Mars

Mars

Mars är röd av järnoxid, vilket syns tydligt vid oppositionerna (Med opposition menas att Mars, Jorden och solen står i rät linje med Jorden i mitten. Marsbanan är betydligt mer excentrisk (oval) än Jordens.). Mars diameter är bara hälften så stor som jordens. Mars har ljusa och mörka fläckar och en vit fläck vid varje pol. Det är fruset vatten som kan var it flytande en gång i tiden. Mars rotationsaxel lutar lika mycket som jordens och ett varv tar lite längre tid än jordens. Rotationshastigheten runt solen är densamma, men banan för mars är längre. Ett varv tar 687 jorddygn. Mars har två små månar, Phobos och Deimos. Mars tempraturskillnader dämpas av atmosfären.

Mars yta är full av kratrar och sten, men de är inte lika djupa. De har slitits ner av sandstormar. Marken är en röd öken med stenar utstrött över marken. Det finns fyra vulkaner och den största heter Olympus Mons. Den är tre gånger högre än Mount Everest . Någon vulkan kanske är aktiv.

Mars saknar helt liv, vilket forskarna trodde tidigare. Man tror dock att liv skulle kunna funnits.

Planeten Mars har fått sitt namn av de gamla romarna, som döpte den efter sin krigsgud . Mars är den fjärde planeten ifrån solen räknat och den yttersta av de jordlika planeterna. Den ligger ungefär 1,5 ggr så långt bort ifrån solen som Jorden. Det medför att planeten är svagare belyst av solen och får därför ett kallare klimat. Medeltemperaturen ligger på minus 53 grader Celsius, men temperaturen varierar mycket. Vid gynnsama tillfällen kan temperaturen komma upp i +10 och vid polerna kan den sjunka ned till -120. De stora variationerna beror delvis på att Mars tunna atmosfär inte kan hålla kvar värmen. Dessutom lutar Mars 24 grader ( jämför med Jordens 23,5 grader) i förhållande till solen, vilket innebär att Mars, i likhet med Jorden, uppvisar årstider med varierande temperatur. Mars kalla vinterdagar gör så att dess sydpol är ständigt täckt av vit frost. Frosten består av fina, frusna koldioxidpartiklar som fällt ut sig över marken likt ett vitt snötäcke. Frågan om hur detta snötäcke bildas råder det tvistade meningar om. En del menar att koldioxiden stelnar direkt vid ytan, medan andra hävdar att den faller ner som "snö".

Mars har en mycket tunn atmosfär som till största delen består av koldioxid. Atmosfärens tryck vid ytan är endast 1/100 av Jordens atmosfärstryck vid havsytan. Det har teoretiskt bevisats att om man befann sig på marsytan utan lämplig rymddräkt, skulle man sprängas i bitar, eftersom den oerhört tunna marsatmosfären inte kan hålla tillbaka det tryck som den jordanpassade människokroppen utövar mot omgivningen.

En gång i tiden hade Mars en tjockare atmosfär och troligtvis även nederbörd i form av regn eftersom man har hittat spår efter floder och sjöar. Nu vet man dock inte var vattnet har tagit vägen men man tror att det har lagrats under ytan som permafrost. En annan teori är att syret i vattnet har reagerat med järn och bildat järndioxid (det är den höga järndioxidhalten som ger Mars dess utmärkande röda färg). Kvar av vattnet blev vätgas som Mars svaga gravitation (1/3 av Jordens) inte kunde hålla kvar och som därmed försvann ut i rymden. Det vatten som ändå fanns kvar i flytande form avdunstade till ångform med tidens lopp. Vattenångan finner vi idag i form av moln på 20- 80 kilometers höjd.

När Mars är jorden som närmast kan den komma närmare än 59 miljoner kilometer, och den lyser då starkare än någon annan stjärna eller planet utom Venus. Man kan inte ta miste på den, till följd av dess rödaktiga färg som gjord att den fått namn efter krigsguden.

Mars har en tunn atmosfär. Genom ett teleskop visar den upp en ockrafärgad yta med permanenta mörka fläckar och vita polarkalotter. Förr trodde man att de mörka fläckarna måste vara hav; när det stod klar att atmosfären är för tunn för att det skall finns större mängder vatten trodde man i stället att de var täckta med en mycket primitiv växtlighet. Mariner- och Vikingsonderna har visat att detta inte är fallet, och nu finns inga tecken på liv av något slag på planeten.

Marsatmosfärens struktur är nu ganska väl känd. Det finns, överst ifrån räknat, en stoftbemängd troposfär, i allmänhet ett tunt molnskikt i stratosfären, en termosfär och en exosfär. Det finns så lite ozon så det finns ingen "högtemperaturzon" liknande den på Jorden. Det är stoftet i troposfären som gör Marshimlen rödaktig.

Mars har två månar eller satelliter, Phobos och Deimos. Båda upptäcktes 1877 av Asaph Hall med den stora refraktorn på Washingtonobservatoriet. Den största kratern på Phobos kallas Stickney efter Halls hustrus flicknamn, ty det var hon som övertalade honom att fortsätta leta när han tänkte ge upp.

Båda månarna är mycket små och rör sig i nästan cirkulära banor praktiskt taget i Mars' ekvatorplan. Phobos skulle te sig något egenartad för en observatör på Mars: med sin omloppstid på 7 timmar, 39 minuter och 27 sekunder går den upp i väster och ner i öster, efter att ha färdats fram över himlen i bara 4,5 minuter- och under tiden hinner den gå igenom mer än halva sin fascykel. Tiden mellan två uppgångar är bara 11 timmar. Phobos skulle passera framför solskivan 1300 gånger varje Masrår, på 19 sekunder varje gång. Den skulle aldrig gå upp för en observatör på högre latitud än 69°, och även när den stod över horisonten skulle den ofta förmörkas av Mars' skugga. Phobos ligger 9720 km från Mars' centrum, närmare moderplaneten än någon annan känd satellit.

Deimos, som är mindre och ligger längre bort, skulle ses på himlen mer än två Marsdygn i taget, och den skulle passera framför solskivan 130 gånger per Marsår, på tiden 1 minut och 48 sekunder.

Båda månarna har mycket lågt albedo (reflektionsförmåga) och är oregelbundet formade. De är någotsånär triaxiala: Phobos' storlek är 20x23x28 km och Deimos' 10x12x16 km.

Solsystemets största vulkan, Olympos Mons som finns på Mars.

Den är 600 km i diameter (vid basen) och 25 km hög.

Kratern där lavan har strömmat upp är 80 km i diameter.

 Bild av marsytan tagen av landaren Viking2

Första bilden på marsytan tagen av landaren Viking1 i juli 1976 vid ett område som kallas Chryse. Landarens ena landställsfot syns i högra hörnet.

Pathfinderlandaren kom att bli en stor succé när den anlände till Mars den 4 juli 1997 och började sända tillbaka bilder av stor kvalité som kom att få många frågor besvarade.Tyvärr har kontakten med landaren förlorats och om inte "mars-bilen" förbrukat sin energi så står den säkert och undrar över varför hans herrar inte ger honom order längre. Så skänk lilla Rover en tanke när du blickar upp mot natthimlen och fäster blicken på planeten Mars, för han är väldigt långt hemifrån.

Marsbild

Phobos Deimos