Författare: Carl Cato
Söndag - Måndag - Tisdag - Onsdag - Torsdag - Fredag - Lördag - Utvärdering - Utrustning - Huvudsida
Sarvesvagge, onsdag 7/7
Vi vaknar klockan tio och är trots allt ganska utvilade. Marken och fjällsidorna är täckta av ett tunt lager snö (det mesta har smält bort under den tidiga morgonen) som vittnar om nattens oväder. Frukosten består som vanligt av varm nudelsoppa och smörgåsar som vi dricker kaffe till. Vi river tältet och gör oss i ordning för att komma iväg. Idag är det inte alls mulet, men tyvärr har vi ingen blå himmel heller, sikten är i alla fall mycket god. Vi ser nu i mynningen på dalen Rapaselets gröna fjällsidor och kan urskilja ett vattenfall som störtar ned mot Rapaätno. Mitt humör stiger enormt, och vyn får mig att glömma nattens strapatser.
Vi tar ett par bilder, och det nu vi tar beslutet om att forsätta vår ursprungliga väg. Upprymda av utsikten och det som väntar oss, ger vi oss av. Eftersom vi nu har bestämmt oss för att vika av mot höger (norr) efter dalmynningen, så måste vi vara på rätt sida av Skaitejåkåtj som löper på botten av Kaskavagge. Efter platån där vi tältade, stupar det brant nedåt och vid foten har det lyckosamt nog bildats en snöbrygga över jokken. Petri är först tveksam över om den kommer att bära oss, men jag går mycket försiktigt ut och testar hållbarheten med staven. Petri tar ett kort innan han följer efter.
Nu blir det en hemskt krävande skråvandring. Fjällsidan är mycket brantare än vad det verkar på håll, och vi får hela tiden använda armarna för att krångla oss fram mellan stora klippblock och branta kanter. Vi märker att det går alldeles för långsamt, dessutom har jag minnet av stenraset under natten i tankarna hela tiden. Efter att två större klippblock har rört på sig, beslutar vi oss för att ta vägen till botten av dalgången och istället chansa på att följa Skaitejåkåtj. Det är säkrare, men visar sig bli en besvärlig nedfärd.
Det visar sig vara ett klokt beslut. Trots att stora klipputsprång ibland gör att vi får "krama" klippväggen för att komma fram, så går det fortare och känns mycket lugnare. När vi följt Kaskajåkåtj under en knapp timma måste vi börja klättringen uppåt igen. Terrängen blir nu grönare, små vindpinade björkar, videsnår och gräs. När vi till slut når kanten på stigningen breder helt plötsligt hela Sarvesvagge ut sig framför oss i grönt majestät. Detta är nog den vackraste och mest stämmningfulla platsen jag någonsin har upplevt, hjärtat börjar faktiskt slå ett par extra slag! Vi kan nu även se Rapaälven där den rundar Låddepakte på vår högra sida. Till vänster ser vi inlöpet till Lullihavagge, och vi är glada att vi inte valde att ta den vägen, eftersom den är precis lika kal och tråkig som Kaskavagge.
Trots den inspirerande utsikten är vi mycket trötta. Vi måste hitta en plats att äta på, men eftersom vi fortfarande befinner oss på plan mark och inte har kommit ut på fjällsidan ännu, så är tillgången på vatten mycket dålig. Vi behöver bara vandra i tjugo minuter innan lösningen uppenbarar sig. En djup ravin med en fors som skär igenom fjällsidan. Vi måste ta oss ned cirka trettio meter för en nästan lodrät sida, som tur är så finns det mycket buskar och snår att hålla sig tag i, och det det är först när vi har korsat forsen som vi kan pusta ut och förbereda middagen.
Vide, vide, vide . . .
Vi kostar på oss en rejäl paus, vi är tröttare än vad vi trodde. Efter maten så väntar en nästan lika brant stigning upp ur klyftan igen. Nu har vi en fantastisk utsikt, men videsnåren börjar att ta överhanden och växer sig bara högre. Ju längre vi kämpar oss fram, dessto mer börjar lutningen på fjällsidan dessutom att märkas.
Till slut är det ren skråvandring på lösa stenar i videsnår som växer i huvudhöjd. Det hela försvåras ytterligare av att de vindpinade viderötterna växer som ett krokigt nät utefter marken. Dessutom gör rinnande vatten från fjället både rötter och stenar hala. Man får hela tiden se var man sätter fötterna och det är extremt arbetsamt. Bara att hålla den koncentratio-nen som behövs för att inte trampa fel, tar till slut ut sin rätt, och vi måste försöka tälta för natten.
Efter att ha studerat kartan så märker vi att vi har kommit cirka tre kilometer på tre timmar !! När vi läste Claes Grundstens bok om detta område, så visste vi att denna delen av vandringen skulle bli den mest krävande, men vi vet fortfarande inte hur långt det sträcker sig, eller om videsnåren blir ännu större och tätare längre fram. Ingen av oss vågar ta ut glädjen i förskott, utan vi måste tro att morgondagen blir ännu jobbigare. Det enda som underlättar är att myggen fortfarande håller sig borta. Att vandra denna etappen med mygg vet jag inte om vi hade klarat rent psykiskt.
Vi stöter nu på samma problem som under gårdagen. Fjällsidan är alldels för brant för att erbjuda någon tältplats, och någon glänta utan videsnår existerar överhuvudtaget inte. Vi har att välja på att ta oss ned mot Rapadeltat och chansa på att det i björkskogskanten finns tältplatser (med mygg) eller fortsätta längre fram. Valet är lätt eftersom vi nu i princip är helt utmattade och kroppen bara värker efter att få lägga sig ned.
Jag gör en kraftansträngning och kämpar mig ned ett stycke och får syn på en liten öppen platå precis vid skogskanten! När jag kommer dit ser jag en ännu bättre plats uppe till höger. Jag chansar där eftersom jokken ligger närmare, och höjden antagligen håller myggen på avstånd. Detta visar sig vara en riktig fullträff. Vi har ett eget vattenfall utanför tältet, och kvällsmaten smakar helt underbart. Vi försöker sitta uppe en stund, men vi är så trötta att vi måste törna in. Tältet står lite för nära vattenfallet, och dånet gör att jag har svårt att sova. Att Petri dessutom snarkar större delen av natten gör inte saken lättare.