Pluto

Pluto är planetsystemets gåta. Även om dess medelavstånd till solen är mycket större än Neptunus', för dess avlånga bana in Pluto närmare solen än Neptunus, när Pluto befinner sig nära perihelium. Därtill tycks dess lilla storlek och låga massa tillsammans med dess märkliga drabant Charon tyda på att den egentligen inte är värd full planetstatus, och den kanske t.o.m. är bättre att betrakta paret Pluto-Charon som en dubbelasteroid. Det är värt att notera att när både Neptunus och Pluto ligger nära sina perihelier skiljs de åt av 80 astronomiska enheter. Det inträffar vart 496:e år. Även om Plutos bana korsar Neptunusbanan lutar den också 17 grader så det finns ingen risk för kollision.

Pluto upptäcktes först 1930. Planeten visade sig vara förbluffande liten - alltför liten och med alltför liten massa för att ge de mätbara störningar i Uranus' och Neptunus' rörelser som man kunnat påvisa. Banan var också ovanlig med sin lutning och mycket mer excentrisk än någon annan planets. Först när Charon upptäckts var det möjligt att noggrant bestämma Plutos massa, vilken visade sig vara mindre än månens. Diametern är omkring 2250 kilometer, och Charons omkring 1200 kilometer. Charons omloppstid är 6.4 dygn, samma som Plutos egen rotationstid; det är unikt i solsystemet. Det betyder att för en observatör på Pluto skulle Charon stå stilla på himlen. Avståndet mellan de båda är inte mer än 19 000 km.

Till och med i världens största teleskop ser Pluto bara ut som en ljus prick. Pluto kan bestå av en blandning av sten och is. Det finns en mycket tunn atmosfär och ytan tycks vara täckt med ett lager metanis. Ytans medeltemperatur är ungefär -214°C. Magnituden är just nu omkring 14 eftersom Pluto passerade perihelium 1989 och var då så ljus den kan bli.

Sedd från Pluto skulle solen fortfarande lysa lika starkt som 1500 fullmånar, men på det hela taget måste denna konstiga planet, med dess lika konstiga måne, vara enslig och ödslig bortom allt förstånd.

När Plutos litenhet och låga massa blev kända föreslogs ånyo att Planet X återstår att finna. Nyligen gjorda undersökningar tyder på små oregelbundenheter i Uranus' och Neptunus' rörelser, så Planet X:s existens verkar trolig, även om den bör vara så ljussvag och avlägsen att den säkert blir svårfunnen. En möjlighet innefattar de två rymdsonderna Pioneer 10 och 11. Om radiokontakten med dem kan hållas igång och de uppvisar avvikelser från sina beräknade banor kan det möjligen hjälpa till att spåra Planet X. Om bara en sond påverkas bör orsaken vara en planet, men om båda visar avvikelser kan anledningen vara närvaron av en mörk stjärnföljeslagare till solen på mycket större avstånd. T.o.m. ett avlägset svart hål har föreslagits, även om det verkar osannolikt. Eftersom vi nu inte vet något om läget för den störande kroppen eller ens om den finns, markerar Neptunus och Pluto gränsen för det kända solsystemet.