Den 16 juli 1969 är ett mycket speciellt datum inom rymdfartens historia. Det var då Apollo 11 skulle föra de tre astronauterna Neil Armstrong, Edwin "Buzz" Aldrin och Michael Collins till månen.

Dagen då uppskjutningen skulle äga rum grydde het och klar. Överst på den enorma Saturnus V raketen - som var fullastad med fotogen, flytande väte och flytande syre - fanns de tre astronauterna som skulle försöka skriva historia genom att bli de första som landsteg på månen. Befälhavare på skeppet var Neil Armstrong. Han hade haft flygcertifikat ända sedan han var sexton år och betraktades av sina kollegor som en av världens bästa testpiloter, känd för sitt lugn. Med på skeppet fanns också Edwin "Buzz" Aldrin, stavhoppare på college och stridspilot i Korea (liksom Armstrong). Tre år tidigare hade han varit medpilot på Gemeni 12. I de första planerna för Apollo 11 hade Aldrin utsetts till den som först skulle landstiga på månen, men när det var dags för uppskjutningen hade man ändrat det så att Armstrong i stället skulle få de äran. Ett beslut som många astronauter trodde att Aldrin var bittert besviken på. Den tredje astronauten var Michael Collins. Han var testpilot och regerande mästare i handboll bland astronauterna. Collins var kommandomodulens pilot och den som var avsedd att stanna kvar medan hans kollegor i besättningen gick ner på månen.
Att flygningen skulle göras av just dessa tre astronauter bland de dussintals som då ingick i rymdprogrammet var en ren slump. När besättningarna till de olika Apollofärderna utsågs visste man nämligen inte vilket skepp som skulle bli det första att försöka sig på att landa på månen. Om några problem med rymdfarkosten hade dykt upp under utveckling och test, hade förseningar troligen uppskjutit månlandningen till Apollo 12.

Klockan 09:32 på morgonen den 16 juli startades Saturnusraketens raketmotorer i första steget. Stora flammor slog ut från raketen och förångade allt vatten i den omgivande flammskyddsgraven. De miljontals människor som samlats vid Cape Kennedy fick nu se raketen lyfta långsamt och majestätiskt.
Ungefär tolv minuter efter starten slogs det tredje steget av och Apollo 11 gick in i en omloppsbana 180 kilometer ovanför jordytan. Besättningen ägnade de närmaste timmarna till att inspektera farkosten. Nu började också arbetet med att rikta in skeppet. Eftersom månen rör sig blir man tvungen att beräkna kurs och hastighet till det ställe där månen skulle befinna sig tre dagar senare då man beräknade att vara framme. Raketmotorn måste startas i exakt rätt ögonblick och vara igång precis så länge att hastigheten uppgick till enorma 39.420 km/h.
Efter att ha utfört en rutindockning med månmodulen och sedan övergivit det tredje raketsteget, satte astronauterna sin farkost i en så kallad "grillningsroll". Denna manöver innebär att skeppet en gång var tjugonde minut roterar en liten bit. På så sätt lyckas man sprida solvärmen jämnt över skeppets yta.
När skeppet väl var inne i en omloppsbana runt månen skulle astronauterna enligt planerna vila i nio timmar som en förberedelse för kommande dags historiska aktiviteter. Men alla tre hade svårt att sova. Den kanske mest nervöse av dem var Michael Collins. Han som inte ens skulle vara med under nedstigningen till månen. Och det var just därför han var nervös. Han var övertygad om att oddsen för en framgångsrik landning och återresa med månmodulen inte var bättre än fifty-fifty. Även om han klarade sig var risken stor att han skulle behöva lämna sina kamrater strandsatta på månen eller i en månbana.
På tionde varvet runt månen gick Armstrong och Aldrin in i månlandaren som de döpt till Örnen (Eagle), och två varv senare backade de bort från kommandomodulen. Sedan slog de på Örnens landningsmotor för att gå ner i en lägre omloppsbana. På en höjd av 16 kilometer tände de återigen landningsmotorn. Enligt planerna skulle motorn gå oavbrutet i tolv minuter, tills Örnen var tryggt nere på månytan.
De första fem minuterna gick allt bra men sedan tändes det ett varningsmeddelande på dataskärmen i kommandomodulen och på bildskärmarna hemma i Houston. Månlandarens dator var överbelastad. Armstrong och Aldrin fick aldrig tid att räkna ut vad som var felet, så ansvaret för beslutet att avbryta uppdraget eller ej föll på en tjugosjuårig dataspecialist i Houston vid namn Steve Bales. Även om Bales senare medgav att han var dödsförskräckt, drog Bales slutsatsen att det inte skulle vara någon fara att fortsätta. Detta var ett av de viktigaste beslut som togs under hela Apollo 11-flygningen, och för sitt mod skulle Bales senare tillsammans med de tre astronauterna få Frihetsmedaljen av president Richard Nixon.
Omkring 60 meter ovanför månens yta insåg Armstrong att datorn skulle sätta ner dem på ett fält av stora klippblock som omgav en krater. Därför tog han själv över kommandot över månlandaren och förde den till ett säkrare landningsställe. Och med bara 30 sekunders bränsle kvar tändes ett blått ljus i modulen: Fotplattorna hade fått kontakt. "Houston", rapporterade Armstrong, "här är Stillhetens bas. Örnen har landat". Klockan var nu 16:17, östamerikansk sommartid, den 20 juli 1969.

