Vad är en aktie?

Aktiebolagsformen växte fram med industrialismens genombrott i mitten av 1800-talet, och den första svenska aktiebolagslagen skrevs 1842.

För investeringar i fabriksbyggnader och maskiner krävdes pengar, ofta mer än vad en enskild ägare kunde klara av eller var villig att riskera. I aktiebolagets form kunde många människor gå samman under begränsat personligt betalningsansvar och satsa var sin del av kapitalet. På så sätt delade de på riskerna. Pengar som satsas i aktiebolag genom köp av aktier kan ge god avkastning och växa i värde, men de kan också gå helt förlorade om bolaget går i konkurs.
 

Aktien är en andel i bolaget

En aktie är en ägarandel i ett aktiebolag. När företaget startas sker det genom att olika investerare skjuter till pengar, och de får ett aktiebrev som kvitto på sina insatser. Aktiebrevet utgör ett bevis för den som satsat pengar i bolaget och är en värdehandling för ägaren. Från och med hösten 1990 har de fysiska aktiebreven ersatts med ett värdepapperslöst system. Aktieägaren registreras på ett värdepapperskonto hos värdepapperscentralen (VPC), där man på ett ”kontoutdrag” kan se hur många aktier man äger.
 

Aktier är en kapitalplacering

För aktieägaren är aktien en kapitalplacering och ur aktiebolagets synvinkel utgör en emittering av aktier en finansieringskälla. Den som investerar i aktier vill ha så god avkastning på sitt kapital som möjligt. Aktien ger en årlig ”ränta” i form av utdelning. Denna avkastning har i Sverige, för marknadsnoterade bolag, under en lång tid legat i intervallet 2-4% av det investerade kapitalet, jämfört med 5-7% på banken. Orsaken till att så många ändå placerat pengar i aktier, och inte på bankkonton eller i obligationer, är att aktierna samtidigt stigit kraftigt i värde. I Sverige finns omkring 310 000 aktiebolag med ett mycket varierande antal aktier och aktieägare. Flest aktieägare har Trygg-Hansa som vid börsintroduktionen hade nära en miljon aktieägare.

Aktieägarna tillsätter bolagets styrelse och valet sker på bolagsstämman. Styrelsen har ansvar för bolagets verksamhet och tillsätter i sin tur verkställande ledning, som har hand om den dagliga skötseln. Styrelsen granskas av de av aktieägarna utsedda revisorerna och svarar för skötseln av företaget inför aktieägarna på bolagsstämman. I större bolag får även de anställda välja egna representanter till styrelsen.
 

Del i vinsten

Om företaget går bra får aktieägarna del i vinsten i förhållande till sin insats. Normalt får aktieägarna sin avkastning på två sätt, dels i form av utdelning, dels genom att kvarhålna vinster i bolaget ökar företagets värde och därmed aktiernas värde. Om företaget behöver mer kapital för sin verksamhet kan det ge ut (emittera) flera aktier. Med betalningen av dessa täcks kapitalbehovet. (se även avsnitt om ny- och fondemission).
 

Begränsat ansvar

 Om företaget skulle gå dåligt, så att tillgångarna inte räcker att betala skulderna, är aktieägarna inte skyldiga att betala återstående delar av skulderna. Ansvaret är begränsat till det egna satsade kapitalet.

I bolag med bara en eller ett par ägare är det dock vanligt att banker och finansinstitut numera kräver borgen för bolagets lån och krediter. Därmed blir ägarna betalningsansvariga ”såsom för egen skuld” om bolaget skulle gå i konkurs. Denna praxis har uppkommit som resultat av så kallade ”lysande konkurser” , som inte var helt ovanliga förr. Uttrycket kommer av att ägarna skuldsatte bolaget samtidigt som de privat lade beslag på tillgångarna. Utan ägarborgen skulle bankerna i sådana fall förlora sina utlånade pengar om bolaget försattes i konkurs.
 

Alternativ placering

Aktieägande är en form av kapitalplacering bland många andra. Alternativt kan en investerare välja att ha sina pengar på ett bankkonto, i premieobligationer, sparobligationer, avkastningsfonder, fastigheter, konst, diamanter, smycken, ädelmetaller, optioner etc.

