Jaha. Den här sidan
har legat ute ganska länge där jag beskrivit en konsert jag såg med Stones. Tycker
numera att det finns anledning att beskriva mitt förhållande till gruppen.
Jag växte upp med en
fyra år äldre brorsa som spelade mycket Rainbow, Deep Purple, i viss utsträckning Kiss
osv. Kiss var en grupp jag tog till mig och jag hade nog alla skivor som givits ut i
Sverige vid den tiden. Brorsan flyttade hemifrån redan när han var femton och som jag
minns det så var det först när han flyttat hemifrån som han började lyssna på
Stones. Han jobbade som servitör på en av mina farbröders hotell och när vi var där
och hälsade på så brukade jag tillbringa en hel del tid i hans rum som låg i ett annex
i anslutning till hotellet. Där fick jag min första kontakt med Stones för det enda man
kunde göra där uppe var att lyssna på hans skivsamling. Jag kommer ihåg ett skivfodral
speciellt för det var en riktig dragkedja på det! Kommer också ihåg att det var
väldigt slitna skivor där överlag, säkerligen flitigt spelade på fester, ett liv som
jag litegrann såg upp till vid den tiden.
Själv köpte jag aldrig några skivor med Stones men jag
uppskattade verkligen klassikerna dom presterat. Näe Kiss, lite Rainbow osv avlöstes av
Grease, Iron Maiden, Styx (herregud vad man minns), 70-talsdisco mm. mm. Rolling Stones
hamnade liksom aldrig i min drickaback med LP-skivor men jag var helt klart medveten om
deras existens.
Så blir man själv gammal och börjar få trettioårskriser
samtidigt som Kiss m. fl. får sina femtioårskriser och man åker på konserter å
upplever nostalgitripper värre än den jag upplever nu när jag skriver det här och så
fick jag då höra talas om att Rolling Stones skulle komma till Sverige, jag tror det var
-95. Jag var verkligen exalterad och pratade med brorsan om att åka. Det slutade tyvärr
där, med massa snack och som jag minns det så trodde alla att det var sista gången dom
skulle turnera här.
98 var det omöjliga verkligen möjligt igen! Stones skulle ge en
konsert i Sverige och jag pratade åter med brorsan, Syrrans kille skulle också med och
jag skulle fixa biljetter. Jag ringde verkligen den här gången och kände det som om jag
fått en andra chans i livet ungefär. Platserna som fanns kvar när jag slutligen kom
fram var urusla, bakom scen som jag fattade det och jag bestämde mig för att strunta i
det. Dom flest i min omgivning visste nog om min önskan och när min sambos lillebror
fick tag i biljetter via Comviq frågade han mig direkt trots att vi inte inte umgås i
någon större utsträckning.
Så var det med den saken, jag skulle kunna skriva massor om den där Greaseskivan osv.
för man blir rejält nostalgisk när man tänker tillbaks, men jag nöjer med det här
tills vidare och låter er läsa om ett av dom bästa minnena från -98.
Wow!!! Vilket evenemang! Rolling
Stones är kungar, helt klart. Först och främst, tack Comviq och Peter (jag vet vad du
gjorde på toaletten under konserten), det var jättelyckat alltihop.
Äventyret började klockan 12 då vi gick på tåget på Stockholms central. Vi åkte i
förstaklassvagnar och när vi steg på stod mat och öl framdukat. Tågsetet var
förresten avsett endast för oss 240 Comviqåterförsäljare och möjligtvis någon
annan. När maten inmundigats placerade vi oss i barvagnen och där stannade vi mer eller
mindre tills vi var framme i Göteborg. I livebandsvagnen var det så packat med folk så
jag gav till slut upp försöken att komma in där. Tiden gick snabbt och jag träffade en
del gamla bekanta från tiden inom StjärnaFyrkant. Ölen flödade förstås och dom man
inte bjöds på köpte man för 35 kronor, ett humant pris på det hela taget.
Vid 16-tiden ankom vi Göteborg och
busstransport till Kajskjul 8 tog över SJ:s dudunkande. Naturligtvis serverades skaldjur
(åhhhshit) av varierande slag och till det dracks färsköl (åhhhyes). En god vän såg
ändå till att jag fick revbensspjäll för själv försökte jag tona ner händelsen och
finna mej i mitt livsöde att alltid lida under dylika middagar. Redan här var vi nog på
gränsen till överförfriskade.
Därefter bar det iväg till Ullevi
och KONSERTEN. Vi fick plats ganska högt upp till höger om man står vänd mot scenen.
Rolling Stones drog igång musiken med Satisfaction, en låt som jag och flera med mej
hade sjungit på i c:a två timmar minst lika entusiastiskt som nu Mick sjöng den. Precis
som under Kiss-konserten i fjol så stog jag och log i minst en halvtimme av att se allt
live, det är känsla att medverka i ett sånt här evenemang. För medverkar gör man,
sjunger (ylar), dansar och skriker så fort Mick eller någon annan vill det. Vi såg väl
inte så mycket på det avståndet förutom på skärmen bakom scenen men vad gjorde väl
det, vi kände oss delaktiga i något som media och alla vi andra hausat upp till en nivå
i klass med hjulets uppfinning.
