Från Salzburg till Frankfurt kör vi så gott som i ett sträck. Vi är bara tre i bilen nu. Det är "autobahn" hela vägen. Vid universitetet i Frankfurt säger jag farväl till Earl Jennyson och Maryleen Werthen, vilka jag mer eller mindre varit tillsammans med, alltsedan vi möttes på båten mellan Alexandria och Beirut. Efter en ordentlig middag i universitetets restaurang fortsätter jag till Köln. Ett par flyktingar från östzonen åker mer än 30 mil med mig. Framkommen i Köln tar jag för sista gången bort framsätenas ryggstöd och Volvon får än en natt, den sista på denna resa, tjäna som hotell. Jag parkerar framför järnvägsstationen och sover nästan ostörd hela natten.

Över Hamburg, Lübeck och Grossenbrode går färden snabbt mot Hälsingborg, och klockan 23.00 den 22 maj rullar jag igen på svenska vägar. Till Värnamo anländer jag klockan 2 på natten. På ungdomshemmet njuter jag en välförtjänt vila, och på söndagsmorgonen far jag till Fröderyd, där jag i Hörnebo missionshus får vara med om juniorernas vårfest. När jag hälsat på föräldrar och syskon reste jag till Månsarp för att träffa min färdkamrat Birger Axelsson. Båda kände vi oss oändligt tacksamma till Gud, som varit med oss på den långa färden.