Vilket alternativ som den enskilde investeraren föredrar är högst individuellt. Avgörande är naturligtvis avkastningen på placeringen och den risknivå placeraren kan tänka sig. Men stor betydelse har även skattesituationen, hur länge kapitalet skall vara bundet och storleken på placeringen.

Placeringens avkastning står alltid i förhållande till risktagningen. En god tumregel är att ju högre risken är, desto högre kan avkastningen bli. En option till exempel kan mer än fördubbla sitt värde på bara några timmar i bästa fall, men också förfalla värdelös om utvecklingen går åt fel håll. Däremot ger en stadsobligation en relativt låg, men alltid säker, avkastning.
 

Riskkapitalet fungerar som säkerhet

Det av aktieägarna inbetalda kapitalet har en mycket viktig roll i företaget. Aktiekapitalet, tillsammans med de kvarhållna vinstmedel som aktieägarna inte har tagit ut i form av utdelning, utgör företagets riskkapital. Detta riskkapital skall vara den buffert som i första hand tar hand om smällarna i dåliga tider. Det är bundet i företaget på ett helt annat sätt än främmande kapital som består av lån och andra krediter.

Trots den risk aktieägarna tar när de satsar pengar i ett företag har de ingen ovillkorligen rätt till avkastning på sitt kapital. I en krissituation kan aktieägarna tvingas att avstå från sin utdelning, medan övriga intressenter fortfarande får sina avtalsenliga eller lagfästa ersättningar.

Om företaget går med förlust skall riskkapitalet i första hand täcka de uppkommna förlusterna. Därvid kan delar av aktieägarnas kapital gå förlorade, medan företaget kan leva vidare och fortsätta att uppfylla sina förpliktelser mot andra intressenter. Riskkapitalet även betäcknat som företagets egna kapital, tjänar alltså som en viss säkerhet för långivare och andra fordringsägare och intressenter. Ju större andel av det totala kapitalet i ett företag som utgörs av aktiekapital, desto mindre är risken för övriga intressenter.
 

Nominellt belopp

Det ursprungliga satsade aktiekapitalet utgör alltså en del av bolagets egna kapital. När verksamheten startar är aktiekapitalet normalt de enda pengar som finns i företaget. Minimibeloppet för att starta aktiebolag i Sverige är 100 000 kronor. Vanligen utges 1000 aktier för detta belopp, och på varje aktie står det att 100 kronor har betalats in i bolaget. Aktiens nominella belopp är därför 100 kronor.

En akties nominella belopp är ytterst sällan lika med dess marknadsvärde. Marknadsvärdet är det pris som en köpare skulle vara villig att betala om aktien bjuds ut på marknaden.
 

Privata och publika aktiebolag

Från och med 1995 delas aktiebolagen in i två kategorier - publika aktiebolag och privata aktiebolag. De publika skall till skillnad från de privata kunna vända sig till allmänheten för att skaffa kapital. Aktier som är föremål för handel på värdepappersmarknaden, ska ha givits ut. Alla börsföretag är således publika företag.

Aktiekapitalet i publika företag skall uppgå till minst 500 000 kronor. I själva firman (namnet) för ett publikt bolag skall ordet publikt eller förkortningen ”publ” ingå.
 

Aktier av olika slag

Alla aktier i ett aktiebolag måste ha samma nominella värde. Däremot behöver de inte medföra samma rättigheter för aktieägarna. Ett bolag kan ge ut aktier av olika slag som berättigar till fördelar och företräde framför andra. Följande aktieslag finns: stamaktier och preferensaktier, samt aktier med olika rösträtt, vanligen betäcknade som A- resp. B- och C-aktier. Sinsemellan kan de olika aktieslagen kombineras. Tidigare fanns även bundna och fria aktier. Bundna aktier fick endast köpas av svenskar, medan fria aktier även fick köpas av utländska personer eller instutioner. Uppdelningen mellan fria och bundna aktier försvann 1993, och numera kan utlänningar köpa alla svenska aktier.

