Historien om Apollo 13 är en sann och mycket dramatisk historia som även blev till en film från UIP med Tom Hanks i huvudrollen. Filmen följer den verkliga händelsen mycket väl och har blivit mycket omtyckt. Här följer en sammanfattning av vad som hände de där ödesdigra dagarna i april 1970, när astronauterna Jim Lowell, Jack Swigert och Fred Haise råkade ut för en katastrof långt, långt från jorden.

Apollo 13 startade klockan 13.13 den 11 april från Launch Pad 39 A vid Cape Caneveral i Florida. Ombord på kommandomodulen, som man hade döpt till Odyssey, fanns de tre astronauterna som återigen skulle visa att amerikanarna var kapabla att säkert föra människor till månen. De tre astronauterna var: James A. Lowell, John L. Swigert och Fred W. Haise.
Ombord på Apollo 13 fanns också månlandaren, som man hade döpt till Aquarius. Denna månlandare var tänkt att tre dagar efter starten landa i Fra Maurio på månen.

Problem redan före starten
Problemen med Apollo 13 började redan före starten. Dagarna före färden blev nämligen besättningen smittade med mässlingen av reservpiloten Charlie Duke. Den ordinarie kommandomodulspiloten, Ken Mattingly, visade sig sakna immunitetsskydd mot mässlingen och blev därför ersatt av Jack Swigert.
Inte nog med att man drabbades av sjukdomar. Man fick även problem med syretank nummer två redan före starten. Före starten testar man nämligen de båda syretankarna. När man skulle tömma de båda tankarna till hälften gick det bara att få ut knappt tio procent av syret från syretank nummer två.
Två veckor före starten återupptog man försöken med att tömma syretanken, men samma problem uppstod även denna gången. NASA bestämde då tillsammans med tillverkaren av tanken att man skulle koka bort syret med hjälp av syretankens värmeelement. Denna proceduren tog hela åtta timmar. På grund av denna långa tiden skadades värmeelementet utan att man märkte det.

Ytterligare problem efter starten
Fem och en halv minuter efter starten uppstod ytterligare ett problem. De tre astronauterna kände en liten vibration och alldeles efter detta stannade centrummotorn på andra steget två minuter för tidigt. Detta tvingade de fyra återstående motorerna att brinna 34 sekunder längre för att kompensera den slocknade femte motorn. Ytterligare en kompensation behövde göras när det tredje stegets motorer skulle föra Apollo 13 in i omloppsbana runt jorden. Detta steget fick brinna nio sekunder längre än beräknat. Detta var nödvändigt för att Apollo 13 skulle komma i rätt bana runt jorden.

Syretank nummer två exploderar
De första två dagarna fick besättningen några mindre problem, men resan gick ändå mycket bättre än någon tidigare Apollofärd.
Efter knappt 56 timmar, när besättningen precis hade avslutat en TV-sändning på 49 minuter till jorden, blev Swigert ombedd att starta omrörarna i syretank nummer två. Bara några sekunder senare exploderade syretank nummer två, vilket fick till följd att trycket i syretank nummer ett föll kraftigt och en sidopanel på servicemodulen slets loss. Under ett kort ögonblick lamslogs huvuddelen av Apollo 13:s försörjning av elektricitet, belysning, syre och vatten.
Jack Swigert upptäckte direkt efter explosionen att det blinkade en massa varningslampor på instrumentpanelen och sade de idag bevingade orden "Houston we’ve had a problem here" till markkontrollen i Houston. Klockan var nu 21.08 den 13 april och en skräckfylld färd mot jorden tog sin början.
Nu var goda råd dyra. Man började med att försöka stänga luckan mellan kommandomodulen och månlandaren för att minimera läckage av den för oss människor så livsnödvändiga luften. Man lyckades dock inte att stänga luckan, men hade det varit något allvarligt läckage hade luften försvunnit på några sekunder.
När Lowell tittade ut genom fönstret fick han syn på någon gas som sipprade ut från en slang vid syretank nummer ett. Man kom efter ett tag underfund med att det var den sista gasen från syretank nummer ett som läckte ut.
Eftersom man bara hade två syretankar ombord blev man tvungen att använda månlandarens syretankar som reserv, men dessa tankar var inte konstruerade för att användas någon längre tid. Skulle syret räcka ända hem till jorden, hur skulle man komma hem och hur länge kommer elektriciteten att räcka? Detta var några av de stora problemen som tekniker och ingenjörer arbetade med nere på jorden.
När olyckan inträffade var Apollo 13 på väg mot månen med en hastighet av flera kilometer per sekund. Målet var från början att gå in i en bana runt månen och skeppets hastighet och riktning var anpassad för detta, men nu fanns det ingen tid att gå i omloppsbana runt månen och fortsätta mot jorden. Nu blev man i stället tvungen att ändra banan så att man passerade månens baksida och slungades mot jorden med hjälp av månens gravitation. För att göra denna banändring var man tvungen att använda månlandarens motor eftersom man inte visste om servicemodulens kraftiga motor hade skadats vid explosionen. Nu kan man tycka att man skulle använda servicemodulens kraftiga motor, för där fanns ju bränsle kvar, eftersom man skulle ha tagit sig tillbaka till jorden även om olyckan inte inträffat. Men på grund av att man inte visste säkert om den var skadad vågade man inte använda den. I värsta fall kunde hela skeppet explodera om servicemodulens motor var skadad.
Att använda månlandarens motor för att ändra kursen var ett mycket riskabelt projekt. Man visste varken när eller hur länge motorn skulle brinna för att man skulle ändra kursen så som man ville. Man visste inte heller om månlandaren skulle tåla de stora påfrestningarna den skulle utsättas för när den skulle driva skeppet framåt; den var ju bara konstruerad för att landa på månen.

