Markurells i Wadköping av Hjalmar Bergman

Hjalmar Bergman sägs vara en av våra stora diktare och författare. Efter att ha läst Markurells i Wadköping är jag tveksam. Om det är för att den är så krångligt skriven eller om det är själva innehållet eller bådadera kan vara svårt att förklara. Bokens första kapitel är 76 sidor och känns väldigt långt. Resten är heller ingen njutning. Det är många personer inblandade och svårt att hålla isär vem är gift med vem?, och vems barn är det som det talas om. Personerna kallas också för olika namn eller titlar i en salig blandning. Detta är ju skrivet 1919 och det är möjligt att de som läste detta då var fascinerade. Han beskriver personerna ingående dels hur de ser ut men också deras känslor. Miljöerna däremot beskrivs på ett bra sätt. Det sägs att det han beskriver är Örebro .


Hjalmar Bergman föddes 1883 i Örebro. Han växte upp i ett välbärgat hem med en far som arbetade som bankdirektör. Skolåren blev en fasa för Hjalmar som mobbades av sina klasskamrater. Han var tjock och fumlig, även vissa lärare gjorde så att skolgången blev ett helvete. Vid 16-års ålder bytte han skola till Västerås, där han året efter tog studenten. Studierna fortsatte i Uppsala där han börjar skriva dikter.1910 kom den första romanen som hette "Hans nåds testamente" och den följdes av ytterligare 19 stycken. 1907 gifter sig Hjalmar med Stina Lindberg och bor både i Amerika och Tyskland . Han dras in ett i svårt drogmissbruk med alkohol , kokain och andra droger. Det sexuella intresset för unga pojkar gör att äktenskapet är på väg att slås i spillror. Efter att ha avslutat en förbindelse med en tysk pojke ber han hustrun komma tillbaka. Hon lyder honom och åker ner till Berlin ,men är ganska snart hemma i Sverige igen. Bergman är nu mycket deprimerad och fylld av ångest. Han tar sitt liv ensam på ett hotellrum i Berlin på nyårsdagen 1931.


Det märkliga med denna roman är att den ut spelar sig under endast en dag. Den 6 juni 1913. Harald Hilding Markurell är huvudperson. Han är en äldre man med ett burdust sätt att både tala och behandla sina medmänniskor. Det är bara sin son Johan eller "gossen" som herr Markurell kallar honom som behandlas med någorlunda respekt. Inledningen handlar om "Jesu krubba" som är en förening som enligt min mening hjälper ungdomar som har kommit lite snett. Dessutom ordnas ett julspel varje år för att få in pengar till föreningen. Elsa von Battwyhls gryende intresse för det manliga könet är något som kommer att spela en viss roll. Hon får under en och samma dag åtta kärleksbrev från unga trånande män. Detta upptäcks naturligtvis. En sådan skandal kan inte gå obemärkt förbi i en stad som Wadköping. Alla verkar känna alla och gör någon ett övertramp, så vet alla om det. Straffet för Elsa är att hon får hjälp av "Jesu krubba" att börja att studera utomlands.

I mitten beskrivs hur Markurell försöker att sätta Wadköpings andre store man häradshövding Carl-Magnus de Lorche i konkurs. Avlutningen beskriver Johans bestyr att ta studenten. Fadern hjälper till att muta både rektor och kontrollanter så att sonen klarar sig. För att visa hur författaren skriver kommer här ett utdrag: "En sorgsen, förebrående, något enfaldig min var absolut karakteristisk för tredje personens första stadium. Förloppet kunde sedan skifta alltefter individernas olika läggning, men slutet blev osvikligt ett tillstånd av slö och istadig trumpenhet, som ej hävdes förrän någon barmhärtig militär, administrativ eller merkantil slump förde offret till ett sundare klimat." Obegripligt, tycker jag. Det kanske är för att jag inte är van att läsa sådan här lite äldre litteratur.

När jag letat material om Hjalmar Bergman förstår jag hur berömd han är. Det finns mycket att hämta både på Internet och i biblioteken. Han har både skrivit och regisserat fantastisk mycket bra. Därför tycker jag det är konstigt att just denna bok har blivit så berömd. Jag rekommenderar ingen att läsa den här boken, men det finns tydligen de som har haft större utbyte av den än jag haft.