Stamaktier

De flesta börsaktier är stamaktier. Dessa har ingen speciell fördel eller företrädesrätt gentemot andra aktier. Utdelningen kan höjas hur mycket som helst. Aktier som inte är preferensaktier är alltid stamaktier.

Preferensaktier

Preferensaktier har i allmänhet företräde framför stamaktier till utdelning upp till en viss gräns. Eftersom utdelningen inte får överstiga denna gräns, talar man ibland om limiterade preferensaktier. När gränsen nåtts blir utdelningen fast och höjs inte mer.

Preferensaktier har i allmänhet även förtur till ett eventuellt överskott om bolaget skulle gå i konkurs, dock ej till mer än det nominella värdet. Däremot är ofta röstvärdet vid bolagsstämman oftast lägre än för stamaktier.

En annan typ av preferensaktier är bonusaktier, eller avkastningsaktier som vissa bolag föredra att kalla dem. Ofta är utdelningen på dessa aktier beroende av vad stamaktien ger, med beräkningsbasen kan också vara ett fast belopp.

A- och B-aktier

Huvudprincipen för en aktieägares rätt att utöva sitt inflytande på bolagsstämman är en röst per aktie. Men den svenska aktiebolagslagen ger företagen möjlighet att ge ut aktier med olika rösträtt. I de flesta fall identifieras aktier med högre röstvärde som A-aktier, medan B-aktier vanligen tillhör den röstsvagare serien. Enligt lagen får dock röstvärdet för en aktie inte vara högre än tio gånger röstvärdet för en aktie i samma bolag.

Men bolag som bildades före 1944, då lagen ändrades, kan ha större skillnader. I till exempel Ericsson har B-aktierna en tusendels röst medan A-aktierna har en röst. I reddan existerande serier är det tillåtet att ge ut nya aktier med samma röstvärde som de gamla aktierna.

Motivet för att ha olika röstvärden är oftast att en viss ägargrupp, vanligtvis de som startade företaget, vill behålla kontrollen trots att nya ägare och nytt kapital kommer in i bolaget. För att behålla makten ger de gamla ägarna ut nya aktier med lägre röstvärde när de vill öka kapitalbasen i företaget. Särskilt i äldre företag kan det finnas många röststarka aktier på olika håll på marknaden, även om en ägare dominerar. Om någon vill skaffa sig en maktposition i detta bolag, samtidigt som den starke ägaren inte vill släppa sitt inflytande, kan en maktkamp bli resultatet. Vid sådana tillfällen kan de röststarka aktierna därvid stiga mycket kraftigt i pris.

Systemet med rösträttsskillnad för olika aktieslag är inte särskilt vanligt internationellt. Utländska placerare har ofta uttryckt sitt missnöje över förhållandena på Stockholms-börsen. Det innebär att ägargrupper med förhållandevis låg kapitalinsats kan upprätthålla makten och inflytandet över ett bolag, jämfört med andra som inte har tillgång att köpa röststarka aktier. Reglerna skiftar från land till land, men vanligt är att ett bud måste läggas på samtliga aktier i ett företag om en enda ägare når upp till en viss del av kapitalet, ofta till och med under 50%.

Olika nivåer för ägande

I Sverige finns fyra nivåer som är väsentliga för ägande i ett bolag. Den första gränsen går vid tio procent av röster eller kapital. Där måste en ny ägare, såväl privatperson som juridisk person, anmäla sitt innehav till Finansinspektionen, så kallad uppflaggning. Vid 25 procent av rösterna eller kapitalet får det ägande bolaget tillgodogöra sig utdelningen från det delägda bolaget utan att betala skatt. Sådana bolag kallas för intressebolag. Vid ett innehav av mer än 50 procent av röster eller kapital kan det ägande bolaget konsolidera det andra bolaget som dotterbolag och få en bokföringsmässig del i dess vinst. Vid mer än 90 procent av kapitalet får det ägande bolaget tillgång till det uppköpta bolagets kassa och kan begära tvångsinlösen av resterande aktier.
 
Nästa avsnitt: Aktiemarknaden