Det var en fredag kväll. Jag var på jobbet och min flickvän hade precis åkt med min kusin till Höganäs för att hämta hans barn. Så ringde det i mobiltelefonen, det var Mari´s storebror. Han sa att Mari hade råkat ut för en olycka och att det var allvarligt, så jag skulle säga det till min flickvän, som är storasyster till Mari.

Jag var helt tankspridd och kunde inte tänka klart, så jag ringde till min kusins mobil och sa att han skulle vända om för att det hade hänt nåt. När de  kom fram ringde hennes lillasyster och talade om för henne vad som hade hänt. Det var som om hennes ben bara försvann under henne. Hon släppte telefonen i golvet och började gråta. När hon hade lugnat ner sig något, körde vi till akuten, där vi träffade hennes föräldrar. Där var också Mari´s kompis mamma och hennes väninna. De var lika chockade som vi. Vi kunde knappt tro att det var sant. Efter vi hade pratat med dem, gick vi till hennes föräldrar som var i ett annat rum. Dörren stod halvöppet, man kunde höra mammans gråt och förtvivlan. Vi gick in i rummet ,där det var halvmörkt, och kramade om varann och försökte trösta. De frågade sig varför det kunde bli så.

Läkarna kom med jämna mellanrum och talade om hur det går med Mari, vad de ska göra härnäst.

Efter ungefär en timme fick vi veta att Mari skulle åka in till Lunds lasarett där de skulle fortsätta med henne. Det skulle bli operation.

Mari´s föräldrar åkte med henne in till Lund och vi andra åkte hem för att bearbeta vad som hade hänt.

På söndagen den 26 Juli kom beskedet om hennes död.

Vi fick veta att hon var död redan omedelbart efter att hon hade trillat av hästen i stallet.

Det är så fruktansvärt svårt när nära och kära går bort.

Det är som om ett jättestort tomrum blir efterlämnat, man vet att dem kanske är där, men man kan inte ta på dem eller se dem.

För ca tre år sen förlorade vi vår lilla kära mor som gick bort i cancer. Hon hade behandlats i ca ett halvår men till ingen nytta tyckte vi. Nu när jag och min lillebror tänker efter, så, om hon inte har behandlats så kanske vi hade förlorat henne tidigare.

Det var jättesvårt att förstå att vår mor har gått bort. Man var så van vid att ha henne runtomkring oss hela tiden. Jag var 25 och min bror var 19 år, och vi bodde hemma.

Med tanke på Mari´s bortgång så reflekterar det på hur vi kände det. Det var nästan som om jag fick uppleva detsamma igen, för jag och min flickvän var i Lund när Mari hade gått bort. Om jag var förtvivlad då kan man nog inte tänka sig hur hennes föräldrar hade det.

Jag och min flickvän var tillsammans i ca 2 veckor, när jag för första gången träffade familjen för 4 1/2 år sen. Jag fick möta hela familjen i hallen och jag kände hur mitt hjärta bultade. Först höll Mari sig undan men med tiden vågade hon komma fram allt mer och mer. Hon tittade på oss, log och frågade om vi inte skulle ta och gifta oss.