tack. ( This page is only available in . )[ Home | Babes | Bikes | Pix ]
[ The trip to Italy | My Motorcycle life | Motorcycle links ]
På tack. ( This page is only available in . )
 |
"Hellre lyss till den sträng som brast änn att aldrig spänna sig på bågen..."
Knaaarrr...
Dörren till det stora kallgaraget öppnades sakta och släppte
in ett svagt decemberljus i lokalen. Där inne stod ett tjugotal
svårsålda japaner och trängdes om utrymmet. Jag hade precis
surt förvärvat tillräckligt med pengar för att kunna byta ut
min wobblande Honda mot någonting trevligare. Mina ögon svepte
över raderna med knubbiga asiater. Jag suckade och var på väg
ut när jag nästan snubblade på den. Den var lång, smal, svart
och skön. Det var en Ducati 900 SS av 1980 års modell. Den hade
Contidämpare, 40 mm Dell'Orto, sänkt dyna och tonad ruta. Kort
sagt den hade allt! Jag kröp ner i maskinen och befann mig
plötsligt på en krokig bergsväg i södra Europa. Jag väcktes
brutalt ur min drömmar av ett bullrande skratt från den
korpulente MC-handlaren. Jag tittade upp och frågade kort "Vad
kostar den?". Mitt liv hade fått en ny mening.
Våren och sommaren och semestern kom. Jag började packa för
Europaturnén. Ska jag ta tankväskan och ryggsäcken eller
packväskorna som jag fick med på köpet? Jag genomgick en inre
kris när jag bestämde mig för packväskorna. Väskorna ville
inte riktigt komma på plats. Det verkade som om Duccen inte
ville ha dom på sig. "Nonsens" sa jag
till mig själv, en maskin har väl ingen egen vilja. Men
någonstans djupt inom mig visste jag att hade handlat fel.
En tidig sommardag lämnade jag landet i
norr (Norrland) och styrde söderut mot Italien. Den första
dagsetappen blev en 117 mil lång häck-härdare ner till
släktingar i Kristinehamn. Sedan bar det iväg söderut mot
Helsingborg. Solen skiner och Duccen går som en dröm. När jag
skall rulla ombord på färjan går huvudsäkringen. "Nej,
inte ett elfel" tänker jag. För min inre syn ser
jag en scen från fjolårets resa där jag i den tyska natten
plockar sönder cykeln och försöker kontrollera elsystemet med
hjälp av en glödlampa och en elledning. Duccen är tydligen
ovillig att lämna landet. Av den tidigare ägaren har jag fått
veta att Duccen bara varit utomlands en enda gång och då i
norra Finland. Jag kan mycket väl förstå dess motvilja. En
Volvo stannar bakom mig. Jag går fram och frågar om han
händelsevis har en 8A säkring över. "Visst"
säger han och plockar fram ett stort ark med 8-amperare. "Hur
många behöver du?". Två stycken tycker jag gott
och väl skall täcka ett årsbehov.
När jag kört 200 meter in i Danmark går huvudsäkringen
ännu en gång. "Om du inte är snäll får du gå
hem", hotar jag medan jag byter säkringen. Detta tog
tydligen skruv för nu avverkas Danmark i ett huj. Plötsligt är
jag i Tyskland med tom tank. Jag glider in på en liten
bensinstation och fyller tanken med "Super". När jag
ser mig om efter kassan kommer stationsföreståndaren gåendes
runt hörnet. Jag frågar honom tänker jag. öh... javisst ja,
här är det tyska som gäller... Tillslut lyckas jag få ihop en
mening. Föreståndaren nickar glatt och pekar på en dörr. Min
tyska är tydligen inte så dålig i alla fall. Jag stegar fram
till dörren, öppnar den och stiger in ... på toaletten! Jag
söker reda på kassan, frågar vad det kostar och försöker
betala ... med österrikiska pengar! Nåja man kan inte lyckas
jämnt!
