Författare: Carl Cato
Söndag - Måndag - Tisdag - Onsdag - Torsdag - Fredag - Lördag - Utvärdering - Utrustning - Huvudsida
Kåtokjåkkå, måndag 5/7
Vi tar en rejäl sovmorgon, och är inte ute ur tältet förrän vid halv elva. En nästan klarblå himmel lovar att det blir en fin dag. En snabb frukost, och vi river tältet. Jag fixar remmarna på min ryggsäck, och när jag tar den på mig så känns det nästan oförskämt bra, vikten märks mycket mindre (Petri tror jag driver med honom). Vi kommer iväg 11.15.
Vandringen sträcker sig nu över vattensjuka myrar, torv och vass. Som tur är så är det spångat nästan hela vägen och vandringen går snabbt. Med ett par mellanrum så avbryts myren med ett skogsklätt parti, som höjer sig likt en ås. Då sänks farten igen, när stigen slingrar sig mellan sten och björk. Efter hand ändrar terrängen karaktär, och myren ersätts av ljunghed och upptramade stigar. Det känns bättre att gå här än på de hårda träspångarna, och i takt med att fjällen blir större, växer humöret.
När klockan är två kommer vi till det första vadet. Det är ingen fors, utan mer en sjö som smalnar av. Eftersom det trots allt är en led, så har vi hjälp av att träramar har kastats ut på lämpliga ställen mellan stenarna, så att det är inga större problem att ta sig över. Petri får naturligtvis byta om till vadarskor, men jag kan med stövlarna på kliva (och hoppa) mellan punkterna. Vi tar det i alla fall väldigt försiktigt eftersom en del träramar ligger under vattnet, och vi inte vet om de är hala.
Efter vadet passar Petri på att torka fötterna i solen.Vi lägger oss rakt ned i ljungen och tar en tupplur i det underbara vädret. Solen gassar, och när man riktar blicken mot himlen så kännes det nästan som om man vore ensam i hela världen. Jag tänker då på att jag har glömt att testa mina stövlar i vatten innan vi åkte. Tänkt om de hade börjat läcka, vilken miss av mig. Efter en stund bryter vi upp, och när dånet från Pårektjåkkå ökar och vi kan se ett par av stugorna i skogen framför, så har vi hela Sarek framför oss.
Vi skall dock inte ta oss över Pårektjåkkå, utan vi hade planerat att runda Pårtemassivet på östsidan. Det betyder dessutom att vi inte behöver vandra över heller, en stigning på cirka 700m. Den enda nackdelen är att det finns ett par möjliga vad. Innan vi har kommit så långt måste vi först passera stugorna och nå foten på fjället. Detta blir lite jobbigare än vi räknade med, det finns inga stigar mellan stugorna och det är väldigt kuperat. Stundtals tät björkskog och stora klippor drar ned tempot, men efter en timma kan vi se tillbaka på eländet och blicka framåt igen.
Både Petri och jag noterar att det kan bli svårt att hitta tillbaka till stigen som vi lämnade innan stugorna, när vi skall tillbaka mot Kvikkjokk. Eftersom landskapet i den riktningen är i det närmaste platt, och det inte finns några riktmärken att pricka in (detta skulle senare visa sig vara helt rätt).
Fjällen breder ut sig
Vi tar nu ut en östligt riktning, och siktar på den branta kanten som utgör Pårtemassivets östsida. Fortfarande befinner vi oss vid foten av fjället och det är ganska platt. Efter att ha traskat i knähöga vidjesnår (som övergick till midjehöjd) bestämmer vi oss för att gå rakt uppåt istället, och slippa den hindrande grönskan. Efter att stigit ett par hundra meter, så beslutar vi oss för att skippa vandringen runt kanten och ta oss över kammen istället. Det ser inte så brant ut, och vi kommer att kunna ta igen litet av den tid som vi redan har förlorat. Vi beslutar oss för att äta lunch så snart ett bra ställe erbjuds, och efter en ytterligare stigning ser vi en platå cirka 300 meter högre upp som verkar vara lovande. En snösträng intill skvallrar om att det antagligen finns vatten i närheten.
Av en slump så hamnar vi intill en mindre "sjö" som ligger vid en avsats på cirka 1200 meter. Stället är så fint (och vi så trötta) att vi bara kastar av oss ryggsäckarna för en välförtjänt vila. Solen skiner och efter en liten stund har vi maten i ordning. Friskt fjällvatten och smörgås smakar underbart. Efter maten ligger vi bara och pustar en lång stund. Pipa och whisky kommer sedan fram på nytt.
