Författare: Carl Cato
Söndag - Måndag - Tisdag - Onsdag - Torsdag - Fredag - Lördag - Utvärdering - Utrustning - Huvudsida
Kaskavagge, tisdag 6/7
Vi sov länge, och bröt inte upp förrän 11.00. Vi kommer överens om att vi måste försöka gå upp tidigare, och inte lägga oss så sent. Vädret är idag mulet, och den trevliga blå himlen som gjorde oss sällskap i går är nu helt vit. Jag tror inte att det kommer att bli regn, men det kan ändra sig mycket fort.
Vi konstaterar nu att våra tidigare farhågor om avstånden är besannade. Vi borde ha kommit en bra bit längre än vad vi har gjort. Detta gör att en toppbestigning nu är uteslutet. Petri framkastar en alternativ plan som för oss genom Kaskavagge och runt på sydsidan tillbaka genom Lullihavagge. Detta ger oss mer marginal, och chansen till en eller två toppar. Under rådande omständigheter och väder tycker jag detta låter som en bra idé. Det är dock två nackdelar. Om vi ändrar färdplanen och råkar i svårigheter kan det bli problem att hitta oss. Det känns heller inte särskilt roligt att missa Rapadalen, eftersom vi förra gången också beslutade att ändra färdvägen.
Vi travar på mot Kaskavagge i bra takt. Min näsa får för sig att börja blöda igen, dock inte så allvarligt som igår, typiskt i alla fall. Marken är som igår, lätt att gå på och vi äter middag strax innan inlöpet till dalgången, runt klockan 14.00. Stärkta efter maten går vi sträckan in mot Kaskastjåkkå, grönskan försvinner nu mer och mer, och ersätts av sten och grus. När Skaitejåkåtj-forsen når Kaskastjåkkå så delar den sig ned i Lullihavagge och i Kaskavagge, där den sedan byter namn till Kaskajåkåtj. En lång uppförsbacke markerar till slut "tröskeln" till dalen och vi kan se målet för den första etappen av vår färd.
Vädret växlar
Direkt vid toppen på tröskeln känner man hur det blir kallare. De höga, branta fjällsidorna från Kaskastjåkkå och Skaitetjåkkå skär ned i dalen och bildar en kil som vi kommer att ta oss igenom under dagen och i morgon. Kylan förser oss också med ett tjockt och brett snötäcke med skare som gör det extremt lätt att ta sig fram på. Nu bär det i stället av ganska brant nedför och efter en timma beslutar vi oss för att rasta. Under tiden börjar det regna, och vi får ta på oss hela regnstället. Humöret är trots allt mycket bra, med den utrustningen vi har i år skall det mycket till för att vädret skall få oss på fall . . .
Eftermiddagen passerar. Förutom de majestätiska fjällsidorna är landskapet ganska tråkigt. Bara grå sluttningar fulla med sten. Efter en stund märker vi att vi är ganska trötta och får då ett nytt problem, de branta fjällsidorna erbjuder inga som helst tältplatser.
Vi lämnar snön för att ta oss upp på en smal och brant höjd som sticker ut in mitten av dalgången. Mycket knagglig, regnvåt sten, hala klippor och branta sidor gör att vi tvingas ta det försiktigt. Detta är vår enda chans till en torr sovplats, eftersom snön är helt utesluten som lägerplats. Vi går ungefär en halvtimma när vi till slut ser en mindre platå breda ut sig framför oss. Vi rekognocerar och Petri upptäcker ett bättre ställe litet längre bort. Vi tar oss upp dit och beslutar oss för att försöka sätta upp tältet. Klockan är nu bara 18.00, så detta visade sig bli vår kortaste vandringsdag under hela turen. Vi ser nu mynningen på Kaskavagge, men det är alltför mulet för att kunna urskilja några detaljer.
Först måste vi få bort alla stenar där vi skall slå upp tältet. Eftersom det har börjat blåsa så lägger vi sten på tältkäpparna för att ge dem extra stadga. Tunneltältet som är nytt för i år, reser vi på rekordtid. Det krävs lite teknik för att trä bågarna genom tältduken utan att de fastnar. Som tur är har det slutat regna och vi kan relativt torra göra kvällsmat. För att fira att myggen äntligen har försvunnit, och att vi hade svintur med tältplatsen, så blir det Whiskey, rökt kött och en påse Ahlgrens bilar innan vi kryper till kojs, vilken fest!!
Jag har hemskt svårt för att somna och ligger vaken under en timma. När jag väl somnar ligger jag inte bra (det lutar och är knöligt trots vår insats med stenrensningen). När klockan är tre på morgonen vaknar både Petri och jag av att tältet är mycket fuktigt. Först begriper vi ingenting, men sedan märker Petri att tältduken ser intryckt ut. Så smått börjar vi förstå att det är snö som ligger på, och Petri tar sig ur tältet och skrapar bort det värsta. Han lyckas till och med att få med sig kameran, men glömmer att plåta tältet innan han tar bort snön, det blir ett mycket bra kort ändå.
Just då är humöret inte alls bra. Jag är inte utvilad och upplevelsen med att ha snöoväder i början på juli gör att jag känner mig modstulen. Det känns som om vi borde ta vägen genom Lullihavagge tillbaka igen. Petri är dock på ett strålande humör (han märker nog hur avsågad jag är och försöker muntra upp mig) och skrattar när han kommer tillbaka in i tältet för att avlägga rapport. Vi somnar om, men jag vaknar en timma senare av ett dovt olycksbådande muller. Först tror jag att det är åskan som går, men förstår att det är ett stenras på andra sidan fjällsluttningen. Jag väcker Petri, men han har inte hört någonting. Sämsta natten alla kategorier. Puh!!