Jag fortsätter oförtrutet färden. Målet är MC-värdshuset
Villa Löwenhertz i Lauenförde 10 mil söder om Hannover.
Huvudsäkringen börjar gå igen. Det finns trevligare saker att
råka ut för än att ligga i vänsterfilen på Autobahn med en
plötsligt stendöd motorcykel utan vare sig kraft eller ljus!
Jag hittar inget fel i elsystemet. Kan det vara någon form av
överbelastning? Börjar utföra grundläggande empirisk
forskning. Hur många mil kommer jag på en säkring om jag kör
140, 120 respektive 100 km/h? Inget entydigt svar. Jag dånar
fram genom det tyska skymningslandet med fickorna fulla med
säkringar, på väg in i den tunga tyska natten. Då plötsligt!
En vers från en Springsteen låt exploderar i mitt huvud:
"The highway's jammed with broken heros
On a last chance power drive.
Everybody's out on the run tonight
But there's no place left to hide."
Jag svänger av från automatbananen in i Weser Bergland. Det
går att hålla hög fart på de kurviga vägarna även i
mörker. Vita vägmarkeringar, Vita sidostolpar och vita
"tvär kurva"-skyltar susar förbi. Det gäller bara
att inte blanda ihop allt det vita, för då kan det bli svart.
När jag kommer fram sätter jag mig i baren och beställer dryck
och föda. ögonen fastnar på ett mycket stiligt märke från
Svenska Ducatiklubben.
Färden fortsätter nästa dag. När jag står och byter
säkring mitt i en trafikstockning på autobahn stannar en tysk
Ducati och frågar om jag behöver hjälp. Han är på väg till
"Azurri-treffen"; en träff för Italienska
motorcyklar. Jag hakar på. Regnet börjar falla och plötsligt
börjar Duccen att hosta och nysa. "Nu är det
förkylt" tänker jag. Jag försöker komma ifatt
tysken men motorn har ingen större lust. Så tysken(som saknar
backspeglar) försvinner i fjärran. Nu går motorn nätt och
jämt på en cylinder så jag siktar in mig på närmaste
rastplats. Och se! Där står ju tysken och väntar. De sista 20
metrarna får jag skjuta in Ducatin.
Felet visar sig vara sönderrostade tändhattar. Nya tillverkas
av lite järntråd och färden fortsätter. Den här gången kör
jag först. Efter ett par kilometer måste konstruktionen
förbättras. åker vidare genom regnet. Duccen börjar gå på
en cylinder. Försöker fixa det under färd. Resultat:
strömförande förare. Efter mycket "hattande" kommer
vi slutligen fram till Ettlingen där träffen hålls. Min entré
på området är kanske inte så imponerande. När jag bromsar in
och ska sätta ner foten så trasslar regnstövelskyddet in sig i
bromspedalen och jag stupar handlöst till marken. Gasen vrids
upp och Duccen ligger på marken och VRRRRååååLAR!!!
Pinsamt!
Ett par hundra italienska motorcyklar är redan här och det
mullrar hela tiden. Jag slår upp tältet och får hjälp av
tysken att skaffa nya tändhattar och en blinkers(som nyss blev
mosad). Tysken, jag, en tjej och en kille som tysken känner går
runt och dreglar bland de italienska skönheterna. Jag
fotograferar febrilt. Det som präglar de flesta cyklarna är
kompromisslösheten. En del saknar helt blinkers, backspeglar,
hastighetsmätare, bakskärmar, batterier, luftfilter och annat
trivialt. Det som däremot inte saknas är NCR trimmgodis, snygga
lacker, aluminium, styrändsblinkers, ensitsdynor, trattpluggar
av gummi, tittfönster och annat smått och gott. Vi står länge
och beundrar en smäcker liten encylindrig Ducati. Den ser ut att
vara smalare än en trampcykel. Och titta där! Han har monterat
bort de FRäMRE fotpinnarna! En klumpig Suzuki har lyckats slinka
in på området. Och någon påpasslig skämtare har strött ett
lager ris över maskinen. En Bimota SB4 har fått samma
behandling, dock ej i samma mängd. Det som slår mig är att det
inte finns två cyklar som ser precis likadana ut. Jag frågar
tysken vilken cykel han skulle ta om han fick välja. "Min
egen" svarar han. Jag tänker efter och kommer fram
till samma slutsats. Ingenting bräcker min maskin. Går tillbaka
till tältet och slappar. Folk går omkring och spanar in hojar.
