Författare: Carl Cato
Söndag - Måndag - Tisdag - Onsdag - Torsdag - Fredag - Lördag - Utvärdering - Utrustning - Huvudsida
Kvikkjokk, söndag 4/7
Har sovit förvånansvärt bra. Jag har i och för sig vaknat några gånger när tåget kränger till, men är ganska utvilad när högtalaranläggningen vid niotiden förkunnar att vi är 45 minuter försenade till Boden. Vi börjar undra om våra anslutningar kommer att fungera. En konduktör går till slut förbi och förklarar att det inte är några problem. Han verkar ta lite för lätt på det hela, men är nog van, och vi har dessutom cirka 40 minuter tillgodo mellan våra byten.
Vi sätter oss i bistron och käkar en frukost på de smörgåsar som jag hade med mig. Efter en stund passerar vi en station med det föga inbjudande namnet "Bastuträsk", och femton minuter senare är vi i Boden. Ett snabbt tågbyte senare sitter vi på en rälsbuss till Murjek. Det är trångt och svårt att stuva undan ryggsäckarna och väskorna. Resan tar en timma och när vi kommer fram står bussen till Kvikkjokk och väntar på oss.
När vi lastar in ryggsäckarna frågar jag chauffören om det är okej att ta med våra mindre väskor in på bussen. Han skrattar litet och säger på omistlig norrländska att "Så hä tidi på säsongen bli ni nästan ensamma på bussen". Jag lyckas somna en stund innan bussen gör ett uppehåll i Jokkmokk. Vädret är strålande och solen gassar, tyvärr klämmer mina vadarskor förfärligt, så jag går ut i stumpläsen för att låta fötterna vila litet. Efter cirka femton minuter forstätter bussen, och efter cirka tre timmar är vi framme i Kvikkjokk.
Allvaret börjar
Efter en promenad på 400 meter (ryggsäcken gör sig redan påmind) kommer vi upp till fjäll-stationen. Jag noterar med viss bävan att myggen är ganska talrika medan vi tar av oss rygg-säckarna utanför. Klockan har nu hunnit bli 16.00.
Vi hade tänkt att ta en bit mat innan vi ger oss av, men tjejen i butiken/receptionen talar om för oss att restaurangen inte öppnar förrän kl 18.00. Typiskt, men vi kan inte vänta i två timmar, utan måste komma iväg så snart som möjligt. Vi kollar packningen, jag skriver ett vykort till Maria och gör ett sista toalettbesök. Kvikkjokks fjällstation är lite av en besvikelse. Den är större än vid Stora Sjöfallet, men har inte alls samma mysiga atmosfär. Dessutom har de inte alls en lika påkostad restaurang (samt fulla rättigheter).
När klockan är cirka 16.30 kommer vi till slut iväg. Kungsleden börjar med en stigning under ett par kilometer, för att sedan plana ut. Vägen är hårt upptrampad med frilagda rötter och mycket sten. Med mina stövlar måste jag hela tiden se var jag sätter fötterna, medan Petris kängor passar mycket bättre för denna typ av underlag. Efter en kvart gör stigen en vänsterböj, och vi kommer ut till en mindre glänta. För första gången kan vi se Sareks södra fjällsida, och det är en imponerande syn även på håll.
Efter en knapp timma stannar vi för att vila vid en gran och ett björksnår. Vi passar på att tälja till våra vandringsstavar och bättrar på myggoljan i ansiktet. Vi har ännu inte sett rinnande vatten, och vi börjar bli rejält törstiga eftersom solen ligger på. Vi har tagit av oss jackorna och har bara skjortorna på. Efter ytterligare en stund märker jag att min ryggsäck börjar skava ordentligt över midjan. Under en kort paus konstaterar jag att jag har glömt att justera avbärarbältet i höjdled, och att det är inställt två decimeter för långt ner. Tyvärr hinner jag inte korrigera detta nu, utan vi måste jobba på för att komma vidare. Vi passerar två mindre forsar med broar, så vatten är nu i alla fall inte längre någon bristvara.
När klockan är halv åtta så kommer vi fram till vägskälet där vi viker av från kungsleden för att ta den mindre stigen mot Pårekstugorna. Vi märker nu att det har gått långsammare än vi trodde, och att vi inte kommer att komma så långt som vi hade planerat. När klockan är 21.00 har vi kämpat oss fram på smala stigar i tät skog med kuperad terräng. En stora skara mygg följer oss hela tiden. Efter en brant uppförsbacke så når vi till slut den skylt som märker ut gränsen till Sareks nationalpark. Humöret stiger och vi går på en halvtimma till.
Nu börjar vi istället bli litet oroliga för natten. Eftersom vi är trötta, och det är helt omöjligt att hitta någon bra tältplats i den täta skogen, så beslutar vi oss för att ta första bästa ställe som erbjuds. Strax före klockan 22.00 når vi skogens slut, och befinner oss på en öppen myr med lite kuperad terräng och en platå på vår vänstra sida. Vi rekognocerar stället och hittar en jämn, bra plats där folk tidigare gjort upp eld. Efter att tältet är rest märker vi att vattendraget som vi såg från stigen bara är en dygöl, så jag ger mig ut på jakt efter rinnande vatten. Vi får nöja oss med en liten stillastående sjö, men det duger för i kväll.
Trots att det är sent lagar vi till "riktig" mat, frystorkad höns i curry, som vi äter smörgåsar till medan vi väntar på att vattnet skall börja koka. Under marchen har jag inte märkt hur hungrig jag egentligen är, och vi hade inte ens fått någon riktig lunch, bara smörgåsar. Efter maten kan vi inte låta bli att sitta uppe en stund och bara njuta av stillheten och vyerna över fjällen. Jag stoppar pipan och Petri tar fram whiskeyn.
Till slut kryper vi in i tältet för att sova. Efter att ha inspekterat fötterna så bestämmer vi oss för att tejpa dem direkt. Vi har inga akuta märken, men vi känner att det på sina ställen är så pass ömt att det finns risk för blåsbildningar. Det tar en stund att få till det ordentligt, inga veck på tejpen får förekomma eftersom det då är stor risk för skavsår.
Jag har rejält ont på insidan av knävecket, Vulcanskyddet som jag har för att ge extra stöd åt mitt högerknä skaver ordentligt, så det är jätteskönt att få av det och att kunna sträcka ut benen. Detta måste vara den natten som jag sover bäst, plant underlag och en helt stilla natt.