Hedningarnas förgård

I bokens centrum finns den unga slavinnan Callistrate och hennes tankar och upplevelser i 200-talets Rom. Det liv hon lever är fyllt av förtryck och förnedring, dels för att hon är slav, dels för att hon är kvinna. Callistrate ägs av en rik herreman med många slavar, och bland slavinnorna finns en stark gemenskap, en central, trygg punkt i en annars osäker värld.

Men när Callistate föder det barn som hennes ägare är far till, slås hennes trygghet i spillror. Ty en slavinna har endast skyldigheter, inga rättigheter. Barnet är vanskapt, vilket bara innebär en sak: Det kommer aldrig att få leva. Men Callistrate vägrar att ge upp barnet, och som straff pryglas hon och säljs. Med ens förändras hennes liv radikalt. Hon får komma och bo hos Isak och Monnicka. De är mycket egendomliga, för trots sin fattigdom blir Callistrate väl behandlad, nästan som om hon inte alls vore slav! Detta förbryllar. Det visar sig att hon har hamnat i en kristen familj, en familj som tror på den förlåtande Kristus, de svagas gud. Callistrate inser att skulle hon bli kristen, skulle hennes dotter ha en chans att fortsätta leva. Men tiderna är oroliga med svält och fattigdom, och det det är den kristna minoriteten som utpekas till syndabockar. Callistate ställs inför ett svårt val. Eller har hon egentligen något val?

Boken är enkel på ett storslaget sätt, medryckande utan att vara överdriven. Författarinnan åskådliggör en vanlig människas liv och betraktelser, rakt, uppriktigt, och med sådan inlevelse att berättelsen känns äkta. Men den skildrar även ett samhällssystem, fyllt av orättvisa och förtryck, en värld med oändligt många svaga men där en religion för de svaga inte har någon plats. En plats där människor lider i tysthet, undanskymda, underkuvade, utsatta och totalt maktlösa. Allt detta får man uppleva genom Callistrate, man ser genom hennes ögon, hör med hennes öron och känner genom hennes kropp, och det är en verklighet som känns närvarande från den första raden till den sista. Man betraktar inte skeendena, utan befinner sig i dem, man känner inte sympati, utan empati, och jag tror att det är enkelheten som är förklaringen. En påtaglig enkelhet utan simpelhet, som är lätt att förstå, därför att den är fri från både överdriven klarsynthet och från överromantisering. Den är realistisk, men ändå uttrycksfull, obeveklig men vacker... Mänsklig helt enkelt. Huvudpersonen är inte framgångs -eller inflytelserik, men hon är rik på mänsklighet, såsom mänskligheten är; motsägelsefull, mångtydig, nyanserad.

Boken ger också historisk inblick, beskriven ur ett ovanligt perspektiv; Den stora massans. En röst från "de namnlösas här" höjs och ekar genom seklen ända fram till vår tid, och klarheten är fortfarande där, klangen finns ännu kvar. "Hedningarnas förgård" har lyckats förmedla en spillra av denna röst, därför är den bra.