åka i mål. När man lämnar byn så är marschallerna tända, så att vi ser i mörkret, jag tycker det är mysigt. In på Mora elljusspår, väl att man inte tränar här man kan ju åka bort sig.
In i Moraparken och vidare in, här finns det ingen snö utanför spåret det var väl det räkte in i Mora. Och där ser man klockstaplen. Uppför sista backen och så är det bara upploppet kvar.
Här är de sämsta spåren idag upp och ner och vatten. Jag stakar friskt vidare med hejarop som hjälp.
Där var man i mål. Av med skidorna, skönt första gången idag. Vad dom ser ut, klister under hela skidan, och jordbrunt. Har jag åkt på ett plöje? Jag har ju bara vallat under foten. Vems är det andra klistret. Jag lämnar ifrån mig skidorna och sätter mig på bussen. Det var skönt att sitta. Man blir ledd till sin väska och invisad i gymnastikhallen. Jag tar en nr-lapp för massage. Det är tjugo före mig. Lagom då hinner jag att duscha först. Får av mig skorna. De väger kilo av "fukten" Hm rätt blöt. Duschen är varm och skön. När man fått lite massage går jag vidare till maten. Pyttipanna, inte helt fel. Det är lätt ätet när man är lite små trött. Man känner sig redo att ta sig vidare. Diplomhämtning, nu ser man på sekunden vad man fick för tid 10.56.13. Jag är nöjd med det föret som var.
När man kommer till Fridhemskyrkan så är de andra på väg ut på stan, så jag följer med. Det blir inte så långt bort. En kinesresturang. Jag åt ju nyss så det blev en Skagentoast och en friterad banan till efterrätt. Därpå blev det sovsäcken direkt. Måndag, frukost och iväg med bussen. Det är inte så prat nu, mer en begrunnande läsning av resultatlistan. Lite sömn och några timmar senare är det mat igen. Hasselrör, maten är god som vanligt. På bussen för den sista etappen mot Skillingaryd. Dan tar upp anmälningar till nästa år, det är lika bra så är det gjort.
Copyright © 1991-2000, Zven i Wä, granskat 2000-11-22