Rekognosceringsresa till Vitön

Som frilanser blev jag erbjuden att delta i Andreefilmen som skulle produceras och regisseras av Jan Troell. Vi skulle rekognoscera platserna där Andree förberedde sin luftfärd. Det skulle bli spännande.

Vi samlades på Arlanda där jag sa adjö till min fru Iris. Nästa anhalt skulle bli Oslo. Med på resan var regissör Jan Troell, producent Bengt Forslund, fotograf George Oddner, författare P.O. Sundman och undertecknad. Redan när vi kom fram till Oslo började problem att tona upp sig. Sundman hade kommit till insikt hur lite drickbart vi hade med oss. Havsvattnet kunde vi ju inte dricka och vi skulle kanske vara isolerade ute till havs i 3-4 veckor.

Sundman ringde upp sin gamle vän på Nordiska rådet Ivar Ödman, som även var ambassadör i Oslo. Vi var alla välkomna till hans hem där hans fru packade en ordentlig låda med förnödenheter. Lådan var så tung att två man fick bära den. Vi fick en mycket trevlig kväll hos den Ödmanska familjen., som vi lämnade vid 22-tiden för att ta planet till Tromsö. Det var en mycket vacker plats där vi åt gott och sov skönt tills Sundman kom och väckte mig på morgonen.

Vi lämnade Tromsö med flyg med nordlig riktning. Det var i september och inte speciellt kallt. Bredvid mig på flyget satt en norrman som skulle besöka gruvarbetarna för att roa dem med cirkuskonster. Så småningom landade vi på den lilla flygplatsen i Longyearbyen på Svalbard, där vi tog kontakt med landshövdingen ( sysslomannen) och berättade om resans syfte. Vi skulle färdas i en båt vid namn "Sandsvalen". Livbåtarnas skrov visade sig ha fler hål som var lagade med lappar av plast. Det var minst av allt förtroendeingivande men vi skulle ut på ishavet, bära eller brista. Sysslomannen var betänksam att släppa iväg oss men våran skeppare, som ägde båten, talade om varans förträfflighet och till slut gav sysslomannen med sig om vi lovade att vi skulle höra av oss varannan timme.

Vi var på väg tillsammans båtens två ägare Per och Kjell. Det var en härlig känsla med vågskvalpet och dundret från motorn, de stora stormfåglarna en och annan säl med sitt runda kuvliga huvud som snabbt dök och kom upp igen. I lastrummet där vi hade våra slafar lyssnade vi på Sundmans älghistorier och andra historier som inte låg "Piraten" efter.

Vi hade passerat Movins ö som låg som en ankdamm på havet där vi såg ett par vakande valrossar som låg och tog igen sig.

Resan gick utefter Spetsbergens norra kust. Isbjörnen som syntes på ett isflak samt stormfåglar bröt enformigheten. På natten hade vi ett rådslag eftersom isen höll på att dra ihop sig. Vi beslöt oss för att vända om istället för att bli fast i snö och ismassor. När jag vaknade på morgonen var jag förvånad att vi var på samma kurs och frågade varför kursen inte hade ändrats. " Vi ska försöka mot Vitön" sa Jan.

Vi fortsatte och ankrade sent på natten och gick till sängs. Jag tror att jag var den förste att vakna av den väldigt vita molnrök som omgav båten.

Per -" den ena motorn har gått!, vi kommer ingen vart". "Ska vi söka assistans från ryssarna?". "Vi har inget annat och göra om vi inte kan klara oss själva".

Det var ingen panik. Lugnt och sakligt konstaterade vi läget. Reservdelar och mönja fanns, så vi beslöt oss för att försöka reparera motorn. " Någon måste hjälpa mig att lyfta topplocket med taljan. Det blir trångt och bökigt" sa Per.

Forslund och Odner var inte några praktiska grabbar, så jag tog på mig det gamla skitiga oljestället för att hjälpa till. Under tiden hade Jan, Sundman och Kjell som förde båten tagit plats i den lappade livbåten och gav sig iväg en bit bort. " Sundman du får hälsa min fru från mig om något går fel" sa jag.

Vi låg ca. 500 meter från land, men det var relativt långgrunt. Jobbet var tungt och slitsamt i synnerhet för Per som knackade packningar.

Jag målade och skrapade rost.

" P.A. nu är det klart och nu ska det bli gott med en kopp kaffe. Förresten skulle du bli en bra maskinist" sa Per.

" Tackar, tackar. Koka kaffe? Vi har ju inget varmvatten ännu . Vi kan inte tvätta händerna heller, så vi får torka oss rena".

" Förresten jag vet, jag ska baka bröd så blir vi rena om händerna" sa Per.

Sagt och gjort, vi väntade på dom andra som så småningom kom med sin lappade båt.

Sundman-" Vi var förföljda av 4 st isbjörnar och Kjell fick ingen nytta av sitt salongsgevär".

Med det goda brödet i magen lämnade vi Vitön med riktning mot Spetsbergen.

Det blåste upp till storm, så vi lade oss i lä men kom så småningom fram till Danskön och Amstredamsön . Vi studerade resterna av Andrees balonghus och Amsterdamnäset, med resterna av valkokerierna sedan 1600-talet. Den sista utposten blev Nya Alesund.

Vi blev glatt mottagna av 20-30 lindrigt nyktra personer som inte drack "Löjtens" (hemkört) utan betydligt starkare. Som avslutning tog Jan ett kallt dopp precis i kloakens utlopp och det luktade pyton. Men här fanns det ju varmvatten att tvätta av sig med.

Sundman satt klistrad på sin stol för att försöka höra radiosändningen hemifrån om de borgliga styret hade satt Sundman på "kulturminister- posten.

Men radioförbindelsen mellan Longyearbyen och Sverige var dåliga så han fick inget veta.

Longyearbyen och flyget var sista målet innan hemmet. Rekognoseringsresan var klar.

Jag gjorde modeller av gasverket och ballonghuset (finns på Andreemuseet i Gränna).

Men skulle filmen bli av ?. T.V., SF och andra mediaintressen hade ekonomiska synpunkter på priset. Det ansågs för dyrt och det tog 3 år att bestämma sig.

Under tiden hade jag ådragit mig afasi och min fru Iris hade fått cancer och var allvarligt sjuk. Jag var tvungen att backa från min scenograf uppgift och överlät den till min kollega Ulf Ax–n.

Jag instämmer med Iris att jag har haft ett rikt och givande liv.

  P.A.

Bakåt