Barn?
Jag har en del funderingar...Vad beträffar barn så tänker jag inte skaffa några, av principskäl. För är det inte otroligt egoistiskt att skaffa barn?? Man är två stycken (oftast en av varje kön) som bestämmer sig för att fortplanta sig. Här går jag inte in på några detaljer dom känner ni säkert redan till, själva parningsakten är ju synnerligen motbjudande i sig så länge man själv inte är inblandad vill säga, men det var inte det jag ville säja utan orsaken till att jag är emot barnaskaffande är följande. Paret som vill ha barn resonerar så här enligt mig, låt oss kalla dom för Greta och Gunnar, dom sitter i soffan och gosar framför nåt jobbigt tv-program och utbyter denna korta men ack så tydliga dialog:
-Åh Greta, du är så vacker och fulländad! utbrister Gunnar.
-Åhhh Gunnar, det är du också!! kvider Greta tillbaka.
-Du Greta, vad sägs om att vi tillverkar en ny människa, som består av alla våra perfekta egenskaper tillsammans???
-Jaaa!!! Det gör vi Gunnar! En kopia av oss båda! Så underbart!!
...ja där ser ni vad egoistiskt det är att skaffa barn. Man tycker att man själv har så jävla bra gener att man vill pracka på dom på ett litet oskyldigt barn som inte har nåt att säga till om när det gäller vilka gener det ska bestå av!! Därför tänker jag inte göra mig skyldig till att vidarebefordra mina arvsanlag till en annan människa utan att först fråga om den vill ha dom vilket ju i och för sig är svårt eftersom ungen måste ha arvsanlagen för att överhuvudtaget bli till... äähh skit samma. Om några år så sitter jag garanterat själv där i soffan med hustrun eller tjejen och låter mig övertalas till att reproducera mig med henne. Det är för jäkligt!