Handeln på Stockholms Fondbörs är en andrahandsmarknad, det vill säga vidareförsäljning sker av ”gamla”, redan utgivna aktier.

Kunden kan köpa eller sälja genom att meddela ett börsombud hur mycket denne vill köpa respektive sälja ett visst värdepapper för. När köpkurs och säljkurs stämmer överrens görs en affär, det blir ett avslut. Handeln på börsen görs via börsombud (börsmäklare)som gör affärer för kundens räkning. Fondbörsen är en naturlig mötesplats för den som vill handla med aktier eftersom man enkelt hittar köpare och säljare.

Fram till 1993 fungerade Stockholms Fondbörs som ”en självägd organisation utan vinstsyfte”. Fondbörsen hade monopol på börshandel och kunde ensidigt bestämma vilka kriterier som företagen skulle uppfylla för att bli marknadsnoterade. I den nya börslagen, som började att gälla 1993, upphävdes det monopol Stockholms Fondbörs haft på börsverksamhet. Stockholms Fondbörs har därefter ombildats till ett aktiebolag, där börsmedlemmar (banker och fondkommissionärer) samt börsbolag blivit aktieägare. Eftersom man kan köpa och sälja alla aktiebolags aktier - har handel även uppkommit i dessa. En rolig detalj i sammanhanget är att OM Gruppen - som är en av fondbörsens konkurrenter - helt plötsligt blivit största ägare i Stockholms Fondbörs.

Stockholmsbörsen är Sveriges första auktoriserade börs med Finansinspektionen som övervakande myndighet. Efter det har tre auktoriserade börser startat, OM Stockholm (optioner), PMI (penningmarknadsinformation) och innovationsbörsen (små innovativa framtidsföretag som behöver kapital för att växa, men inte kvalificerar sig på Stockholms Fondbörs). Alla fyra börserna har rätt att organisera handel med alla slags värdepapper, men man håller sig till det som man är bäst på och van vid.

Nu råder alltså fri etableringsrätt för börsverksamhet, vilket i princip betyder att vem som helst kan starta en börs. I praktiken kommer det nog inte att finnas mer än ett fåtal marknadsplatser i Sverige, eftersom lagreglerna kring börshandel är omfattande och det krävs stora resurser - men framförallt - ett stort förtroende från marknaden för att organisera en ny börs.
 

De olika listorna

Alla aktier som är föremål för en officiell kurssättning är marknadsnoterade. Många säger att bolag är börsnoterade även om de återfinns på till exempel OTC-listan, men det är formellt fel. Det riktigt börsnoterade bolagen finns endast på A-listan. Övriga noterade bolag betraktas som marknadsnoterade. För att ett bolag skall kunna marknadsnoteras måste en mängd kriterier vara uppfyllda. Kraven är dock olika från lista till lista.

A-listan

Bolag som vill noteras på A-listanmåste ha ett aktiekapital på minst 2 miljoner kronor och ett beskattat eget kapital på minst 4 miljoner kronor. Dessutom måste minst 2000 aktieägare vardera äga en börspost aktier (ca 18 000 kronor). Minst 25 procent av aktiekapitalet och minst 10 procent av rösterna skall vara i allmän ägo, och företaget skall ha ett marknadsvärde av minst 300 miljoner kronor. Ett bolag som ansökt om börsnotering undersöks grundligt. Företaget analyseras av en oberoende revisor, utsedd av Fondbörsen. Revisorn granska bland annat

· Åsredovisningarna för de senaste fem åren.
· Prospektet och andra informationshandlingar som givits ut.
· Förhållanden i anslutning till bolagets redovisning och informationsgivning

Den ekonomiska analysen av företaget avser i första hand nyckeltal som till exempel soliditet, likviditet och lönsamhet. Dessa nyckeltal jämförs med genomsnittet för företagets bransch. Företaget skall kunna visa upp en stabil och lönsam utveckling under en följd av år. Börsens utredning brukar ta mellan två och sex månader. Under denna tid kan bolaget noteras på O-listan. Det slutgiltiga beskedet om en börsnotering tas av börsens bolagskommitté.

Mest omsatta aktier

Under rubriken ”mest omsatta aktier” noteras samtliga aktieserier för börsens värdemässigt mest omsatta bolag. För att noteras på denna lista måste företagets börsvärde uppgå till minst fem miljarder kronor.

En gång varje halvår görs en inventering av det senaste årets omsättningstal, vilket innebär att vissa företag kan få lämna platsen som ”mest omsatt”. Dessa flyttas då tillbaka till den vanliga A-listan. Endast bolag från A-listan kan bli aktuella för ”mest omsatt”

OTC-listan

Under de borgeliga regeringsåren 1976-82 introducerades en möjlighet även för medlestora företag att få tillgång till riskkapitalmarknaden. Efter en förebild från USA inrättades den så kallade OTC-listan. OTC är en förkortning av amerikans over the counter men i värdepappersammanhang är betydelsen ”onoterad”. Formellt är inte OTC-aktier börsnoterade. Avtalet registreras hos Finansinspektionen, men i praktiken har börsens ledning ansvaret för även OTC-bolagen. Därmed gäller i stort sett samma informationsregler som för börsbolagen. Aktiehandeln går även till på samma sätt, i SAX-systemet, som för de börsnoterade bolagen.

