Vårt solsystem består av solen, som är en stjärna, nio planeter som kretsar runt den, ett obestämt antal kometer samt asteroidbältet. Planeterna är: Merkurius närmast solen, sedan Venus, jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus och längst ut har vi Pluto. Alla planetbanor är mer eller mindre elliptiska; värst är Plutos bana, som ibland för planeten innanför Neptunus bana (där den befinner sig just nu och fram till år 1999), och den lutar dessutom betänkligt i förhållande till de andra planeternas banor. De relativa planetavstånden framgår på ett ungefär av bilden ovan.
De fyra innersta är jordlika, relativt små planeter som består till största delen av sten och metall, medan de fyra jätteplaneterna Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus mest består av gas, främst väte och helium. Man vet ännu mycket litet om Plutos sammansättning, men den har många likheter med de yttersta planeternas månar. Alla planeter utom Merkurius och Venus har en eller fler månar. Med ett litet teleskop kan man lätt se Jupiters fyra innersta månar Io, Europa, Callisto och Ganymedes. De kallas de galileiska månarna.
Man kan med blotta ögat lätt se Venus, Mars, Jupiter och Saturnus, och om man anstränger sig och är ute vid rätt tidpunkt kan man även skönja Merkurius utan kikare. Eftersom Venus är närmare solen än jorden, och alltså inte kan befinna sig på jordens nattsida, kan man bara se den nära gryningen eller skymningen. När t.ex. Venus är "aftonstjärna" ser man hur den går ned under horisonten en liten stund efter solen. Om man nu i fantasin drar en linje mellan Venus och solnedgången, som får representera venusbanans plan, så får man en uppfattning om hur solsystemets plan ligger i förhållande till hur vi står på jordytan.
Solsystemet är ca 4.5 miljarder år gammalt och bildades ursprungligen ur en roterande skiva av gas och stoft. Materian i skivan klumpades ihop till solen i centrum och planeterna runt om. Jorden är alltså också 4.5 miljarder år gammal, i geologisk mening. Man uppskattar att solen kommer att leva i ca 5 miljarder år till och sedan först svälla upp till en röd jätte varefter den dras ihop till en vit dvärg. Det innebär slutet för jorden som planet. Solen har för närvarande en yttemperatur på omkring 6000 grader och en diameter på 1.4 miljoner km.
Halleys komet
och asteroiden Ida.
Andra utmärkande företeelser i solsystemet är kometer och asteroidbältet. Kometer rör sig i starkt elliptiska banor runt solen, ibland så pass elliptiska att de inte klarar att hålla sig kvar i sin bana utan slungas iväg ut ur solsystemet för alltid. En komet består mestadels av frusen gas, vattenis och stoft och när den närmar sig solen upphettas isen och gasen så att en lysande aura bildas runt kometen, och stoft och joner blåses iväg i en magnifik svans. Asteroidbältet finns mellan Mars och Jupiters banor och innehåller hundratusentals små kroppar med diametrar varierande från någon kilometer till mer än 900 km.
Emellanåt förekommer meteorskurar. De inträffar då jorden passerar i närheten av en kometbana där kometen lämnat efter sig stoft och små partiklar. Vid inpassagen i atmosfären upphettas partiklarna och lyses upp kraftigt innan de helt disintegreras (s.k. "stjärnfall"). Verkliga meteorer och meteoriter är dock en helt annan typ av objekt. De härstammar från asteroiderna, eller har åtminstone samma ursprung som de, och består av motståndskraftiga material som gör att de kan klara sig ända ned till jordytan, till skillnad från kometpartiklar som är spröda och lätt bränns upp. Meteoritfall inträffar också betydligt mer sällan än meteorskurar.