Roger Taylor är trummis i ett av världens största band, Queen. Den här sidan handlar dock varken om Queen, eller hans arbete i denna gruppen, utan är helt och hållet inriktad på hans mindre kända solokarriär, inklusive hans arbete med The Cross. Rogers soloarbete är något som ligger mig varmt om hjärtat, det är en skam att så mycket fantastisk bra musik aldrig får nå ut till den stora massan, så jag skall försöka att öppna upp öronen för er, och visa lite vad jag verkligen älskar att lyssna på. Hans solokarriär började 1977 då han släppte "I Wanna Testify" som singel. Trots dess kvalitet lyckades den inte att ta sig in på topplistan. Efter det dröjde det tills 1981 innan han försökte igen, denna gången med ett fullängdsalbum, "Fun In Space". Som första singel valdes "My Country". Albumet hamnade som högst på 18:e plats på engelska toplistan, medan det var hårdare för singlarna som, där Future Management lyckades bäst med sin 49:onde plats.

Under 1984 kom nästa album, Strange Frontier med kanonlåtarna "Strange Frontier" och "Man On Fire". Trots att låtarna på detta albumet var klart bättre (IMHO) lyckades det sämre på toplistorna, albumet kom som högst på #30 och bäst av singlarna gick "Man On Fire" med #66 som högsta placering.

Sen dröjde det till 1988 innan Taylor hittade på något igen. Den här gången med en grupp som kallade sig "The Cross". Den bestod förrutom av Roger Taylor på gitarr och sång av: Spike Edney (Keyboard, kör), Peter Noone (bas, kör), Clayton Moss (gitarr, kör) och Josh Macrae (trummor och kör). The Cross spelade mer rak rock än Roger gjort tidigare, och från början var "The Cross" skapade för att Roger skulle ha något att turnera med, iom att Queen gjorde sin sista koncert 1986. Första albumet hette "Shove It" och var mycket bra. Höjdpunkterna var Love Lies Bleeding med Brian May (Queens gitarrist) som levererar ett underbart gitarsolo i låten samt Heaven For Everyone. Den sistnämnda finns i två olika versioner, en på den europeiska versionen av "Shove It" med Freddie Mercury som sångare (denna version spelades efter Freddies död in med nya instrument och nytt arrangemang in av Queen och blev en monsterhit), och den amerikanska versionen av albumet som hade Roger Taylor på Leadvocals. Konstigt nog gick detta album ännu sämre än Rogers föregående på listorna, men det hindrade inte att de gav sig ut på en mycket lyckad Europaturné.

1990 kom så "Mad, Bad and dangerous to know", som hade en stor del av låtarna skrivna av andra än Roger (på Shove It hade Roger skrivit alla låtarna). Detta album gick mycket dåligt på listorna, och är idag fruktansvärt svårt att få tag i (jag har bara lyckats hitta det på vinyl). Höjdpunkterna är öppningspåren "On Top Of The World Ma", "Liar" och sista låten "Final Destination". Mer turnéer följde, framförallt i Tyskland, där deras skivor sålde relativt hyfsat.

1991 släpptes gruppens absolut bästa skiva (och tyvärr också den sista), Blue Rock. Tyvärr hade de andra skivorna sålt så dåligt att denna skiva enbarts släppes i Tyskland och Japan. Man turnérade lite till, men efter Freddie Mercurys död i November '91 bestämde sig Roger för att avveckla gruppen (även om man turnerad ett litet tag till), då man i princip bara fick sälja skivor i tyskland (och inte ens där gick det lysande).

Det dröjde till 1994 innan något nytt med Roger dök upp. Denna gång var det den lite lungnare "Happiness?". Roger valde "Nazis 1994" som första singel. Tyvärr vägrade radion att spela den, pga den hade ett klart politiskt budskap ("We gotta stop these stinking nazis" och så vidare), men trots det lyckades den kravla sig upp till #22 på engelska listan, så det var nog tur att han inte använde originaltexten till den (som jag har lagt med här som ljudfil) iom att den var "We gotta kick these fucking nazis"... även de andra två singlarna, "Foreign Sand" och "Happiness" hamnade rätt hyfsat på listorna (#26 (#13 i japan) resp. #32). Roger turnerade runt lite i England efter detta album för att senare ta det lungt...

I september 1998 släpptes så äntligen Rogers nya album, Electric Fire. Precis som titeln avslöjar är Rogers röst på vissa av låtarna en aning elekrisk manipularerad, men alltid väldigt igenkänningsbar som Roger Taylor. Första singeln som släppes var Pressure On, en kanonlåt som inte heller den lyckades bra på listorna, på plats #45 på englandslistan. I samband med att Roger skulle släppa sin andra singel, "Surrender" gav han sig ut på en turné tillsammans med Treana Morris, som också sjunger tillsammans med honom i Surrender. Höjdpunkten på turnen blev i Wolverhampton 30:e Mars 1999 när en inte helt okänd Brian May dyker upp i slutet på konserten och spelar. Surrender hamnade på plats #38 i UK. Sammanfattningsvis är i mitt tycke Electric Fire Rogers klart bästa album, med en hel del riktiga kanonlåtar, t.ex. No More Fun.