En del stannar vid min maskin. En begåvad kille fotograferar min
cykel. Stolthet!
Natten faller på. Mat och dryck finns att köpa i rikliga
mängder. Bandet som spelar är mycket bra. Stämningen är på
topp. Det blir dax för prisutdelning. Vackraste maskin av
respektive märke koras. Snyggaste lack har en Ducati målad i de
italienska färgerna.
- "Och nu!" säger speakern "är
det dax att utdela pris för längsta färdväg".
- "Jaa..." säger publiken med en mun.
- "Och när jag säger längsta, så menar jag
överlägset Längsta Färdväg!"
- "Jaaa...?" ropar publiken otåligt.
- "Och vinnare är Hans Blom från Sverige på en
Ducati 900 SS!!!".
Jag kliver fram genom folkets jubel och ger segertecken. Priset
är en ståtlig minnesplakett i tungmetall. Kul!
Men även denna natt tar slut. Och i den grådaskiga gryningen
bestämmer jag mig för att det är dags att börja bränna min
bleka hy. Beslutar mig för att åka ner till den franska solen
och slå upp mitt basläger vid havet. Därifrån kan jag
omgruppera och inta Italien.
Jag flyger söderut längst motorvägarna. Vid varje avfart
där jag ska rakt fram kommer Clashlåten "Straight to
hell" insmygande i min skalle. Men refrängen är ändrad
till "Go straight ahead boy". Passerar ett litet land i
centrala Europa. Hej Schweiz! I Frankrike landar jag igen. Väl
nere på marken passerar jag Annecy och åker söderut vid den
tandkrämsfärgade Lac de'Annecy's västra strand. Vädret är
kanonbra och massor med folk är ute och seglar, surfar och
solar. "Wow!" här kryllar det av
topp-less brudar. Jag dånar fram med högst ett öga på vägen.
Plötsligt! Alla solande vänder sig bort från stranden
och tittar åt mitt håll. Märkligt vilket massivt
Ducati-intresse det finns i de här trakterna tänker jag
förundrat och tittar upp på vägen igen. Jag befinner mig i
ingången till en vansinnigt tvär högerkurva! Vräker omkull
Duccen i en brutal vinkel och - vips, är jag igenom! Det
skrapade inte ens i! Tur att man kör Ducati! Jag tittar i
backspegeln och ser att hastigheten är begränsad till 30 km/h i
kurvan. Jag klappar Duccen välvilligt på tanken och vet att jag
har fått en vän för livet.
Jag bränner genom Grenoble på jakt efter krokvägar. Kör
nere i botten av en ravin där en massa massiva stenbumlingar har
rasat ner. I stället för att spränga har vägingenjörerna
bemödat sig om att runda så många bumlingar som möjligt. Min
högra hand frågar om det är dax för lite grov-gasa. Duccen
svarar med ett brunstigt brööl. Tillsammans stormar i bergen.
Duccen är i toppform och jag kör råare än någonsin. På
grund av den tropiska hettan kör jag barhänt. Efter några
inspirerade mil slår jag av på takten och tittar ner i
vänsternäven. Full av blåsor. Jag slår följe med en tysk BMW
med en packväska. En packväska - va tramsigt!.
"Mmööh..." Huvudsäkringen går
igen...
Jag och skymningen når samtidigt fram till franska Rivieran.
