Neptunus

Neptunus ser blå ut från jorden och upptäcktes år 1846. Det är metangasen i atmosfären som färgar den blå. Det tar ca 165 jordår för Neptunus att gå ett varv runt solen. Banan påverkas också av en annan planets dragningskraft, nämligen Pluto. Neptunus är mycket likt Uranus men den saknar ringar. Neptunus har åtta månar varva två heter Triton och Nereid.

Voyger som lämnade jorden 1977 upptäckte att neptunus täcks av blå metangasmoln. På ett ställe fanns en mörk fläck som kallades stora mörka fläcken. Det var ett jättestort stormmoln.

Neptunus, den yttersta av jätteplaneterna och just nu den yttersta planeten i hela solsystemet. Neptunus upptäcktes 1781, men allteftersom åren gick stod det klart att planeten inte rörde sig som väntat. Den logiska orsaken var störningar från en okänd planet på större avstånd från solen.

Det finns påtagliga skillnader mellan paren Jupiter-Saturnus och Uranus-Neptunus. Neptunus antas ha en stenig kärna av kisel, järn och andra tunga grundämnen. Den är omgiven av en flytande mantel av metan, ammoniak och vatten, vilken själv omges av en atmosfär med låg densitet, i huvudsak sammansatt av väte och helium. Trycket vid kärnan kan vara 20 miljoner gånger större än jordatmosfären vid havsytan.

Neptunus har en inre värmekälla och sänder därför ut mer energi än den skulle gjort om den bara vore beroende av solen för sin energiförsörjning. Uranus har uppenbarligen ingen inre värmekälla, så den effektiva temperaturen är ungefär lika på de två planeterna, trots att Neptunus ligger mycket längre från solen.

Numera vet vi från Voyagerobservationerna av radiostrålning att rotationstiden är 16 timmar och 7 minuter. Neptunus har ett system av 3-4 tunna ringar med ojämn tjocklek, vars existens bekräftades av Voyager 2. Voyager fann också sex nya små månar, av vilka en t.o.m. var större än den tidigare kända Nereid, och mätte upp Neptunus' magnetfält, ungefär lika starkt som Uranus' och liksom det kraftigt lutande mot rotationsaxeln. Voyager 2 passerade Neptunus den 25 augusti 1989 på ett avstånd av bara 4900 km - det närmaste sonden varit någon himlakropp sedan den lämnade jorden - och strax efteråt passerades även den största månen, Triton.

Larissa Naiad Thalassa Despina Galatea Nereid Proteus Triton