Den Julianska och den Gregorianska kalendern

[ Tillbaka till Hemsidan | Följ den historiska utvecklingen till nutid.]

Romarriket Den Julianska kalendern infördes av Julius Ceasar år 46 före Kristi födelse, vilket då var år 709 av det romerska imperiet. Året innan, år 47 före Kristi födelse, gav Ceasar den berömda grekiska astronomen Sosigenes ett uppdrag att justera den romerska tideräkningen. Fram till nu hade Rom använt en rörig månbaserad kalender.

Efter rekommendationer av Sosigenes införde Ceasar solåret efter Egypternas exempel. Året var 365 och en kvarts dag långt. För att justera kvartsdagen infördes en skottdag vart fjärde år.

Ceasar belönades av senaten med ett namnbyta på månaden Quintilis till Julius (Juli). Solåret var politiskt kontroversiellt, speciellt för en grupp kallad 'Pontifferna' som tidigare styrt alla justeringar av den gamla kalendern. Ceasar mördades år 44 före Kristi födelse och Pontifferna tog kontrollen igen. De införde skottår var tredje år.

Skottåret återgick till vart 4:de år under kejsar Augustus tid, nämligen år 8 A.D. För detta namngavs månaden Sextilis till Augustus (Augusti) av senaten. Expansionen av det romerska riket gjorde att kalendern spreds vida omkring. Å 321 AD skapade kejsar Konstantin 7 dagars veckan. Det gamla krångliga systemet med referenser mellan dagar inom samma månad avskaffades. Systemet att ange årtal A.D., Anno Domini, (efter Kristi födelse) infördes år 525 A.D. av den romerska munken Dionysius Exiguus.

Den Moderna Kalendern

Eftersom den julianska kalendern inte är tillräckligt nogrann förskjuts beskrivningen av solåret långsamt. I slutet av 1500-talet närmade sig påsken sommaren. Påskdagen infaller den första söndagen efter den första fullmånen efter solen passerat rakt över ekvatorn. Att beräkna infallandet av denna dag blev bara svårare och svårare. Detta problem löstes av Christopher Clavius (1537-1612) Clavius och infördes av påven Gregorius XIII, som gav sitt namn åt kalendern, år 1582.

Gregorius kalender justerade tillbaka tideräkningen att vara synkron med sommar- och vintersolståndet genom att hoppa över 10 dagar. År 1582 följdes Oktober den 4:de av Oktober den 15:de. Sekvensen av veckodagar tordes man inte röra. Veckodagarna är ju namngivna efter planeter, gudar och mytiska hjältar: Solen, Månen, Tor osv. Dagar med gudanamn rör man inte.

Reglerna för skottår ändrades också. Alla årtal jämnt delbara med 4 eller 100 men inte med 400 är skottår. Alltså, år 1700, 1800, 1900 och 2100 är inte skottår.

Alla katolska länder i Europa, dvs Frankrike, Italien, Spanien, Portugal och Polen, anammade den gregorianska kalendern omedelbart. Stormakten Storbritannien och dess kolonier införde kalendern år 1752. Frankrike bytte tillbaka till den julianska kalendern år 1792 men återinförde kalendern 1805. Japan införde kalendern 1873, Kina 1912, Grekland 1924 och Turkiet 1927.

Införandet av den gregorianska kalendern i Sverige

I Sverige och de övriga protestantiska och grekisk-ortodoxa länderna behöll man av ren prestige den julianska kalendern. Det fördes i Sverige länge en upprörd debatt där både teologiska som matematiska skäl framfördes för och emot den gregorianska kalendern. I november 1699 enades man om att successivt övergå till den gregorianska kalendern, genom att ta bort en dag varje år. På så sätt skulle man ha tid till fler diskussioner; reformbeslutet var nämligen långt ifrån enhälligt. Början på denna reform genomfördes så att skottdagen år 1700 utelämnades, men längre kom man inte. På detta sätt fick Sverige en tideräkningen som inte stämde överens med något annat land. På befallning av Karl XII ändrades detta genom att februari månad år 1712 fick 30 dagar. Då var Sverige tillbaka vid den julianska kalendern.

Vid 1751-52 års riksdag beslöt ständerna till slut att Sverige skulle övergå till den gregorianska kalendern eller den så kallade nya stilen. En kunglig förordning den 24 februari 1752 genomförde förändringen i början av efterföljande år, genom att man efter den 17 februari räknade den 1 mars.

Reformen var inte populär överallt. Många ansåg att den berövat dem elva dagar av livet.

Den Norska Primstaven

Ända till ca år 1700 användes Primstaven i Norge. Primstavens namn kommer från det forn-nordiska ordet 'prim' vilket betyder nymåne. Staven var oftast gjord av trä med en linje för varje dag och symboler för särskilt viktiga datum. Primstav Vanligen formad som en lång stav, med en sida för sommarhalvåret (14 Oktober - 14 April) och en sida för vinterhalvåret (15 April - 13 Oktober). Eftersom Primstaven baserades på den julianska kalendern upphörde användandet av den år 1700, när den gregorianska kalendern infördes. Stavar tillverkades i flera 100 år pga de traditioner Primstaven stod för.
[ Tillbaka till Hemsidan ]