åker till en trevlig camping mellan Cannes och Nice där jag
bott tidigare. Några lata dagar i solen följer. Stränderna och
flickorna utforskas närmare. En molnig dag åker jag upp i
bergen för att kolla in Europas största canyon: Grand Canyon du
Verdon. Huvudsäkringen börjar gå sönder igen. Jag kör om ett
cyklande par. Säkringen går sönder. Paret passerar. Jag kör
om dem igen. Säkringen pajar osv osv. Till slut trampar de iväg
i fjärran. Jag börjar bli less på att skruva loss sidokåpan
varje gång säkringen går. Så jag placerar kåpan under
väskan på pakethållaren. Smart!
Mina säkringar och mitt tålamod börjar ta slut. Jag laddar med
min näst sista säkring men startar inte Duccen utan låter
henne rulla sista kilometern ner mot Castellone. Farten räcker
precis till att rulla in på en liten bensinmack i utkanten av
byn. Tyvärr har de inga säkringar att sälja. Förargad tar jag
till ett kraftuttryck "Jämrans osis!" Jag
vrider häftigt på tändningsnyckeln. Och då! Heureuka!
Jag har funnit det! En liten ljusblixt bakom klockan. Det är den
långa nyckeln till hänglåset som ibland dinglar till och
orsakar kortslutning. Inte konstigt att jag inte hittat något
fel i elsystemet! Toppen! Nu är alla mina bekymmer över! Jag
plockar loss nyckeln, stoppar i min sista säkring och bränner
vidare.
Jag kommer att tänka på en artikel med rubriken
"Bergtagen" i en gammal Bike där huvudpersonen körde
omkring med en svart Ducati 900 SS i bergen runt Castellone.
"Mmmmmmmmnnnnnnn!KRASCH!!!" Cykeln
tvärnitar av sig själv med ett förfärligt oväsende och en
explosion. "Vafalls?!" Har motorn skurit?!
Punktering? En fransman i bakhjulet? Jag kliver av och tittar
efter. Min strålande idé att placera sidokåpan under väskan
var kanske inte så lysande i alla fall. Väskan som tidigare
satt så stadigt har nu halkat ner och dragits in i bakhjulet.
Explosionen kom från en sprayburk med "Johnsons
Pledge" möbelpolish. Snacka om att ha blankt bakdäck!
Jag lyckas slita loss den sargade väskan och dess sorgliga
innehåll. Regnstället är så fullt av hål att det bara klarar
spridda skurar. Jag tittar på de söndertrasade kläderna och
tänker att det är synd att punkmodet inte är inne längre.
Väskan är inte längre en väska. Jag står och funderar på
hur jag ska få med mig alla grejerna när en holländsk bilist
stannar. "Jag har precis vad du behöver"
säger han och kastar åt mig ett par spännstroppar och åker
vidare. Jag knyter ihop väskan och surrar fast den vid
pakethållaren.
Jag fortsätter längst Verdonfloden, vars klargröna vatten
skär som en kniv genom de omgivande bergen och bildar en maffig
canyon. På sina ställen vidgas floden och bildar stora
tandkrämsfärgade sjöar. Mycket stiligt. På vägen tillbaka
till havet börjar det regna.
Nästa kväll när jag sitter och pratar med ett par svenska
liftare i baren på campingen, säger plötsligt en av dem:
"Du, är det inte Boris Becker som sitter där
borta?" - Liftare nummer 1.
Personligen har ingen aaaning om vem Boris Becker är (har inte
läst en tidning på flera dagar).
Liftare nummer 2: "Knappast, han vann ju Wimbledon i
förrgår".
Liftare nummer 1: "Jooo, det måste vara han. Han
sitter ju där och läser en tysk tidning med Boris Becker över
hela förstasidan. Känner du inte igen pottfrisyren?".
Till slut blir vi tvungna att gå dit och fråga. 'Boris' vägrar
erkänna att han är Boris Becker.
"Sträck fram armarna". Beordrar en av
liftarna.
