Författare: Carl Cato
Söndag - Måndag - Tisdag - Onsdag - Torsdag - Fredag - Lördag - Utvärdering - Utrustning - Huvudsida
Rapadalen, torsdag 8/7
Trots mina sömnproblem kommer vi upp 09.00. Är förvånansvärt pigg efter gårdagens strapatser. Mitt Vulcanskydd skaver nu så mycket (köttsår på baksidan av knät) att jag omöjligt kan fortsätta att använda det. Detta gör att jag måste ta det ännu försiktigare än förut. Vädret är som i går, men solen tittar ibland fram bakom molnslöjorna.
Eftersom vi hade tur och hittade en tältplats högt upp igår, så sparar vi mycket tid och krafter på att vi slapp ta oss ned i björkskogen i går eftermiddag, och sedan den branta stigningen tillbaka upp på fjället nu på morgonen. Efter en kort vandring så ser vi faktiskt vårt första djur i Sarek. En älgko irrar omkring i videsnåren innan den sätter av ned mot björkskogen. Vi hinner ta ett par kort, men avståndet är litet för långt för att korten skall bli bra, kul att få med på bild i alla fall.
Till en början fortsätter terrängen som under gårdagen. Skråvadring med lösa klippor och videsnår. Snart märker vi att det faktiskt blir litet lättare, videsnåren minskar, och vi kan ta vägar över rena klippblock i stället för att kämpa bland grönskan.
Detta gynnar mest Petri som har riktiga kängor (Lundhags) medan jag med mina stövlar blir hopplöst efter när Petri ökar takten. Vi måste dock se upp med större block som kan vara lösa. Petri klarar sig precis när en större sten vid ett tillfälle ger vika och så när klämmer honom.
Regnet ligger i luften och vi tar fram våra ryggsäcksskydd. Det blir inget mer än ett fint "stril" i luften. Detta gör att en väldig regnbåge tydligt framträder över Rapadalen, och som sedan kommer och går fram till morgondagen, mycket trevligt! Hoppas att det syns på korten som vi tar. Eftersom vandringen nu är lättare, så är det lättare att koncentrera sig på den magnifika utsikten över Rapadalen. Som ett väldigt delta sligrar den österut för att sedan mynna ut längre åt syd. Vi ser nu östsidan av Låddepakt som vi besteg 1994, och det är kul att se allt från ett annant håll. Himlen är fortfarande vit-grå men man ser hur långt som helst och man känner en stor ödmjukhet och respekt mot naturen, när man sätter sig själv i perspektiv till det hela.
När det närmar sig lunch så ändrar landskapet åter karaktär och vi befinner oss på litet planare mark med gräs och ljung som ersätter den kraftiga viden. Ett dån i fjärran skvallrar om att vi snart når Piellorieppjåkåtj, vårt första stora vad, men när vi kommer fram märker vi att jokken löper i en mycket brant fåra som är helt omöjligt att klättra ned i. Vi tvingas därför att följa forsen längre ned i björkskogen, där den breder ut sig och blir överkomlig. Detta visar sig vara jobbigare än vi trott, och när vi efter ett noggrant val äntligen korsar forsen är vi riktigt trötta.
Vi passar på att äta vid en grusbank alldeles intill forsen, och med förnyade krafter fortsätter vi stigningen tillbaka upp på fjället. Det är värt den ansträngningen eftersom den täta björkskogen är oframkomlig. Det blir nu flackare och lättare att ta sig fram. Vi måste trots allt ibland ta oss över bälten med stora stenar, men videsnåren har vi nu i stort sett lämnat bakom oss. Efter en timmes vandring kommer vi till Sadjemjåkåtj, den andra större jokken på kartan. Här visar sig det vara ännu svårare. Skogen nedanför ser väldigt tät och oframkomlig ut, och vi känner att vi helst vill undvika en vandring nedåt igen.
Det finns en snöbrygga alldeles ovanför oss, men den ligger ganska djupt i fåran, och berget sluttar nästan lodrätt på andra sidan. Snön är dessutom brunfläckig, vilket inte är ett bra tecken. Jag känner att vi borde göra ett försiktigt försök, men Petri motsätter sig detta (som tur är). Vi bestämmer oss för att chansa på en kort klättring uppåt, och finna en annan snöbrygga över forsen. Efter en halvtimma ser vi ett bra ställe, och vi kommer över utan problem. Detta sparar oss kanske upp till två timmar, ibland går chansningar hem!!
Farväl till Rapadalen
Regnet har nu upphört och solen tittar ibland fram mellan molnen. Vi har nu börjat stiga och vika av åt söder för att runda Piellorieppemassivet, och komma tillbaka till bron. När vi stiger ser vi Skierfe i fjärran, en stor utskjutande klippa som stupar helt lodrätt ned vid Rapadalens mynning. Bredvid ligger Nammatj, en klippa som står som en uppväxt svamp mitt i dalen. Den påminner litet om de klippformationerna man ser i Grand Canyon och måste vara den enda i sitt slag i Sverige. På toppen av den sista stigningen hittar vi ett ställe som är helt täckt med mjuk ljung och mossa. Vi bara slängar av oss ryggsäckarna och lägger oss på rygg för att vila ut, och titta på himlen.
När vi sedan passerar krönet lämnar vi Rapadalen bakom oss. Jag tycker att detta har varit de mest fantastiska (och jobbigaste) dagarna på hela turen. Jag skulle aldrig ha förlåtit mig om vi hade missat detta, och tagit den andra vägen tillbaka igen.
Den sista biten fram till tältplatsen är ganska händelsefattig. Vi passerar foten på Kåtoktjåkko (1885 m) som är en av de topparna som vi hade tänkt att bestiga. Petri skojar om att vi springer upp dit efter kvällsmaten, men vi är tyvärr så trötta att vi inte ens hade orkat att ta oss nedför ett sådant berg just nu. Därför koncentrerar vi oss istället på att hitta en plan mark med angränsande vatten för att slå läger för natten.
Efter kvällsmaten kostar vi på oss att sitta uppe en stund, eftersom detta är vår sista riktiga övernattning i Sarek. Vi äter upp det sista av köttet och sköljer ned det med Whiskey. Jag äter upp den sista påsen godis, och vi konstaterar att det kommer att dröja innan vi köper Ahlgrens bilar igen. Denna natten sov jag för en gång skull riktigt bra, vi hade klarat det och var på väg hem igen !!