Från Belgrad till Zagreb har vi autostrada hela vägen. Den är inte så fin som i Tyskland, men god nog för 90-100 km. fart. All väldens ungdom har hjälpt till att bygga denna breda asfaltväg. Autostradan är Jugoslaviens stolthet. Ju längre norrut vi kommer, märker vi, att östern försvinner och västerlandet möter oss. Vi blir litet smått förvånade över att kroaterna är så blonda, då däremot folket i Serbien är mörka som italienare. För att få en fläkt av folklivet i Kroatien, tar vi in på ett litet värdshus, inte så långt från den österrikiska gränsen. Det lilla kaféet håller sig med orkester och en solist, som sjunger ungefär som Alice Babs. Vi träffar en rektor på kaféet. Han undervisar i tyska och var därför möjlig att tala med. På våra många frågor angående Jugoslavien svarade han knappt och fårordigt. Det är starkt turkiskt kaffe som vi får. Det kostar 35 dinares per kopp. Maten i Jugoslavien är god. Som huvudrätt användes raznjici. Det är olika sorters kött och lök m.m., som hänges upp på ett spett och griljeras, då detta sakta roterar över en eldslåga. Som efterrätt får man pannkaka med socker och nötter.