'Boris' sträcker fram armarna. Vi böjer oss fram och studerar
'Boris' bägge armar ingående. Till slut visar det sig att
'Boris' i själva verket är Boris Beckers Brorsa.
Dagen därpå träffar jag två svenska musketörer i en svart
Porsche 911 Targa. Tillsammans bildar vi en tung trio. Livet
leker. Och vi också. Rastlösheten börjar rinna i mitt blod.
Det är tid att byta asfalt under hjulen. Jag kastar ner
resecheckarna och lite livsförnödenheter i min sargade väska
och ger mig av för att växla pengar och sedan styra mot
Italien.
Jag kör in mot Nice efter den gropiga och krokiga vägen
från campingen. När jag kört en kilometer vänder jag mig om
och kollar att väskan sitter kvar. Det gör den inte! Jag
vänder för att leta reda på den. För som det heter: "Den
som söker... han letar". Väskan är spårlöst
försvunnen. Hmm, det var ju trist att jag skulle tappa alla mina
slantar. Men vad värre är tappade jag mina badbrallor, min
kanon Canon kamera (fylld med minnen), nyckeln till MC-låset,
mina coooola solbrillor, en Sony-freestyle, och värst av allt;
en bunt med Springsteen bootleg-band. Ett par dagar går åt till
att försöka få tillbaka mina resecheckar. Jag förstår inte
franska och fransmännen förstår inte att jag har brotom. För
att få tillbaka resecheckarna måste man ha med sig
inväxlingskvittot. Detta kvitto ska man alltså inte förvara
tillsammans med checkarna. Det hade jag inte heller gjort. Mitt
kvitto har jag ... Hemma!!! Körkortet duger inte som ID-kort.
Måste åka till campingen och hämta passet. Jag bläddrar
förstrött i passet. Ganska snyggt pass i och för sig. Men det
hade kanske varit mera praktiskt att ta mitt eget pass i stället
för brorsans!
Senare på campingen träffar jag två engelskor (egentligen
från Skottland och Jersey) för tillfället bosatta i Italien.
Jag pekar ut Boris Beckers Brorsa bland de högljudda tyskarna.
Skotskan berättar att hon blev kör i Boris Becker när hon på
TV såg honom vinna Wimbledon. Vid spelautomaterna har tyskarna
förbrukat sina franc. De försöker växla i kassan men de har
också slut. Boris Beckers Brorsa kommer släntrande mot vårt
bord för att fråga oss. Jag böjer mig fram över bordet och
med en teaterviskning ur ena mungipan väser jag:
"Remember, don't mention the war".
Engelskorna viker sig. John Cleese är deras favorit också.
Senare på kvällen lyckas Boris Becker Brorsa med konststycket
att låsa in bilnycklarna i bilen. Halva campingen kommer kommer
för att hjälpa till. Skotskan säger att hon hoppas att han
inte får upp bilen. Och tilläger genast: "Oh god!
I'm such a bitch!" En trevlig kväll följer och på
morgonen blir jag bjuden på te och scrambled eggs. åker till
svenska konsulatet för att skaffa ett temporärt pass. Får ett
pass med nummer 67. 66 svenskar har alltså blivit bestulna på
sina pass i Nice sedan början på sommaren. Staden gör inte
alltid skäl för sitt trevliga namn.
Äntligen på väg igen!
Jag bestämmer mig för att åka upp genom de franska alperna
till Schweiz och sedan ner i norra Italien och ränna runt i
Dolomiterna ett tag. åker norrut längst Italiens gräns.
Landskapet är onödigt vackert. Passerar Briancon, Europas
högst belägna stad och några höga alppass. Däribland det
ståtliga Col de Galibiere (2558 meter) med sin karga skönhet.
På ett ställe slår jag av motorn och glider i fullständig
tystnad, fånigt leende innanför hjälmen i fjorton kilometer.