Kraven på storlek och ägarspridning är mindre än för bolagen på A-listan. För OTC-bolagen gäller att aktiekapitalet skall vara minst 2 miljoner kronor och det egna kapitalet måste uppgå till 4 miljoner kronor. Dessutom måste 500 aktieägare äga en börspost aktier. Minst 25 procent av kapitalet och 10 procent av rösterna skall vara i allmän ägo. Företagen skall även ha ett marknadsvärde på minst 50 miljoner kronor. Bolagen skall kunna redovisa minst tre års bokslut och ha en viss ekonomisk stabilitet innan notering kan göras. Kontrollen inför en OTC-notering är i övrigt ungefär densamma som görs för blivande börsföretag.

OTC-listan blev snabbt en succé efter starten 1982. I slutet på 1980-talet fanns över 70 företag noterade på denna lista. En av orsakerna till att denna lista blev så populär var möjligheten för en ägarfamilj att få in kapital kapital för fortsatt expansion utan att behöva släppa kontrollen över bolaget. Dessutom var skattereglerna förmånligare.

O-listan

I samband med det ökande intresset för, och handeln med, aktier under 1980-talet, såg ett stort antal företag en möjlighet att bli mer kända och att få en organiserad handel i sina aktier. Alla kunde dock inte, eller ville inte, få en formell börs- eller OTC-notering. Då organiserade fondkommissionärerna en egen handel med köp- och säljnoteringar, först på krittavla sedan i blyerts på vanliga pappersark. Denna handel betecknades som inofficiell och så skapades den inofficiella listan. Under denna rubrik handlades också med aktier som väntade på börsnotering, den så kallade väntelistan. Börsen kunde dock inte tillåta denna handel att ingå i det ordinarie datasystemet. Kontrollen var därför obefintlig. För att få en viss ordning i handeln med oregistrerade aktier skapades den så kallade O-listan 1988. Aktierna på denna lista är inte börsnoterade och kan inte heller föras in under begreppet OTC. Däremot ingår den i börsens handelssystem, SAX.

Kraven på storlek och ägarspridning är inte lika stora som för A- eller OTC-listan. För O-listan gäller att minst 300 aktiägare skall äga en börspost vardera. Minst 10 procent av aktierna och 10 procent av rösterna skall vara i allmän ägo. Bolaget förbinder sig också att svara upp mot samma krav på information som för de börsnoterade bolagen.

O-listan används även till att placera bolag som har avregistrerats som börsnoterade. Det kan vara företag som avförts på egen begäran från börsnotering. Men här finns också företag som grovt brutit mot börsreglerna och därför avregistrerats från börslistan. För att underlätta för allmänheten kan en organiserad handel av bolagets aktier fortsätta på O-listen.

Särnoterade aktieslag

Under rubriken särnoterade aktieslag noteras aktier i bolag från samtliga listor. De är också uppdelade på samma sätt som i de ordinarie listorna. Här noteras aktieserier där omsättningen är låg eller mycket låg jämfört med de vanliga serierna.

Observationslistan

För var och en av de olika listorna förekommer då och då aktier under rubriken observationslistan. Företag på denna lista har på ett eller annat sätt utmärkt sig, och börsledningen vill signalera till marknaden att utvecklingen i bolaget måste följas extra noga. Det kan gälla företag som gjort kraftiga prognosmissar, ställt in betalningarna eller gått i konkurs.

Övriga inofficiella aktienoteringar

På Stockholms Fondbörs aktielista trängs tidigare börsbolag med unga snabbväxande som är på väg mot börsnotering. Listan distribueras via TT och återfinns i de flesta dagstidningar. Listan kallas omväxlande för Inofficiella listan och SBI-listan. Handeln i bolagen sker inte i något gemensamt system utan listan speglar bara kurssättningen hos de enskilda kommissionärerna som erbjuder handel i aktierna. Kurserna anges på respektive kommissionärs sida i Reuter-systemet.

Under en rad av år har endast ett par registrerats på SBI-listan. Under det senaste året har dock listan vaknat till liv och vuxit betydligt. Sommaren 1997 fanns 44 bolag noterade. På SBI-listan återfinns bolag som är i färd med att noteras på någon av listorna på fondbörsen. I väntan på utredningen blir klar har en inofficiell handel i företagets aktier redan startat. Här återfinns också vissa bolag som av olika anledningar blivit utkastade från börsen men har ett stort antal aktieägare och en fungerande aktiehandel. För aktieplacerare kan det vara lockande att komma in tidigt i ett företags utveckling. Många är unga företag vars aktier kommer att bli kursraketer långt innan företaget börjar tjäna pengar. Förväntningarna är stora på många bolag, men långt i från alla kommer att infria förväntningarna. Nackdelarna med att köpa onoterade aktier är att likviditeten och informationsflödet ofta är betydligt sämre än för de officiella börslistorna. Ägandet i bolagen är inte lika spritt och företagen granskas inte lika ofta av analytiker. Bolagen är inte heller övervakade på samma sätt som på de officiella börslistorna.

Aktierna i dessa bolag handlas alltså inte via fondbörsen, men den som är intresserad av att köpa bolagens aktier kan kontakta en fondkommissionär eller en bank så hjälper de till med handeln.
 
Nästa avsnitt: Vad bestämmer aktiekurserna?