Den här uppsatsen skrev jag i nionde klass. Det var en svenska uppgift med ämnet "någon som betytt mycket för mig"

Någon som betytt mycket för mig

Jag vill berätta om någon som betytt mycket för mig. Någon som kanske inte alltid varit den perfekte individen på vår jord, men kanske den enda som förstått allt jag känt, sagt och tänkt i alla de tusentals dagar jag levt. Han heter Lukas.

Lukas är ett år yngre än jag, men är på ett underligt sätt samtidigt alltid sju gånger äldre. Hans uppträdande och sätt har alltid gett det intrycket. Nu är han nästan hundra år, och mycket har förändrats sedan hans krafts dagar, då han kunde höra om någon satte nyckeln i låset, en våning ner. Nu måste man prata intill hans öra, för att han ska uppfatta något som helst.

Lukas fick aldrig gå i någon skola. Dels så var det för dyrt på den tiden, men hans fosterföräldrar tyckte inte heller att det var nödvändigt. De kunde minsann uppfostra honom själva. Han skulle uppfostras till det han hade fötts till. Jägare. Liksom hans förfäder hade gjort för flera tusen år sedan, fick han tillbringa de flesta av sina ungdomsår i drevet, och sedan avancera uppåt.

Till och med nu, många år efter senaste jakten, kan livsglädjen börja koka inom honom, bara man går en promenad med honom ute i skogen .

Men även om viljan finns, så har kroppen förfallit, och outtröttligheten är inte den samma som förr.

Lukas’ största intresse i livet, näst efter jakt och i viss mån det motsatta könet, har dock alltid varit mat. Det enda som jag någonsin sett honom rata är banan och svamp.

De flesta i min släkt, i min familj och bland mina vänner, har tagit honom för den han är. Pratat med honom, och fallit för hans charm, och enkla natur. Vissa har självklart skrämts av hans yttre, och trott att han är den gamle grinige gubben, som han i sina dystra stunder kan förvandlas till.

Det är sällan jag ser den sidan hos honom. Åtminstone inte då vi är ensamma. Vi är har på något sätt gemensamma band, och jag har alltid sett honom som en bror, om än något udda. Vi har ju levt tillsammans i hela våra liv. Jag kan inte minnas en dag utan Lukas.

Lukas har aldrig tyckt om att vara ensam, även om han vant sig de senaste åren. Men varje gång någon kommer, blir den överväldigande bemött. Lukas är alltid nyfiken på vad man gjort den senaste tiden, och ibland kan även hans hjärtliga pladdrande bli för mycket.

Var kommer då Lukas ifrån? Ja, egentligen är han av ganska fin släkt, men av den version jag fått höra, arbetade hans föräldrar ständigt, och var aldrig hemma. Även om dom hade haft höga ambitioner om barnen från början, hade de aldrig tid att förverkliga dem. Speciellt som Lukas var mer bråkig och stökig än sina syskon. Han hamnade därför hos sina fosterföräldrar, mina föräldrar ganska tidigt. Mina syskon är mer än tio år äldre än mig, och även om de alltid stått nära Lukas, så fick jag en helt annan syskonlig kontakt.

Varje gång jag känner mig nedstämd finns han här, och varje gång man är glad, finns det någon som man kan dela glädjen med.

Kort sagt är Lukas den bästa hund jag någonsin haft eller kommer att ha.