Att bli mamma är inget man kan förbereda sig på. Visst, man kan läsa mycket om hur det kommer att bli när bebisen väl kommit, men ingen människa är den andra lik och man kan därför inte förbereda sig på hur det kommer att bli för just en själv. Att bli mamma och vara kan vara helt underbart, men stundtals också tråkigt, urjobbigt och rent ut sagt för djävligt. När bebisen är glad, äter och sover som den ska och allt flyter i hemmet är det roligt att vara mamma, men när bebisen är snorig, febrig, gnällig är livet ingen dans på rosor. Då är det lätt att undra varför man överhuvudtaget ens funderade på att skaffa barn.

Själv hade jag föreställningen att jag skulle sitta och gosa med min bebis. Allt skulle bli så mysigt och underbart. Givetvis skulle det bli jobbigt med en massa sömnlösa nätter och skrik också. Men det blev inte riktigt som jag tänkt det hela. Att vara mamma till Linn de första två månaderna var ingen dans på rosor. För mig var det rent fruktansvärt. Jag hade knappt hunnit hämta mig från omställningen att vi nu hade en bebis förrän den stackarn blev inlagd pga uttorkning. Något som jag ansåg var mitt fel eftersom jag inte kunde få amningen att fungera. Att sedan behöva pumpa varannan timme för att få ut några ynka milliliter ökade ju inte direkt på självkänslan. Alla kunde amma och alla hade tillräckligt med mjölk för sitt barn, hette det i alla de fina broschyrerna och artiklarna man läste innan barnet var fött. Då var det ju definitivt något fel på mig eftersom Linn inte blev mätt på vad jag hade att erbjuda. Ett tag var jag farligt nära en amningspsykos och det var verkligen inget man var förberedd på. Varför fick man inte upplysningar om sådant innan bebisen kom? Inte heller underlättades situationen av att vissa i familjen störde i tid och otid. När skulle vi, i lugn och ro, få hitta våra platser i denna nya, lilla familj? När skulle jag få hinna vila mellan pumpningar och matningar?

Efter en månad med intensivpumpning och utan någon ökning att tala om på mjölkfronten, gav jag upp (med stöd av min bvc-sköterska Karin). Det är givetvis jätteviktigt att bebisen får de antikroppar mamman har via mjölken, men till vilket pris? När Linn var två månader gammal fick hon sin sista slurk bröstmjölk och livet kunde börja igen. Känslan av att vara misslyckad och dålig mor försvann tillsammans med pumpen. Jag började njuta allt mer av min dotter. Visst fanns det fortfarande stunder då jag undrade vad jag gett mig in på, men de var inte nattsvarta längre. Nu hade vi blivit en normal småbarnsfamilj med ständig trötthet och nattmatningar, bajsiga blöjor och nerkräkta kläder.

Vid fyra månaders ålder slutade Linn med nattmålet och helt plötsligt kunde man någon gång emellanåt få sova en hel natt på raken. Hon började också kunna ligga och roa sig själv längre stunder och som mamma fick jag mer tid över. Det var en relativt lätt period att vara mamma. Nästan aldrig gnäll och pip och hon åt och sov som hon skulle. Det var nästan lite tråkigt...

Men då satte det stora gnället igång. När Linn var runt åtta-nio månader började det pipas och gnällas hela tiden. Något som går mig på nerverna och kan få mig helt vansinnig. Hon ville inte vara uppe hos mig och hon ville inte vara nere på golvet. Hon ville ingenting! Linn började också att resa sig mot möbler och annat vid denna tiden och det gällde att hålla koll på vad hon sysslade med. Nu gick det minsann inte att sitta och "mecka" med hemsidan och ha henne på golvet samtidigt. Det var också nu man upptäckte hur bra tålamod och selektiv hörsel man har. Upptäckte samtidigt att tålamodet kan växa och att man blir bättre och bättre på att kunna stänga av gnället (det behövs således inte öronproppar längre).

Fortfarande är det mycket gnäll och tandgnissel. Men det är också mycket mer kel, samspel och humor. Numera kan hon komma och vilja kela självmant (även om det stundtals kan vara brutalkel). Vid de goda stunderna gör det nästan ont i hjärtat, så mycket jag älskar min dotter, men när hon är gnällig och besvärlig är jag färdig att lämna både man och barn. Ibland, när det är riktigt illa, önskar jag att jag aldrig fått barn och förbannar mig själv att jag kom på en sån urbota dum idé som att skaffa barn. Men det är nog så det ska vara, när man är förälder. Det måste vara sämre stunder för att man till fullo ska uppskatta de bra. För många bra stunder blir det faktiskt, fastän det ibland inte känns så...