Ont om elektricitet
Allteftersom tiden gick visade det sig att syretillförseln till astronauterna inte var ett så stort problem som man först hade trott. Månlandarens tankar hade såpass gott om syre att man med bred marginal skulle kunna ta sig tillbaka till jorden. I stället kom elektriciteten att bli ett mycket större problem. Det visade sig nämligen att bränslecellerna hade blivit skadade vid explosionen och månlandarens batterier hade inte tillräckligt med "kräm" för att hålla alla elektriska system i drift. Nu blev man tvungen att stänga av alla icke livsnödvändiga system och tack vare detta lyckades man dra ned skeppets strömförbrukning till en femtedel.
Som om inte strömproblemet var nog hade man också beräknat att vattnet inte skulle räcka till hela färden hem. Man hade kommit fram till att det skulle ta slut ungefär fem timmar för tidigt.
Astronauterna flyttade över till månlandaren. Timme efter timme sjönk temperaturen i de utrymmen där astronauterna vistades eftersom man blev tvungen att även stänga av värmen för att spara på den i detta sammanhang dyrbara elektricitet. Temperaturen sjönk såpass mycket att det bildades rimfrost på fönsterna och när astronauterna andades bildades det små moln av vattenånga.
Knappt hade astronauterna flyttat över till månlandaren förrän nästa kris kom över dem. Det visade sig att de koldioxidfilter som fanns i månlandaren inte skulle klara av att filtrera bort all koldioxid som astronauterna andades ut ända tills man kom tillbaka till jorden. Filtret var nämligen konstruerat för att användas när två astronauter vistades i månlandaren; nu var man tre. Detta problemet löste man genom att använda de koldioxidfilter som fanns i kommandomodulen. Dessa hade dock inte samma form som månlandarens. Månlandarens filter var runda, medan kommandomodulens var fyrkantiga. Till slut lyckades man med hjälp av tejp och plastpåsar konstruera en slags adapter, så man även kunde använda de fyrkantiga filterna.
En av de stora frågorna var hur man säkert skulle ta sig tillbaka till jorden. Månlandarens navigationssystem var inte anpassat att hjälpa NASA i denna situationen. För att ändra kurs till en snabbare bana mot jorden var man tvungen att använda månlandarens motor några gånger. Första gången man använde motorn var ca. fem timmar efter explosionen. Då brann motorn i 35 sekunder. Andra gånger man tvingades använda motorn var alldeles när man skulle runda månen. När man rundat månen tändes motorn ytterligare en gång för att öka hastigheten på farkosten.

Solen till hjälp
Ytterligare ett problem uppstod. För att få rätt riktning på skeppet är det mycket viktigt att rikta skeppet mycket noggrant medan motorn fortfarande brinner, annars finns det risk att man kommer i fel kurs vilket betyder döden. Man måste nämligen komma in i jordens atmosfär med en speciell vinkel. Är vinkeln för brant riskerar farkosten att brinna upp och är vinkeln för plan studsar rymdskeppet bara på atmosfären och fortsätter ut i rymden.
I vanliga fall riktades Apolloskeppen in med hjälp av en avancerad sextant, kallad Alignment Optical Telescope, som centrerades på en avlägsen guidestjärna som på grund av sitt avstånd var i princip en fast punkt i rymden. Efter att man hade riktat in stjärnan beräknade en dator ombord på skeppet ut riktningen man skulle ha. Men detta geniala sätt att bestämma riktningen kunde dessvärre inte användas eftersom det var för mycket bråte, orsakat av explosionen, runt omkring skeppet. Man kunde helt enkelt inte se stjärnorna genom allt bråte. Räddningen blev nu den närmaste av alla stjärnor: solen. Den syntes bra trots allt bråte och tack vare detta lyckades astronauterna rikta in Apollo på rätt kurs.

Jorden närmar sig
Den långa färden som återstod förflöt tämligen lugnt, men oron var stor för hur astronauterna skulle klara sig i kylan. Man visste heller inte hur det skulle gå att starta upp alla elektriska system, vilket man var tvungen att göra, före återinträdet i jordens atmosfär och hade värmeskölden som skyddar skeppet vid återinträdet klarat sig från skador. Hade den inte det skulle skeppet smälta vid återinträdet i jordens atmosfär och astronauterna gå en säker död till mötes.
Fyra timmar före återinträdet i atmosfären kopplades den skadade servicemodulen loss. Ett par timmar senare kopplades även månlandaren, som under stor del av färden fungerat som livbåt, loss och man förflyttade sig in i kommandomodulen för att starta upp nödvändig elektronik. Huvuddatorn startade som den skulle, belysning och värme började så smått att återvända. Rimfrosten som på grund av kylan hade bildats på instrumenten började smälta och bilda små vackra och mycket farliga droppar. Nu var risken stor att dessa vattendroppar skulle orsaka någon kortslutning som kunde få katastrofala följder.
Tack och lov inträffade inga fler missöden och återinträdet i jordens atmosfär gick bra. Nu var dagar av spänning och oro till ända. NASA hade lyckats att, mot alla odds, ta astronauterna helskinnade hem till jorden.