Semestern i korthet:
En längre beskrivning:
Kvällen innan avfärden gjorde jag en provtur med motorcykeln och upptäckte då att laddningslampan lyste. Morgonen efter verkade dock allt fungera normalt. När vi sedan stannade i Örebro för att äta så började laddningslampan lysa igen. Med lysande laddningslampa tog vi oss hela vägen till Karlstad. BMW:ns blinkersar hade då slutat fungera och jag vågade inte stänga av motorn medan vi letade efter hjälp. Efter otaliga försök att få hjälp av fåraktiga taxichaufförer och näpna bensinstationstjejer högg vi en svettig kille på en Suzuki 1100. Killen ringde sin polare på bilbärgningen som motvilligt dök upp och fixade problemet för 100 kr. Det var en sladd till laddreläet som hade brunnit av.
Färden därefter vidare till Oslo där vi övernattade.
Vi tog den sydliga rutten, den så kallade Haukelivägen till Bergen. På vägen stannade vi och tittade på Heddal stavkyrka, inträdet var hisnande 40 NKR. Stavkyrkan är numera återställd i ursprungligt skick, från att ha varit kraftigt ombyggt. Kyrkan är stor och sevärd, men till stora delar nytillverkad. Övernattningen förlades till Grongedal, där vi hyrde en hytte till det facila priset 150 NKR.
Dagen efter kom vi fram till den trevliga staden Bergen. Bryggen var trevliga hamnkvarter där man kunde ta en bärs. Vi dinerade på en resturang vid Ole Bulls Plass, där jag åt häst.
Innan avfärden med Norröna tittade vi på Bergenshus fästning och häpnade åter över norrmännens fräckhet när de ville ha betalt för varje del av fästningen man ville besöka. Vi nöjde oss med att klättra upp i tornet.
Norröna är färöingarnas stolthet, många Färö-invånare åker med den bara för att supa. De kan vara rätt tröttsamma, men vi gör ju likadant på våra Finlands-båtar. So, don´t fight them - join them!
Ett kortare stopp gjordes i Tórshavn, där vi gavs några timmar att flanera. Där fann vi också anledningen till Färöingarnas idoga drickande på färjan- en öl kostade i Tórshavn smått fantastiska 50 DKR!
Något mindre än två dygn från avfärden från Bergen anlände vi i Seyðisfjörður, på Islands östsida. Snabbt förstod man att miljön på Island var annorlunda. Det fösta som skulle forceras var en stor backe. Mitt i backen fanns ett vackert vattenfall. Många var också de Mountainbike-åkare som svettiga stannade mitt i backen.
Frukost intogs på en bensinstation i Egilsstaðir, det är paradoxalt nog det billigaste och bästa sättet att äta på Island. Många bensinstationer har både Cafeteria och restaurang med fullständiga rättigheter.
På vägen mot Myvatn stannade vi på ett litet fik vid en gård. Det visade sig vara Möðrudalur, Islands högst belägna gård på 470 m.ö.h. Gården hade en kyrka i miniatyrformat med bänkar för 6-8 personer.
Resan fortsatte genom den stora lavaslätten. Marken var täckt av svart jord och den sviktade under fötterna när man gick ut bredvid vägen. Inget ljud fortplantades, det var ödsligt tyst.
Vi såg kilometerlånga lavaströmmar breda ut sig i ett eljest plant, svart landskap. Synen var fascinerande och etsade sig på näthinnan. Tyvärr var de så ofantliga att de trotsade varje försök till avbildning. Enligt uppgift hade NASA lekt månlandskap i trakten.
Myvatn var intressant med svavelosande bubblande lerpölar. Dimmuborgir var ett landskap fyllt av stelnade lavastoder som bildats på botten av en sjö, av uppträngande gas. Namnet Myvatn syftar på att det är mycket kryp i luften, vilket visade sig vara väl motiverat, så vi fann för gott att raskt fortsätta mot Akureyri.
Akureyri ligger vackert vid en fjord. Vi hittade ett Guesthouse att bo på. Första kvällen gick vi till restaurangen Bautinn, där jag åt val. Val var mörkt kött med en fast konsistens mer liknande lever än nötkött. Mat är otroligt dyrt på Island, men vin till maten är nog billigare än i Sverige. Ergo -vin till maten unnar man sig gärna, eftersom allt ändå blir svindyrt.
