Jupiter

De yttre planeterna skiljer sig ifrån de inre. De är större och har en annan massa. Jupiter är den största planeten i vårt solsystem och är större än alla planeterna tillsammans. Dess diameter är elva gånger större än jordens. Planeten har 13 månar och de fyra största heter, Io, Europa, Ganymedes oc h Callisto. Jupiter roterar snabbast runt sin egen axel och därför har planeten plattats till vid polerna.

Längs med planeten går gula och vita band. De är moln som blåser runt i atmosfären. Atmosfären består av väte, helium, vattenånga, metan och ammoniak. På södra halvklotet finns en röd fläck. Man vet inte riktigt vad det är, men man tror det är ett ihållan de oväder. Jupiters yta under molnen består troligtvis av flytande väte. Innan för ytan finns sammanpressad väte och längst in finns en kärna av fast berg. Man tror att alla planeter liknade Jupiter från början. Solens värme förde bort vätet och de andra lätta gaserna från de inre planeterna och kvar blev de fasta bergskärnorna.

Jupiters stora röda fläck är ett upphöjt högtrycksområde, påtagligt kallare än omgivningen. Den roterar moturs och drar troligen upp material från någonstans under molnlagrets osynliga yta. Materialet skulle sedan flöda tillbaka nedåt, troligen vid fläckens kanter. Det finns ingen verklig likhet med en storm på Jorden.

Jupiter har en egen energikälla som värmer upp planeten. Medeltempraturen är -150°C. Man tror att antingen pågår radioaktiva processer eller så kanske dess egen gravitation drar ihop den själv och energi frigörs.

Jupiter har en tämligen liten stenig kärna av järn och silikater, med ett lager flytande metalliskt väte över. Omkring 46 000 km från planetens centrum sker en plötslig övergång från flytande metalliskt till flytande molykärt väte. Ovanför detta kommer den gasformiga atmosfären, som är ca 1000 kilometer djup och sammansatt av främst väte och helium.

Jupiter som är så mycket tyngre än någon annan planet har haft ett dominerande inflytande över ett stort område i solsystemet. Det är sannolikt att dess tyngdkraft förhindrade att en större planet bildades i den del som nu upptas av asteroiderna, och man kan lägga märke till att det finns luckor i asteroidbältet som beror på Jupiter. En asteroid som rör sig i en bana i en lucka skulle ha en omloppstid som vore en bråkdel av Jupiters, så ständigt överlagrade störningar skulle dra bort den från just den banan.

Jupiter skulle rymma 1318 kroppar av Jordens storlek. Till följd av den snabba rotationen är klotet märkbart tillplattat vid polerna. Jupiter har en omloppstid på 11.86 år. Rotationstiden är 9 timmar 50 minuter och 30 sekunder vid ekvatorn och 9 timmar 55 minuter och 41 sekunder på resten av planeten. Axellutningen är 3.12°.

Likaväl som Jupiter är den största planeten men den största massan i solsystemet har den också det största magnetfältet. Det hade man misstänkt redan långt före rymdåldern, eftersom man hade hittat radiostrålning, men det var först med Pioneer- och Voyagerfärderna som magnetosfären kunde studeras i detalj.

När solvinden (som fortfarande är mycket kraftig på Jupiters avstånd) möter magnetfältet bildas en chockvåg, kallad "chockbogvåg", inom vilken det finns ett turbulent område, "magnetopausen". Strax innanför magnetopausen mätte Voyagersonderna upp en temperatur på mellan 300 och 400 miljoner grader. Det är de högsta temperaturer som hittats någonstans i universum, men det innebär förstås inte någon "värme", eftersom Jupitermagnetosfären är ytterligt tunn. Jupiters magnetosfär är mycket större än Jordens, dels eftersom solvinden är starkare närmare solen och dels eftersom Jupiters magnetfält hursomhelst är mycket kraftigare än Jordens. Högenergetiska partiklar som fångats in av Jupiters magnetfält bildar intensiva strålbälten som riktas in längs den magnetiska axeln. De är grunden till lika Jordens Van Allen-bälten, men 10 000 gånger intensivare. Jupiters oväntat höga strålningsnivå slog nästan ut Pioneer 10:s instrument, och de följande sonderna styrdes om så att de snabbt passerade över ekvatorszonen, där faran är störst. Jupiters magnetfält är omkastat jämfört med Jordens. Då och då släpper magnetfältet ut strömmar av högenergetiska kosmiska strålar, av vilka en del har hittats så långt bort som vid Merkuriusbanan.

Jupiters ringar var en oväntad upptäckt gjord av Voyagersonderna. De är mörka, till skillnad från Saturnus' strålande ringar, och osynliga från Jorden. Ringarna består av troligen av stoft och sten, så de liknar mer Uranus' ringar än Saturnus'.

Jupiter har ett vidsträckt satellitsystem. De första fyra upptäcktes 1610 av Galilei, just då teleskopforskningen kommit igång. De galileiska månarna kallas Io, Europa, Ganymedes och Callisto. De är alla stora. Europa är något mindre än vår måne, Io något större och Ganymedes och Callisto betydligt större. Ganymedes är faktiskt den största månen i solsystemet, dess diameter är något större än Merkurius'.

En femte måne, Amalthea som upptäcktes 1892, var den sista som upptäcktes visuellt. Efter det hittades flera små månar långt utanför Callistos bana. De utgör två åtskilda grupper. Leda, Himalia, Lysithea och Elare rör sig i direkt led omkring elva miljoner km från planeten. Ananke, Carme, Pasiphaë och Sinope, mer än 20 miljoner km ut, har retrograda banor. Därtill är de yttre satelliterna så störda av solen att deras banor inte är cirkulära. Sedan 1979 har ytterligare tre inre månar upptäckts: Metis och Adrastea, som ligger innanför Amalthea, och Thebe, vars bana ligger mellan Amalthea och Ios. Totalt har Jupiter 16 månar.

Metis Adrastea Thebe Amalthea Callisto Io Ganymede Lede Himalia Lysithea Elara Ananke Carme Pasiphae Sinope