Här trivs jag. I detta stolt landskap där bergen når ända upp
till himlen. Det är i det här trakterna som Västeuropas
högsta berg ligger (Mt Blanc 4807 meter). Det är också här
några av Europas högsta bergspass ligger (bl.a. Col de la
Bonette 2802 meter). Det var här Hannibal passerade Alperna med
100.000 man och 31 elefanter år 218 f.Kr. (Col d'Izoard, 36.000
man gick åt). Det var i detta karga landskap som Scott testade
sina motorslädar 1908 innan han åkte till Sydpolen för att
dö. Slagen på mållinjen av Amundsen. Jag stannar och äter vid
7-tiden. Ska jag stanna för natten eller åka vidare? Tar fram
en Franc och singlar. När jag åker börjar det regna. Regnet
avtar tillsammans med dagsljuset.
Utanför Lousanne i Schweiz styr jag in på en rastplats för
att ta mig mitt sorgliga regnställ. Jag håller in min svarta
springare utanför en vägrestaurang. Sniff, sniff, vad är det
som luktar? När jag vänder mig om ser jag rök stiga upp ur
höger packväska. Jag öppnar locket och möts av ett glödande
inferno. Packväskans innehåll flammar omedelbart upp i den
starka vinden. Jag sliter loss väskan från cykeln och
försöker rädda det som räddas kan. Ur eldens hungriga käftar
drar jag en illa svedd oljeflaska och en verktygspåse. Jag rusar
efter ett par brinnande kalsonger som blåser iväg (snacka om
att ha eld i baken). Nåja, det blir bara mindre att tvätta när
jag kommer hem resonerar jag.
Ett medelålders par kommer fram och undrar om jag behöver
någon hjälp. De hade ett fönsterbord i restaurangen och har
sett hela min "föreställning" från första parkett.
Jag sneglar upp mot restaurangen och ser att restaurangväggen
består av ett gigantiskt panoramafönster. Jag borde kanske gå
och ta entréavgift tänker jag. Istället sparkar jag lite på
en av mina myggjagare och säger att där går mina bästa skor
upp i rök. Vi börjar garva alla tre. De frågar igen om jag
behöver hjälp eller pengar. De är på väg hem till Basel
från en semester i södra Europa. Innan de åker skriver de ner
sin adress på en papperslapp och säger att jag gärna får sova
över hos dem. Jag släcker elden med lite äppeljuice och ser
ner på mitt trasiga regnställ. I backspegeln ser jag att
ansiktet är grått av sot. Jag undrar för mig själv om någon
skulle stanna och hjälpa en skitig trashank till knutte i
Sverige? Knappast.
När jag undersöker cykeln upptäcker jag att avgaserna från
höger avgasrör är klart varmare än de vänstra. Detta är
tydligen orsaken till branden. Förmodligen ventilerna som
behöver justeras. Stuvar om packningen och betraktar Ducatin
där den står med sin enda packväska. Hmmm, det ser ju nästan
proffsigt ut. Jag tittar ner i börsen och sedan på klockan och
bestämmer mig för att åka till Basel.
Jag anländer till Basel vid midnatt. Gatorna är nästan
öde. Jag får syn på en liten man med halvskumt utseende och
stannar till för att fråga honom om adressen. Jag räcker honom
den lilla vita lappen.
Skrriiiiiiiiiik!
En polisbil tvärnitar och två poliser kliver ut. Den
"halvskumme" viftar avvärjande med armarna, lämnar
tillbaka lappen och försvinner som ett skott. Kvar står jag med
de två poliserna. På engelska försöker jag förklara att jag
är på väg till en viss adress i Basel. De gör ingen min av
att ha förstått. I stället tecknar de åt mig att starta
Ducatin. Jag kickar igång och låter Duccen puttra på tomgång.
De kryper ner och studerar mina Cambell Conti-kopior och tecknar
åt mig att gasa lite.