Nästa dag handlade Cissi en yllejacka på FOLDAs fabriksförsäljning. Därefter tog vi en liten utflykt till Ólafsfjörður, en nordlig men ointressant utpost. Vi bevistade deras Naturhistoriska Museum, ensamma, och fann att det mesta av faunan var sådan som finns i Sverige. Efter att ha frågat kvinnan som förestod utställningen fick vi veta att djuren var gåvor från andra nordiska länder och att de flesta inte stod att finna alls på Island, alls icke! Mest imponerande var dock en ung uppstoppad isbjörn. Det visade sig att den olyckliga björnen hade flutit iland på Grimsey på ett isflak. Grimsey är för övrigt den enda delen av Island som ligger norr om polcirkeln, där midnattsol finns. Men även i Akureyri är kvällarna ljusa.
Efter två nätter i Akureyri beslöt vi oss att ställa kosan mot Reykjavik, men först gjorde vi ett nytt besök på FOLDA. En stilig ylletröja inhandlades för 370 kr, som visade sig vara av fjolårets modell, vilket gjorde att det 1000 år gamla mönster man använde nu alltså var 1001 år gammalt.
Resan till Reykjavik gick genom vindlande landskap. Vägen var asfalterad med undantag av några kilometer i norr. Vägen går oftast i dalgångar och längs kusten, så man behöver inte köra serpentinvägar eller korsa bergskammar, som man måste göra i Norge.
Reykjavik är en trevlig stad med mycket gamla trähus försedda med snickarglada dekorationer. Tyvärr är de flesta trähus inklädda med korrugerad plåt, något som tidigare också var fallet med stadens domkyrka. Detta gjorde den underligt utformade byggnaden, med ett torn som ser ut som ett utedass, till en fullkomligt anskrämlig byggnad. Nu syntes dock inte längre någon korrugerad plåt, kyrkan var putsad. De trevliga trähusen gjorde att staden liknade Söderköping en smula.
Vi anlände till Tórshavn tidigt på morgonen klockan 7. Vi passade på att åka ut till St. Magnus katedral i Kirkjubøer. Det var den olycklige biskop Erlendur som med bryska metoder såg till att bygget finansierades (biskop1269-1308). Bygget vandaliserades och färdigställdes därför aldrig. Genom att ett speciellt murbruk gjort av krossat ben och musselskal användes, har dock murarna stått pall havsstormarnas verkan sedan dess. Ett stort snöskred har dock anställt en viss skada, men inget allvarligt. Av en näraliggande kyrka, byggd på 1400-talet, återstår nu bara smulor.
På eftermiddagen körde vi upp till Vestmanna för att titta på "Vestmanna bird cliffs" något som enligt Deanna Swaney är absolut oundgängligt. När vi väntade på båten stod en herre och beundrade min motorcykel. Efter en stund gick vi fram och tilltalade honom. Det visade sig att han hade haft en likadan BMW som han sålt till en bekant. Det grämde honom mycket att den nya ägaren hade gjort förändringar på hans gamla pärla. Han hade nämligen bytt ut den fina helkåpan som suttit på bågen. Det visade sig att Morten, som mannen hette, hade köpt motorcykeln av en svensk ca. 1979.
Jag frågade honom om han trodde att kåpan var till salu vilket han trodde, vad skulle de ha den till. Han blev entusiastisk och lovade att ringa och fråga den nye ägaren. Vi fick Mortens visitkort och åkte ut i båten.
Färöarna stupar brant ner i havet, varje fläck är bevuxen med frodigt ljusgrönt gräs. På vår båttur fick vi bl. a. se hur dålig flygare lunnefågeln var. Längst ute på udden, på branten, hade men placerat ett par får som fick klättra omkring hela sommaren och äta sig riktigt feta. Djuren kunde inte klättra därifrån, och man var tvungen att hissa upp dem från däcket på en båt för att få dit dem.
I Dalarna fick vi tillfälle att studera Zorns efterlämnade skatter: konstsamlingen, Gammelgården och makarna Zorns villa. Den gode Zorn hade med stor exakthet daterat de gårdshus och härbren han samlat in. På 1930-talet gjorde man dock en mätning av husens ålder med kol-14-metoden. Mätningen visade att Zorn hade missat grovt. När senare en årsringsräkning gjordes på träet i husen visade sig dock att Zorn hade varit mycket exakt.
