Venus

Venus är den7 planet som ligger närmast jorden. Radien är nästan lika stor som jordens. Den har en atmosfär som består av koldioxid som fångar in solstålarna, men släpper inte ut dem, växthuseffekt. Tempraturen kan vara uppemot 475°C på ytan, alltså den varmaste planeten. Dessa förhållanden gör att liv aldrig kan existera här. I Venus atmosfär finns vita moln som med vindar roterar ett varv runt Venus på 4 jorddygn. Själva planeten roterar sakta runt sin axel, men den gör det "medsols" mot alla andra planeter som roterar "motsols".

År 1962 besökte den första rymdsonden Venus. Senare har flera sonder skickats, men på grund av den höga värmen har det varit svårt att landsätta en sond. 1976 lyckades man få ner en sond som kunde ta bilder på den steniga Venusytan.

Venus, den andra planeten från solen räknat, är mycket ljusstarkare än någon annan himlakropp frånsett solen och månen. Till tämligen nyligen trodde man att liv skulle kunna finnas på Venus. Nu vet vi att inget kunde vara längre från sanningen. Rymdsonder, av vilka den första, Mariner 2, passerade förbi Venus 1962, har visat att i stället för att vara välkomnande är miljön kanske den mest fientliga i hela solsystemet. Yttertemperaturen ligger omkring 500°C, atmosfären innehåller svavelsyra. Rotationstiden är 243.2 dygn, längre än omloppstiden på 224.7 dygn. Dessutom roterar Venus från öst till väst, åt andra hållet jämfört med jorden, med en rotationsaxel som är i det närmaste vikelrät mot banplanet (178°). Varför det är så vet vi inte.

Sedan länge vet vi att huvudbeståndsdelen i atmosfären är koldioxid, och rymdsonderna visade att molnen innehåller stora mängder svavelsyra. Det finns inget mätbart magnetfält, fast man hade väntat sig det. Det s k askgrå ljuset, ett svagt sken från den obelysta sidan när Venus ser ut som en skära, beror troligen på elektriska fenomen i den övre atmosfären.

Förhållandena kan har varit mer gästvänliga förr. Under de tidigare skedena av solsystemets uppkomst var solen omkring 30% minde ljusstark än nu, så Venus och Jorden kan förväntats ha utvecklats på likartade sätt. När solen blev ljusare låg Jorden tillräckligt långt bort för att undgå allvarliga skador; det gjorde inte Venus. Yttertemperaturen steg, eventuella oceaner kokade bort, karbonater drevs ur klipporna och ut i atmosfären och vad man kunde kalla en "skenande växthuseffekt" åstadkom de ugnsliknande förhållandena av idag. Om något liv hade uppstått gick det under.