Petri kommer på idén att ta fram stativet och fotografera oss vid sjön. Jag föreslår att vi tar på oss solglasögonen, så vi i alla fall kan skryta med soligt väder på ett par kort. Vi bryter inte upp förrän klockan fyra.
Stigningen uppför blir nu brantare, och nu ser vi inte toppen på kammen längre. Detta gör att varje "kant" ser ut att vara slutet på höjden. Efter att ha blivit besvikna fyra gånger, så märker vi åter att avstånden är mycket större än vad man tror. Helt plötsligt när jag snyter mig (näsan har runnit det senaste dygnet) märker jag att blodet börjar forsa ur näsan på mig. Jag kan inte minnas när jag blödde näsblod senast. Eftersom det pappret vi har (toalettpapper) ligger långt ned i Petris ryggsäck, så fixar jag en "Sarek-blodstoppare" – mossa i näsan. Petri tycker att jag ser så roligt ut att han tar ett kort.
Efter att ha studerat kartan igen, så beslutar vi oss för att överge planen att nå kammen, utan viker av mot väster och statsar på att ta en genväg nedför fjällsidan på snön. Marken blir nu planare och gräs och mossa ersätts med ren stenöken med flyttblock här och där. Petri ser två andra vandrare på ganska långt håll, som har hållt en ännu västligare kurs än oss. De är säkert också på väg mot bron, och vi kommer att skära deras väg senare.
När klockan är halv sex så är vi på väg nedför fjällsidan. Vi ser Kåtokjåkkå, men bron är alldeles för liten för att vi skall kunna urskilja var den är. Kartan visar att det ligger ganska många småsjöar runt bron, men avståndet gör att det är omöjligt att gissa vilken som är vilken. Halvvägs ned för snöbranten upptäcker jag renvaktarstugan som ligger en halv kilometer från bron. Eftersom den är utmärkt på kartan, så har vi nu lättare att räkna ut var bron är belägen, vilket gör att vi slipper gissa. När vi väl har kommit ned från fjällsidan så har vi tagit ut en kompassriktning att gå på, eftersom vi nu inte ser lika bra som från den högre punkten. Terrängen blir nu snårig och lite kuperad. Det är relativt lättgånget, mjuk ljung underlättar och när vi närmar oss stugan finner vi en stig.
Klockan halv sju passerar vi stugan och viker av mot öster igen. Vi följer Kåtokjåkkå och kommer efter en knapp halvtimma fram till bron. Det är en mäktig fors och självklart stannar vi för att vila och titta på utsikten. Vi tar några kort och fortsätter sedan över bron.
Efter detta viker vi åter igen av åt väster för att ta en kurs mot Kaskavagge. Dalen söder om denna slutar med glaciären Pårtejekna, vilken ser väldigt imponerande och vacker ut. Det är dock en rejäl bit kvar innan vi når inloppet på Kaskavagge, och vi känner att det nu är läge att hitta en tältplats så fort som möjligt.
Efter bron är det väldigt lättgånget. Mjukt gräs och ljung underlättar för trötta fötter, men bara efter en halvtimmas rask march kommer vi till en mindre fors som har sitt utlöpe i Kåtokjåkkå. Vi försöker hitta ett bra vadställe, och till slut kommer jag över med nöd och näppe. Det sista språnget blev lite väl nära ögat, vattnet var bara ett par centimeter från stövelskaftet. Petri tar istället på sig vadarskorna och tar det lugnt över, jag hinner till och med att ta ett kort på honom.
Bara några hundra meter efter vadet ser vi åter vandrarna som vi passerade uppe på Pårektjåkkås kam. Vi vinkar till varandra, men Petri tycker att vi skall gå en lien bit till, så att vi inte slår upp tältet för nära dem. Klockan 20.00 hittar vi en bra tältplats med plant underlag, och rinnande vatten alldeles utanför tältet.
Vi fixar kvällsmat och kollar fötterna. Inga problem ännu, men tejpen lossnar, så jag måste göra om proceduren. Problemet med stövlar är att det efter ett par dagar blir fuktigt i dem (men inte blött). Eftersom fötterna sväller när man går långa sträckor, så kan jag inte ta av mig dem själv. Det blir nu rena dragkampen varje kväll mellan Petri och mina Tretorn. Sover ganska bra, men har en mindre ojämnhet i ryggen som gör att jag "simmar" omkring litet under natten. Petri kommenterar detta nästa morgon, och hans "TermaRest" liggunderlag verkar mer och mer vara en lyckoträff.