För att imponera på de käcka konstaplarna drar jag på så att
det hörs en bra bit in i Tyskland. De tittar menande på
varandra och efter en stunds konfererande på rotvälska säger
den ena med myndig stämma två begripliga ord: "Follow
us".
Vad betyder detta? Är jag arresterad? Eller ska de visa mig
vägen? Nåja det är väl bäst att "Följa lagen".
Farten dras upp direkt och blåljusen slås på. Nu startar en
vansinnesfärd genom centrala Basel. Jag får gasa på ganska
drastiskt för att hänga med. Ingen som helst hänsyn tas till
gällande trafikregler såsom hastighetsbegränsningar,
enkelriktning, trafikljus, spärrlinjer, stopplikt och dylikt.
Där trafiken står stilla vid trafikljusen går färden på
trottoarer eller i mötande körfält med blåljus och tjutande
sirener. Marken är blöt efter regnet och överallt skär de
såphala spårvagnsspåren genom asfalten. Under den här färden
hinner jag bryta mot fler trafikregler än under hela min
tidigare karriär som fartdåre. Jag börjar misstänka att
någonting inte står rätt till, men hänger ändå med. Det är
ju inte var dag som man har möjlighet att jaga polisen.
Denna stimulerande resa slutar vid en motorvägsavfart i utkanten
av stan. Jag stannar bakom polisbilen. Föraren vrider på
huvudet och hakan faller ner i förvåning när han får syn på
mig. Jag hejar glatt. Det visar sig att de har fått ett larm på
polisradion. Efter fem minuters händelselös väntan visar de
vägen till 'min' adress. Den här gången överskrider
hastigheten aldrig 30 km/h. Adressen visar sig vara ett tre
vånings radhus med trädgård. 'Värdfamiljen' hälsar mig
välkommen. "Kan jag lämna cykeln olåst?"
"I Schweiz blir ingenting stulet."
Eftersom dottern är bortrest får jag en våning helt för mig
själv. Jag matar stereon med "The lamb lies down on
Broadway" och somnar in.
Nästa dag bjuder de på en makalös frukost och jag bjuder
på rese-anekdoter. Kommer iväg sent på förmiddagen.
Bestämmer mig för att styra hemåt. Färden genom Tyskland sker
på den automatiska bananen. Åker färja från Pruttgarten.
Tittar på klockan. Jo, jag hinner nog in i Sverige. Polisen
sover säkert sött. En bit in i Sverige börjar tröttheten
komma smygande. När jag blir omkörd av en Rolls Royce i regnet
svänger jag in vid ett motell. Men eftersom priset för några
timmars sömn överstiger boendekostnaden för nio dagar på
Rivieran flyr jag ut på vägarna igen. Ögonen är trötta så
jag lämnar vägen för att vila vid ett vägbygge. Eftersom
marken är geggig och den omgivande skogen är träskliknande
lägger jag mig tillrätta på Ducatin. Med fötterna på styret
och huvudet på pakethållaren. Efter en dryg timme börjar det
ljusna. Grodorna och fåglarna vaknar och börjar skrika
hysteriskt. Jag lämnar träsklägret och fortsätter till
släktingar i Värmland. 1800 kilometer på en dygnsetapp utan
att behöva titta på kartan.
Resten av hemresan blir ganska händelselös. Det enda som är
värt att nämna är att längst Norrlandskusten försöker
Duccen bli av med den sista packväskan genom att bryta av sig
den bakersta delen av ramen.
Vad kan man nu lära av denna historia? Varför
var jag så olycksdrabbad? Varför kom jag aldrig fram till
Italien?
Jag har funderat mycket på dessa frågor och kommit fram till
att alla missöden berodde på Duccens ovilja att visa sig i
Italien iförd packväskor. Så lyd mitt råd; Montera ALDRIG
packväskor på en Ducati.
 |
[ The trip to Italy | My Motorcycle life | Motorcycle links ]
[ Home | Babes | Bikes | Pix ]
Last changed 28:th October 1997. Contact me : at work or: at home