Nu när de två astronauterna hade landat på månen var det tänkt att de skulle sova lite, men de var så upphetsade att de begärde tillstånd att få börja förberedelserna för sin upptäcktsfärd direkt. Den lika upphetsade markkontrollen i Houston gick utan vidare med på detta. Trots sin iver att komma ut på månytan tillbringade de båda astronauterna hela sex timmar med att sätta på sig skyddsdräkterna, kontrollera utrustningen och sänka trycket i månlandaren. Till sist gick Neil Armstrong baklänges ut genom månlandarens lucka. Han klättrade ner en bit på stegen och frigjorde den filmkamera som skulle filma hans nedfärd. Nu kunde hundratals miljoner TV-tittare på jorden se Armstrong ta de sista kliven nedför stegen till månytan. När han stod på månen yttrade han de idag bevingade orden: "One small step for man, but (a) giant leap for mankind".
Armstrong började genast med att samla in några stenar som slumpmässiga prov, för den händelse att de skulle bli tvungna att lämna månen i all hast. Snart fick han sällskap av sin kollega "Buzz" Aldrin som otåligt väntade på att få beträda månen.
När "Buzz" väl var nere på månytan, som den andra människan någonsin, lekte astronauterna några minuter med mångravitationens nymodigheter. Efter några minuter avtäckte de en minnestavla på månmodulen där det stod: " Here men from the planet earth first set foot upon the moon July 1969 A.D. We came in peace for all mankind".
Sedan man klarat av de ceremoniella plikterna började man med de vetenskapliga sysslorna. De skulle, förutom att samla in jord- och stenprover, placera ut en rad instrument som skulle stanna på månen efter deras avresa. Ett av instrumenten var avsett att infånga laddade atompartiklar som strömmade ut från solen. Ett annat, en laserreflektor, kunde användas att mäta avståndet mellan jorden och månen på 15 centimeter när. Dessutom satte man upp en seismograf, som omedelebart började registrera dunsarna från deras fotsteg och som sände ner data till jorden. Som vilka andra jordiska turister som helst tog de också en stor mängd fotografier. Dessa fotografier var nästan alla tagna på Aldrin skulle det visa sig. Detta berodde på att det var Armstrong som vanligtvis höll i kameran. Två och en halv timme efter att de hade lämnat månlandaren klättrade de åter in i den för att återvända till kommandomodulen där Collins väntade.
Än en gång var det planerat att de båda astronauterna skulle sova ett litet tag, men de tyckte att det var för trångt och kallt i månlandaren. Fem timmar senare gjorde de sig i ordning för avfärd. Om de lyckades med avresan skulle det bli första gången någonsin en rymdfarkost - bemannad eller ej - lyfter från en främmande planet. Om gasmotorn inte fungerade skulle de båda astronauterna gå en säker död till mötes. De skulle använde månlandarens landningssteg som startplatta och tack och lov fungerade motorn perfekt.
Dockningen med kommandomodulen gick perfekt och nu var den besvärligaste delen av resan avklarad. Nu skulle man "bara" ta sig tillbaka till jorden. Efter dockningen släpade de tre astronauterna över de 21 kilo månsten som samlats in, varefter de kastade loss månlandaren.
Hemresan gick helt enligt planerna och tre dagar efter det att man kastat loss Örnen gick kommandomodulen in i jordens atmosfär med en hastighet av ungefär 40.000 km/h. Kilometerlånga eldsflammor svepte bakåt från rymdskeppet när värmesköldarna fick känna av temperaturer på upp emot 3.000 grader.
Hängande i tre stora fallskärmar landade rymdfarkosten i Stilla havet 21 kilometer från hangarfartyget Hornet med räddningsmanskapet.

Direkt efter att man hade landat fick de tre astronauterna ta på sig gröna biologiska isolationsdräkter. Detta på grund av att man inte visste om de hade drabbats av några okända sjukdomar efter vistelsen på månen. Iklädda dessa dräkter fördes de sedan till en byggnad, där de fick sitta i karantän i 18 dagar.
Stenarna och jorden som togs hem från månen har kallats de mest dyrbara geologiska prover som någonsin insamlats och för dem som forskar om himlakropparna var de värda sin vikt i guld. Aldrig tidigare hade vetenskapsmän kunnat studera material från en annan planet, och till på köpet kanske lära sig mer om jordens uppkomst och utveckling.